*
Skivomslaget på bilden tillhör en av de få vinyler som jag har sparat: Thorstein Bergman sjunger tonsättningar av Dan Andersson. Förlåt, Sofia Karlsson, och alla andra uttolkare av Dan Andersson – men för mig kan ingen mäta sig med Thorstein Bergman.
*
*
Den i mitt tycke allra vackraste visan på den här skivan heter Till min längtan, tonsatt av trubaduren själv.
Längtan . . . vår arvedel, enligt Karlfeldt. Visst är det så. Vi bär en längtan inom oss, efter något som kanske bara finns ”bortom bergen”.
Synonymboken säger att längtan är: åtrå, åstundan, trängtan, trånad, smäktan, saknad.
Vi söker detta ”något” hela livet, ändå är stunderna när vi når ända fram till vår längtans mål försvinnande få och korta.
Just den här årstiden, så fylld av både skönhet och vemod, väcker en stark längtan inom mig. Livets inneboende motsägelser är aldrig så uppenbara som i midsommartid – när glädje och tacksamhet över naturens överdådiga grönska blandas med vemod över tidens och livets obönhörliga gång.
Dan Andersson fångar detta i dikten Till min längtan. Thorstein Bergmans varsamma tonsättning lyfter fram och förstärker Dan Anderssons odödliga diktning. Lägg därtill ett betagande arrangemang av Hans Wahlgren och bilden är fulländad.
*
En ung Thorstein Bergman på skivomslagets baksida (skivan spelades in 1966) tillsammans med Hans Wahlgren, dirigent tillika arrangör av musiken.
*
Här finner du Till min längtan på Spotify. Det går förstås utmärkt att bara läsa dikten, men då går du miste om hornets och flöjtens himmelskt ljusa melodislingor som följer Thorstein Bergmans kärva röst – så vidunderligt vackert att jag förs till högre sfärer, ja, när jag hör den här tonsättningen av Dan Anderssons dikt närmar jag mig bergens bortom.
Till min längtan
Du är livets bröd och vin, och du är drycken som kan döda
från det gamla ur det gångna, i mitt blod du droppat ner
o, du läker deras fötter som bland törnena förblöda
du är sändebud till honom som i ensamheten ber.
‘
Vart du för mig vet jag icke, om till djup till himlar höga
men du viker ej ifrån mig förrän jag är stoft och mull
förrän tung och kylig jord har täppt igen mitt brustna öga
förrän sövd av dina sånger jag på vägen stupat kull.
,
Du är min, o drottning Längtan, aldrig tröttnar du att kalla
och att hög och heligt stilla vid min bädd i natten stå
mörk och hög, mitt hjärta vill du draga till dig och befalla
att bevingad emot himlen genom stjärnekvällen gå.
‘
Och om du än tog min glädje aldrig har du dock din like
himlens upphov var din moder och din far var herren gud
kom ihåg mig ljusets dotter när du kommer i ditt rike
låt mig lägga ned mitt huvud mot en flik utav din skrud.
‘
Livet födde du och bar det fram på starka unga händer
närde det en tid med glädje ur ditt rika jungfrubröst
steg med uppåt lyfta armar och vår lyckas sista bränder
tog farväl av vår och sommar och steg ut i dödens höst.
‘
Hösten fick du, vintern drack du skönt tills hjärtat sakta skälvde
allt blev lysande och härligt, jord och rosor, gräs och is
över dig en evig himmel, hård men stjärnesållad välvde
när du stapplade på vägen upp till fridens paradis.
*
Längtans blomma är blå
*
pyttiminpanna 
Sven-Erik Forslin
/ juni 12, 2012Håller med dig, Anita!!! POESI, meningsfylld!!!
anita
/ juni 12, 2012Ja, det är viktigt med påfyllnad för själen . . .
Åke Vallin
/ februari 21, 2014Jag såg att Sven Erik Forslin kommenterat här!
Glöm aldrig hövding Seattles tal!
Varma hälsningar från Åke Vallin Sundsvall
anita
/ februari 21, 2014Hej Åke! Jag är inte säker på att Sven-Erik går in och kollar här, men jag framför hälsningen via fb till honom.
charlotta gillgren
/ juni 12, 2012Anita, hej IGEN! Kan inte hålla mig borta länge från din Pyttiminpanna……Kände igen skivomslaget direkt! Skivan spelades ofta av mig för mycket för länge sedan. Hela vår LP-samling samt grammofon finns nu hos vår dotter Sara, som spelar de gamla finingarna ibland. Dan Andersson är en av mina favoritdiktare, och jag nynnar ofta strofer ur ”Helgdagskväll i timmerkojan”, en av hans mest välkända dikter. Jag har inte hört skivan på länge, men jag minns det vemod, med vilket Thorstein sjöng. Nu ska jag snart lyssna på den igen.
Vad vore vi utan vår längtan? Att längta och drömma ger näring och rening åt våra själar, vaggar dem sakta till ro, filtrerar bort smärta. Så tror och känner jag.
Detta ”något” du talar om Anita, som vi alla söker hela livet, finns nog redan hos oss, fast vi inte vet vad det är, och det spelar heller ingen roll, tror jag. Det är Längtan i sig som betyder något. I Strindbergs ”Ett drömspel” längtar ….(minns inte vem av karaktärerna, men det var en man) intensivt efter en GRÖN fjärilshåv. När han i slutet av spelet äntligen får denna håv, tittar han länge på den, och säger med stor besvikelse i rösten: ”Det var inte DEN gröna färgen!”. Jo, så är det nog, drömmen och längtan överträffar verkligheten.
Karin Boye har också berört detta evigt mänskliga tema. I dikten ”Rörelse” skriver hon ……”Den mätta dagen är aldrig störst, den största dagen är en dag av törst….”.
Undrar varför Längtans blomma är blå, för det kan jag känna att den är. Kanske har det med himlen att göra? Kram Charl8
anita
/ juni 12, 2012Du berikar min blogg med dina fina betraktelser, Charlotta! Tack! Du måste ha varit en mycket bra svensklärare!
Jag har också tänkt att det är himlens blå som går igen i uttrycket ”längtans blå blomma”. Så har vi uttrycket ”blå skymning” – minns fortfarande Tommy Wadebecks fina radioprogram med det namnet. Vemodslängtan är väl aldrig så stark som i den blå skymningen. Mina tankar går vidare till engelskans ”blue”, och vemodets och längtans egen musikgenre – blues . . .
charlotta gillgren
/ juni 12, 2012Tack snälla för de berömmande orden! Slick, slick, berömmets sötma är njutbar. Det var oerhört roligt att vara svensklärare. Vi läste mycket poesi tillsammans. Känslans språk förmedlar bättre än prosa de känslor, som vi bär med oss. Detta gällde inte minst mina utländska elever, som alla bar längtan inom sig – både efter det de tvingats lämna, och den de hyste efter en bättre framtid i ett nytt land. Man längtar bakåt eller framåt! Jag minns en pojke, som längtade sig sjuk efter ett träd som stått på hans mormors gård. Varken trädet eller den gamla fanns kvar.
Jag ska måla en stor rund stenbumling, som jag har, i blått. Den blå färgen förmedlar rymd och harmoni. Stenen ska jag lägga så att den drar blickarna till sig.
Jag har en förädlad form av förgätmigej som börjat blomma just nu, med större blommor än den vilda. Den ska du få av mig någon gång …… Kramar i ljusblått/ Charl8
anita
/ juni 12, 2012Poesin – känslans språk, som du så fint skriver. Jag har hittat en underbar bok på antikvariat: Poesiens mystik av Hans Ruin. På 400 sidor utvecklar han tanken att poesin har en inneboende kraft och unika värden som vi inte uppnår i vårt vardagliga medvetande. Så fantastiskt att det fungerade med dina elever som kommit till oss från andra länder.
Trädet och mormodern finns för alltid kvar i pojkens medvetande . . .
kalebass
/ juni 12, 2012Denna skiva följde mig många år. Ersattes senare av en CD, eftersom skivan blev utsliten. Håller med dig fullständigt, Torstein ska det vara. Hade ett inlägg ”Rosorna och Döden” i mars månad om detta. Musiken, och texten är för mig synonymt med midsommar, jämte Torgny Björk, ”Herr T och hans spelmän”. Ska förresten se Sofia Karlsson när hon snart kommer hit till min lilla stad ! Det blir säkert en del Dan Andersson.
Trevligt att ha så mycket gemensamt Anita !
anita
/ juni 12, 2012Ska leta upp ditt inlägg om rosorna och döden.
Herr T och hans spelmän. Ja! Torgny Björks tonsättningar, hans mycket speciella röst i kombination med Frödings ord. Den skivan låg tätt intill Thorstein Bergmans skivor i den rödmålade bryggarbacken! Ljuva sjuttiotal!
Sofia är inte dum, hon heller, men när det gäller Dan Andersson så är Thorstein B number one.
anita
/ juni 12, 2012Nu har jag kollat in ditt inlägg. Jag hade ju till och med gjort en kommentar där!
Jag länkar dit, för alla andra som vill göra ett besök hos Kalebass. Det är en estetiskt mycket tilltalande blogg med många klokord.
http://kalebass.blogg.se/2012/march/rosorna-och-doden.html#comment
Åke Vallin
/ februari 21, 2014När det gäller Dan Andersson är Dan number one, därefter är Thorstein number one, därefter är alla vi andra som njuter endast små och tacksamma.
Åke
PS tack Anita för en vettig blogg.
anita
/ februari 21, 2014Så ser ordningen ut, Sofia Karlsson är lite för lättviktig för de här texterna, för min smak.
Tack att du ville titta in, Åke!
Enn Kokk
/ juni 12, 2012Jag har, under Kulturspegeln, Musik, på min blogg, återpublicerat en recension av en annan Dan Andersson-skiva med Thorstein Bergman, och det intressanta är att även jag där har rankat ”Till min längtan” som den bästa av Bergmans Dan Andersson-tonsättningar.
anita
/ juni 12, 2012Två av två möjliga! Då måste vi vara något på spåren . . . 🙂
Kommer givetvis att gå in och titta på det du skrivit.
Jag antar att du också känner till skivan Fragment, där Thorstein Bergman sjunger egna visor? Vinylen rensades bort i någon av alla otaliga flytt jag företagit mig i livet, något som jag kan ångra (inte flytten, då, utan det faktum att jag kastat skivan).
Gissa om jag blev glad när jag häromdagen såg att den numera finns på Spotify! Och ljudet är makalöst bra jämfört med ”originalet”. Det fanns en ö, Jaharu, sa Svante, Till sig själv och ”Ja, jag tror att det blir sommar, nästa år igen . . . tralala” . . . och alla andra. (Man skulle nästan kunna tro att jag är avlönad av Spotify, så ofta som jag gör reklam för dem! Men det ÄR verkligen fantastiskt vilken musikskatt de har samlat.)
Enn Kokk
/ juni 13, 2012Jag har det mesta av och med Bergman. Och vi har alla vinylskivor kvar, fördelade på två höga skivhyllor i två olika rum.
Thorstein har jag så småningom kommit att träffa också personligen, även engagerat honom till att sjunga i en visstuga vid en s-kongress.
anita
/ juni 13, 2012Imponerande! Jag kan tänka mig att det finns en och annan godbit i skivhyllorna. Det låter som om du/ni varit tämligen stationerade i en och samma bostad stora delar av livet. Som jag nämnt i en annan kommentar har flyttlasset gått många gånger i mitt liv (tolv större flytt) och för varje flytt blir toleransen lägre för vad som ska sparas och vad som har gjort sitt. Det finns en befrielse i den tanken, också. Har man väl börjat reflektera över vad man kan undvara så är det inte mycket som blir omistligt. Det är förvånansvärt få gånger, trots allt, som jag saknat något av det jag lämnat bakom mig. Nomaden i mig kan inte klaga. 🙂
Men vi är olika, vi människor, och så måste det få vara.
Åke Vallin
/ december 22, 2013Hur kan man hitta gitarrackorden ”till min längtan”?
Mvh Åke
anita
/ december 22, 2013Jag har ett tummat ex av en bok från 1971, Dan Anderssons vackraste visor, utgiven på Prisma. Där finns den med.
Bokbörsen, http://www.bokborsen.se/page-start?issearch=1&sall=1&scat=0&maincat=1&extendedsearch=0&mediatype=0&sallstr=dan+anderssons+vackraste+visor&screator=&stitle= har just nu 28 ex av boken.
Åke Vallin
/ februari 21, 2014Tack för horn och flöjt. Ny gåshud.
Hälsa till Sven Erik.
Åke
anita
/ februari 21, 2014Ja, det är ett vackert arrangemang. (Har skrivit till S-E på facebook att han har en hälsning här på bloggen.)
Sven-Erik Forslin
/ februari 22, 2014Varmaste tackkk, Anita, för överraskande gudagåvor, Den Störstes, av mig okända, himmelskt vackra dikten Till min längtan, sprungen ur ofattbar, ojämförligt vacker inomvärld … och den lika överraskande och glädjande hälsningen från Åke Vallin!
Var Dan Andersson, med sin ofrånkomligt fängslande poesi, som genomgående lyfte himlen och Skapelsens skönhet in i läsarnas hjärtan och hjärnor, farlig för de Stora som av Darwin skänkts naturen/jorden som råvaruresurser – blott något att förvandla till prylar och pengar?
Har funderat länge på detta: Dan Andersson dog i ett hotellrum som var ovädrat efter gasning mot ohyra, som vi vet. Varför dog inga andra av hotellgästerna? Var endast Dan Anderssons rum gasat?
Än en gång, Anita och Åke, varmt tack för gåvorna av betydelse!
Tyst
i en allt betvingande gest
slungar Känslan sin väldiga näve ut
och pekar med manande fingertopp på
Omkring tiggarn från Luossa
”Detta, min vän, är poesins prototyp
synlig för lyssnande, de som
hör
månstrålens tassande
på mjuka mossan i mörkan skog
De ser den, där
på tidlöshetens berg av ljus
ovan
tidens tomma trasmoln.
***
Hand i hand strövar nu Till min längtan och Omkring tiggarn från Luossa i min inomvärld … som två solar …
anita
/ februari 22, 2014Sven-Erik! Jag vill tro att det ”bara” var en olyckshändelse. Redan det ack så illa, vi gick miste om så mycket! Och Dan A gick miste om resten av sitt liv!
Ja, jag hör månstrålens tassande! I min inomvärld . . .