Röstens hemlighet

Jag har funderat en hel del över minsta gemensamma nämnaren för de manliga sångare som är mina favoriter: Jussi Björling, Freddie Mercury och  Fred Åkerström, för att nämna några.

En märklig blandning, kan man tycka.  Men de har en sak gemensamt: De har kontakt med sin anima – den kvinnliga aspekten av sin personlighet. De vilar alla tre i ett djup, som ger rösten en uttrycksfull och fulländad klangbotten.

Anima (latin för själ) och animus (latin för ande/själ), är två begrepp som C.G.Jung myntade.

Förenklat kan man säga att anima är den ”kvinnliga” aspekten av en människa, medan animus står för det ”manliga” i vår personlighet. Jag skriver ”manligt” och ”kvinnligt” inom citationtecken eftersom det är viktigt att inte koppla begreppen till genus.

En person som har kontakt med animus, den maskulina sidan av sin personlighet, vet vad hon vill, har viljekraft, rationalitet, styrka – alla de kvaliteter vi behöver ha tillgång till.

För att inte bli stympad måste en människa också ha kontakt med sin kvinnliga aspekt. Anima i vårt psyke är vår känslopersonlighet, vår sensivitet, vår medvetenhet om själslivet.

Anima är den som sätter i rörelse, den som eggar till förändring, som fascinerar och därmed driver, lockar och uppmuntrar det manliga till själens och andens alla äventyr, till handling och skapande i den inre och yttre världen”. Erich Neumann, jungiansk psykolog

* * *

Fred Åkerström, en sångare med en röst till bredden fylld av både animus och anima, gör en fantastisk tolkning av Gösta Kullenbergs*  ”Möte med musik”. Texten är mycket intressant, i synnerhet för den som är intresserad av jungiansk psykologi. Den lyfter på ett mycket konkret och radikalt sätt fram mannens anima. Till dig som har Spotify – klicka på länken och njut!

Möte med musik

Liksom en ärla på smala ben

som trippar runt kring en blomma

ser jag musiken ta form och sken

i allt det fyrkantigt tomma

Från ett fönster halvt på glänt i mezzaninen

strömmar toner genom blåa rullgardinen

trillar ut, vad blir, jag tror en vals utav Chopin

ensam står jag nittonhundratalsbarbaren

plus en cykel längre bort vid trottoaren

medan hela gatan annars tycks ha gått i säng

Liksom en ärla på smala ben

som trippar runt kring en blomma

ser jag musiken ta form och sken

i allt det fyrkantigt tomma

Tänk vad musiken då hittar lätt

till själens mjuka partier

tänk vad den färgar på något sätt

och blåser upp fantasier

Plötsligt ser jag genom muren, grå och solkad

klart en våning av min fantasi befolkad

med en vacker flicka sittande vid ett klaver

över axeln hänger vita silkessjalen

som jag sett nån gång en bild i Filmjournalen

väggens tavelmåsar hänger ovanför på lek

Tänk vad musiken då hittar lätt

till själens mjuka partier

tänk vad den färgar på något sätt

och blåser upp fantasier

Och mens jag står här en rödlätt man

med vardagsvecken i pannan

är det precis som jag själv försvann

och liksom blev till en annan

Se som fjärilns vingar skrämda av pedalen

fladdrar pianistens händer i finalen

medan hela rummet brusar som en vårlig eld

lutad mot klaveret står en man betagen

av musiken dels, och dels av anletsdragen

hos den sällsynt vackra flickan – det är visst jag själv

Ja mens jag står här en rödlätt man

med vardagsvecken i pannan

är det precis som jag själv försvann

och liksom blev till en annan

 

* Gösta Kullenberg, 1909-1958svensk visdiktare och journalist

‘  har jag lagt i mellan stroferna eftersom WordPress och jag inte är överens om var radbrytningarna ska göras.  Det är antagligen någon teknikalitet som jag inte förstår mig på.  :-)

About these ads
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Tycker väl också att dom har en god portion pondus, självklarhet i sina röster.
    Att bejaka de båda sidorna i sig , feminina och maskulina, skulle säkerligen hjälpa många vilsna själar. Det är väl osäkert om alla tre klarade detta !

    Svara
    • Självklarhet, skriver du, och det är en mycket bra sammanfattning av det jag tagit upp här. Jag kan tänka mig att dessa tre kunde uttrycka sitt fullständiga jag i sitt konstnärsskap, via sina röster. Alla tre ligger nära att rösten övergår i en snyftning – underligt beskrivet, men det är så jag upplever dem, oavsett om de sjunger Bellman, Puccini eller vilken Queen-låt som helst. En snyftning som ger en nära-livet-upplevelse!

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: