Nader och Simin – en separation. En iransk filmpärla

Filmen inleder starkt. I första scenen möter vi Nader och Simin - ett medelklasspar i Teheran som sitter framför domaren, som enligt iransk skilsmässolag ska medla, lyssna, kalla vittnen och döma.  Den fasta kameran är placerad så att vi i publiken har samma perspektiv som domaren. Vi hör bara hans röst, och inom ett par minuter har vi med hjälp av parets dialog med domaren mycket effektivt kastats rakt in i berättelsen.

Kvinnan, Simin, har fått visum och vill att familjen ska flytta utomlands. Nader, hennes man, kan inte lämna sin alzheimersjuke far, annars skulle han gärna följa med Simin. Han vill inte separera, men han vill inte heller stå i vägen för kvinnans dröm om ett liv utanför Iran. Dottern, en reflekterande tonåring, slits mellan föräldrarna.

Vanliga människor med vanliga vardagsproblem, fjärran från schablonbilden vi matas med av iranier som ett blodtörstande folk som vill förinta världen med kärnvapen. Precis som vi, försöker de bara få ihop sina livspussel, och människorna är som människor är mest, både onda och goda, både starka och svaga.

Simin vägrar flytta hem igen, men klarar inte att lämna landet utan dottern, som väljer att stanna hos fadern. Fadern är inget odjur, tvärtom, han är en tolerant, sekulär man som hjälper dottern med läxorna. Deras förhållande är mycket innerligt, kommunikationen dem emellan är rak och ärlig, smärtsamt ärlig för dottern, kanske, som gradvis blir invigd i många av vuxenvärldens kompromisser och halvlögner. 

Naders förhållande till den borttynande fadern är också skildrat med stor ömsinthet, det här är inga svartmuskiga machomän som förtrycker kvinnor. Tvärtom, så inser man att männen hyser en mycket stor respekt för kvinnorna.

Problemen hopar sig allteftersom när det visar sig att kvinnan av arbetarklass, som Nader anlitar som hemhjälp till fadern, är djupt religiös. Jag vill inte avslöja alla dramatiska förvecklingar, kan bara uppmana alla att se den här filmen!

Jag vill gärna se mig som själv som en öppen och vidsynt person, men jag måste erkänna att mina fördomar om Iran flera gånger kom på skam när jag såg filmen. Så lätt det är att förenkla och generalisera det vi inte är bekanta med!

Fotot är både vackert och intressant. Trots en lågmäld ton så finns hela tiden en nerv och en sällsynt närvaro hela filmen igenom.

Filmen fick Guldbjörnen för bästa film i Berlin 2011. Silverbjörnarna för bästa skådespelarinsatser gick kollektivt till de kvinnliga och manliga ensemblerna. Så välförtjänt!

Den belönades också med en Golden Globe för ”Best Foreign Language Film” i Los Angeles 2012.

Nader och Simin – en separation finns tillgänglig på Lovefilm. Samtliga bilder är hämtade från Folkets Bios hemsida.

About these ads
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: