Korrigering eller Positiv förstärkning – det är frågan

I kommentarsfältet till ett annat inlägg kom vi att tala om vikten av positiv förstärkning. Jag fick då följande kommentar från Charlotta Gillgren (något nedkortad):

Hej Anita! Vill haka på det där med positiv förstärkning. Att lyfta fram det positiva hos varandra är viktigare än man anar! Precis i dagarna har jag fått höra, att vi människor inte har ”skyldighet” att ge varandra bekräftelse. Hela mitt liv har jag i mitt yrke, lärare, och privat arbetat för att ge just detta. Inte konstigt att jag hoppade i taket!!! Moder Teresa säger också att hungern efter dessa värden är större i världen, än den efter bröd.

Västgötaspetsen Charlie Choklad – rasen kallas också vikingahunden.

*

Nu några rader om hunduppfostran. Vi har en Västgötaspets. Det är Sveriges äldsta hundras, vikingahunden kallad. Också han är, precis som dina hundar verkar vara, en glad, kärleksfull och, måste jag erkänna, ouppfostrad hund. Jag vill ha kärlek i första hand, inte lydnad. Många skulle nog säga att det inte råder någon motsats mellan dessa principer – och det är säkert sant! Ganska duktig är han i alla fall på det mesta, framför allt PIGG på det mesta.

Charlie Choklad vill slippa citronhalsband – om han får välja – tur att han har en klok matte!

*

Nu kommer en liten undran: Vi bor ju nu på sommaren mitt i skogen och Charlie, genuin gårdshund med stark vall- och beskyddarinstinkt, gör skälliga utfall mot allt från ekorrar till älgar. Hur tycker du jag ska bete mig? Beröm eller dess motsats, när han glad i hågen har jagat bort sina harar eller andra farligheter från sin gård och därmed räddat oss från stor fara. ”

*

Två pigga och mycket vaksamma damer av rasen korthårig collie

Charlottas funderingar träffade mig rakt i solar plexus, eftersom jag har och har haft exakt samma dilemma, även om förutsättningarna ser lite annorlunda ut. Mina två korthåriga collieflickor har också välutvecklade vall- och vaktinstinkter. De är framavlade för att vakta jättestora fårhjordar i norra England/Skottland. Med andra ord, de ska kunna ta egna initiativ för att hålla vargen stången.

Ebba och Frida kan med lätthet hoppa över grindarna, men de är inte intresserade av det – deras självpåtagna  uppdrag är att vakta reviret!

*

Jag bor, som den som följer den här bloggen vet, i ett gammalt torp med stor tomt. Men – numera är fastigheten insprängd i stadsmiljö. Visserligen i en småstad och med långt till grannar, men ändå, en miljö ganska långt ifrån de vidsträckta hedar, där hundarna är tänkta att agera.

När Ebba och Frida var unghundar påbörjades ett nytt villaområde i stan. Enda vägen till det nya området gränsar till torpet. Dessutom leder samma väg till kommunens uppsamling för trädgårdsavfall. Så för deras del handlar det inte om att hålla ekorrar och älgar borta – nej, våra inkräktare är: Traktorer, långtradare, lastbilar, bilar med släp (turligt nog inte bilar utan tillbehör!), och – äldre män på rullskidor! (Och andra hundar, förstås!)

Snabb, svår av fånga på bild! 

*

På dessa ”faror” går hundarna i gång. Det är uppenbart att de följer sina instinkter, de är mycket ihärdiga, skallet får en helt annan karaktär än lekskallet, tonen blir skarp och gäll, de ska antagligen påkalla herdens uppmärksamhet och de ska höras över stora avstånd.

Ständigt på sin post!

*

Precis som du skriver, Charlotta: I hundarnas föreställningsvärld har de räddat oss från stor fara. De får ju ständigt ny bekräftelse på det, också: De skäller, reser ragg och förföljer fienden, som ”lomar i väg”, oavsett om det är en husbil eller något annat muskedunder.   

Här kan vi tala om positiv förstärkning!     

Det går bra att sköta vakten inifrån huset, också!  

*

Så vad gör man som hundägare, när man inte har någon fårskock att skydda, när man unnar resten av världen att finnas till, ja man kan mycket väl tänka sig att leva  i fredlig samexistens med både släpvagnar och traktorer, till och med med äldre herrar på rullskidor?

Hos oss gick det så långt att vi kontaktade hundpsykolog. Dels för att det finns människor som faktiskt tycker att hundar som skenar utefter staket och stormskäller är otäcka, dels för att det blir synd om hundarna, ”arbetsbördan”  blir av och till övermäktig, de får aldrig koppla av.

Camilla, en mycket kompetent och trevlig hundpsykolog, instruerade oss i hur man avleder, hur man berömmer, hur man . . .

Men inga köttbullar i världen går upp emot att jaga bort en caterpillar!  Vid träning med matte jobbar båda hundarna perfekt, de är lättlärda och tycker att det är roligt. Ända tills de ser sig nödsakade att bryta träningspasset för att jaga bort någon vild best som just är på väg att ta sig in i flocken. När det är avklarat återvänder de till mig, lyckliga i hågen att ha avvärjt ännu ett terrorangrepp.

Ska jag då förbanna, rasa och vråla  . . .?  Förstår de överhuvudtaget varför jag är arg? De gör vad deras instinkter säger dem, och herden blir flyförbannad?

När det gäller hundars beteende så finns det en oskriven lag att ALLA har rätt att ha synpunkter på hur just du ska fostra din hund. Jag har fått oräkneliga tips och råd om hur jag ska lära hundarna av med sitt beteende. En gång föll jag till föga för den hårda varianten. Så jag införskaffade en liten sprutmojäng som jag kunde hålla dold i handen och fyllde den med vatten. När hundarna ”gjorde sitt jobb” sprutade jag vatten på dem. De blev fullständigt rasande! De attackerade, inte mig, men den där otäckingen som hade lyckats nästla sig in i min hand! De förstod överhuvudtaget inte att det fanns en koppling mellan deras agerande och vattenstrålen.

Det blev inga fler försök med hårda metoder.

Ett tag funderade jag på att trycka upp en text att ha på en skylt på magen: Jag  är ingen anhängare av Cesar Milan!

Jag tror vi har två alternativ, Charlotta:

1. ”Korrigera” = Kväsa, straffa, hota, ta ur hunden dess mest genuina egenskap, utplåna hundens personlighet. Skapa en hunsad, olycklig varelse som aldrig får vara i sitt esse, som alltid ska känna sig misslyckad och fel.

2. Acceptera att hunden är mycket rastypisk, och att den på det stora hela taget är en härlig, levnadsglad individ! Positiv förstärkning kan vi ju använda i andra sammanhang, när inte vallhundens mest elementära egenskaper står på spel.

Vi har underlättat för våra hundar genom att montera upp några hundra meter nätstängsel, som gör hundarnas revir något mindre, och som hindrar dem från att komma ända fram till staketet ut mot gatan och skrämma livet ur folk. Men instinkten, den förfinar de och utvecklar dagligen. Har jag tur fungerar ett vänligt ”Det räcker nu” från den tålmodiga herden.      :-)

Någon har sagt att en hund är en varg som aldrig blir vuxen. Visst vill vi förstärka det draget!

About these ads
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

6 kommentarer

  1. charlotta gillgren

     /  juni 11, 2012

    Tack Anita! Jag känner mig lättad att läsa att min instinkt fört mig någorlunda rätt, och att jag inte inte trasslat till livet i AB Bevakningstjänst alltför mycket för min Charlie Choklad. Faktiskt, måste jag erkänna, med skammens röda kinder, att det finns ett undantag. Vår djuraffär ville lösa skällproblemet på följande sätt:
    – Häng en dosa med citronlösning runt halsen, sa man ungefär.
    – När vovven skäller, utlöses en liten dusch rakt i ansiktet = inget mer skäll. Lätt som en plätt. Kanonsäkert! (Prylen fanns förstås att köpa för dyra pengar). Sagt och gjort! Var det inte något med Pavlos hundar som spökade i bakhuvudet?

    Det funkade! Klart det gjorde, för vem vill ha citronvatten rakt i ögonen? Inte jag! Men både husse och matte skämdes, och mådde så dåligt av att ha gett efter för denna effektiva marknadsföring, att vi tog av honom halsbandet, som nu är förpassat till en plats längst in i en byrålåda. Kändes för dyrt för att kasta liksom …. men, nej, aldrig mer! Kan man kanske sätta halsbandet på någon omedveten och otrevlig tvåbening, som inte kan låta bli att säga dumma saker? Måntro?

    Jag tycker också om ordet ”djurmänniska”. Kan man föra det vidare kanske, och önska att vi alla kunde bli ”männnisko-människor”? Med denna fromma förhoppning, ska jag nu ta min kortbenta lilla skällapa på en promenad. Kram Anita och än en gång tack för ditt engagemang i alla dessa ämnen du belyser så fint! Och för dina underbara foton!!!! Charl8

    Svara
    • Charlotta!
      Kort svar nu – trädgården lockar, längre svar till kvällen.

      Liten tröst: Jag har också suttit och googlat på diverse saker att hänga runt halsen på mamsellerna! :-(

      Svara
      • Hej igen Charlotta, och tack för att jag fick lägga in de fina bilderna av en härlig liten Charlie! Han ser ut att vara stadigt förankrad i sig själv. Jag förstår att det inte kändes bra att spruta citron på den där charmige killen! Men som sagt – man blir förtvivlad över deras nit, ibland, INGENTING undgår ju en vall- och vakthund, ibland begriper jag inte vilket sinne de använder sig av. De verkar kunna höra (eller känna lukten av?) hundar som går ute på gatan när de själva är inne i huset fast dörrar och fönster är stängda.

        Jag vill tro att Charlie har sitt eldorado där i skogen. Vilken tur att du inte kan uppfatta alla dofter på samma sätt som han!

        Metoden ”att ligga steget före” för att hinna avvärja att hunden ska gå i gång faller på sin egen orimlighet. Visst fungerar det (ibland) men livet består ju inte enbart av hundar. Man vill ju kunna gå omkring och bara lukta på blommorna, också.
        Så vi låter våra vallisar fortsätta sätta skräck i ekorrar och traktorer och vad det nu är som ska till att attackera hjorden, eller hur? :-)

  2. RL

     /  juni 12, 2012

    Godtrogenhet
    på Eric Sechers blogg är mycket läsvärd!
    Jag har försökt att passa in ovanstående i något av dina rubriker.
    Om jag har misslyckats, ser jag i morgon.
    På Erics blogg har jag använt mig av ditt välrenoverade namn.
    Ska jag ha bassning eller beröm? :-)
    Roland

    Svara
    • Aldrig bassning! Och ignorans är också en slags bassning (en gräslig sådan!) så du får godkänt! Ska leta mig fram till bloggen du nämner, har sett hans namn hos Birger S då och då.

      Dessutom är jag – precis som alla andra – svag för smicker . . . :)

      Hoppas din dag blir angenäm, Roland!

      Svara
  1. Hunden – mer människa än varg? « pyttiminpanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: