Ronalds sista frestelse

Jävla kommunist!

Så avslutade Ronald vårt sista samtal. Han hade, som vanligt, stannat sin permobil utanför min tomt för att växla några ord.

I vårt kvarter finns ett äldreboende. Där bodde Ronald, en pratglad sjuttioplusare med gråsprängd, yvig mustasch, buskiga ögonbryn och en imponerande kroppshydda, som säkert ingett respekt innan han hamnade i permobilen.

Hans keps förstärkte inte heller hans pondus, direkt: rödsvartrutigt filttyg, med öronlappar som knyts med snöre under hakan, och – som om det inte räckte – en röd ulltofs som kronan på verket.

Ronald hade länge försökt ta sig över en av mina heliga gränser: att inte umgås med grannar annat än över staketet, reducera kontakten till samtal om väder och vind, men sedan återgå till sitt. Det är enklast så.

Ronald hade lyckats ta sig förbi min barriär. Han frågade en gång lite helt apropå om jag ”tar nubbe”. Det kunde jag inte neka till. Sillen, hur var det med den? Mycket lyckad kombination! svarade jag sanningsenligt. Och Janssons, då? blev den naturliga följdfrågan. Kanske slickade jag mig uppskattande om munnen.

Från och med den dagen försökte Ronald med lock och pock förmå mig att rucka på min princip beträffande grannrelationer och jag värjde mig så gott det gick, utan att vara oartig.

Ronald drog också skarpa gränser, skulle det visa sig, men det handlade om grannar på ett nationellt plan, men det visste jag fortfarande inget om.

Två saker måste du veta om mig, dundrade Ronald en dag. Jag älskar USA och jag älskar Israel!

Så där bara, helt lösryckt ur ett sammanhang. Jag blev lite ställd först, vad svarar man på det? Kanske med samma raka ärlighet? Oklokt kanske, men det var den metod jag valde. Så jag började, lugnt och lite trevande, argumentera för att jag tror på en tvåstatslösning i Palestinafrågan. Två separata nationer som respekterar den satta gränsen.

Ronald blev högröd och började gasta om palestinier som bara sitter och lurpassar för att få ta över de oaser israelerna skapat!

Vad jag svarade minns jag inte, vad det än var så lyssnade inte Ronald. Tofsen på hans keps slängde och for högst betänkligt nu, för Ronald var mycket upprörd när han startade permobilen. Kanske kände han själv att hans sorti krävde något mer än ”jävla kommunist”, för efter några meter vände han sig om och ropade i farten:

”Du är fan i mig inte klok!”

Jag tänkte: Nu är det nog sluttjatat om frestelsen.

-

Häromdagen mötte jag kvarterets Underrättelsetjänst. Hon berättade att jag har sett Ronald och hans keps för sista gången. Hemtjänsten hade funnit honom i sängen en morgon. Det verkade som om han bara hade somnat in för han hade haft ett litet leende på läpparna.

Och kan du tänka dig! kvittrade Underrättelsetjänsten. Han hade gått och lagt sig utan att ta rätt på köket! Han hade inte ens dukat av köksbordet! Han hade lämnat en halvfull kvarting Skåne akvavit framme. På diskbänken fanns en tom ansjovisburk, lök- och potatisskal och en förpackning matlagningsgrädde.

Hemtjänsten trodde att han hade tillagat en Janssons frestelse. Det hade man väl inte trott om honom. . .

About these ads
Följande inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Lillebil Falkenström

     /  maj 18, 2012

    Vilken härlig berättelse…………….du kan skriva du så man gillar att bara höra mera, när kommer boken, eller har du kanske redan gett ut flera? Äh, nu googlar jag………

    Svara
    • Tack Lillebil! Ingen idé att googla, det som hänt har hänt under pseudonym, tji fick du!

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: