Inför miljökonferensen i Rio

 

Året är 2035 – en berättelse om farfar Fredrik, 70 och Charlie, 10

 

- Farfar, farfar, nu kommer vattenleveransen!

Tioåringen slänger upp ytterdörren och ropar in i köket, där farfadern sitter.

- Äntligen!

Fredrik reser sig från köksbordet, hämtar två stora kompositdunkar från diskbänken och går nedför grusgången så snabbt hans gammelmansben förmår.

Kvinnan som levererar det avsaltade havsvattnet ler brett mot honom.

- Farbror Fredrik, hur är det idag, då?

- Jo, tack, det kunde väl vara värre, antar jag. Idag hoppas jag att min vattenranson är större än gårdagens. Grabben dricker som en kamel!

- Jag är ledsen, jag kan inte ge dig mer än en dunk, det vet du. Du får testa fjällbäcken, det kom en regnskvätt igår på andra sidan bergen, har jag hört. Har du tur så går det kanske att få några droppar där.

Fredrik suckar. Han tar emot den fyllda dunken och börjar mödosamt ta sig uppför den branta backen som leder till huset. Svetten flödar ymnigt, han torkar den kala hjässan med en stor näsduk.

Ibland ångrar han att han bosatte sig så högt. Men när havsnivån började stiga gick det snabbt, det fanns inte tid att välja och vraka. Stockholm låg helt under vatten på några år. Han bestämde sig ganska tidigt för att bli klimatflykting i höglandet mot norska gränsen. Han hade tur, en avlägsen släkting lade ett ord för honom och ganska omgående fick han flytta in i sitt nya hem.

Alla andra är döda sedan många år nu, hans ex.,  barnen och deras familjer, alla utom Charlie. De andra strök med när den muterade bakterien, han minns inte längre vad den kallades, for som en farsot över hela  jorden. Nu är det bara han och barnbarnet Charlie kvar i hans släkt .

Det är fortfarande gassande hett, trots att solen nästan har gått ner. Termometern visade på 45 grader mitt på dagen, han gissar att det ligger runt 35 grader nu. En alldeles vanlig sommardag, med andra ord. Charlie har följt med honom in i stugan. Pojken dricker begärligt glas efter glas av vattnet.

- Det här är det absolut sista glaset! förmanar Fredrik. Sedan blir det inte mer. Vi måste spara lite till i morgon, också.

De slår sig ner vid köksbordet med var sitt påfyllt glas och läppjar under tystnad på den dyrbara drycken.

- Farfar, berätta om hur det var förr när du och farmor bodde i Stockholm, ber Charlie när glaset är urdrucket.

- Men jag har ju redan berättat allt för dig, suckar Fredrik.

Han ser med trötta, stora ögon på barnbarnet. De sitter återigen tysta.

- Farfar, i skolan säger de att det är ditt fel!

- Vilket då?

- Att det inte gick att göra något när värmen steg. De säger att du och farbror Anders gav bort alla pengar till andra länder, så att det inte fanns några pengar kvar till klimatomställningar.

- Jaså, det säger de. Vad säger de mer då?

- De säger att ni sänkte skatterna hela tiden och att människor köpte en massa onödiga prylar för pengarna. Ibland flög de över halva jorden för att få bada. Tänk att de åkte frivilligt till varma länder! Har du åkt flygplan, farfar?

- Ja, det är klart att jag har. Det gjorde alla.

- Men visste ni inte hur flygplanen smutsade ner?

Farfadern kniper ihop läpparna och ser bister ut.

- De säger att du och farbror Anders trodde på en som hette Merkel, men att han lurade er. Var det han som lurade er om flygplanen, också?

Fredrik blir högröd i ansiktet och reser sig häftigt. Charlie duckar instinktivt.

- Hon, HON Merkel, inte han! Vem är det som far med sådana lögner. Jag ska minsann ta ett snack med hans föräldrar.

- Men farfar, det är ingen av kompisarna, det var vår lärare som sa så på en klimatlektion.

Fredrik försöker behärska sin vrede, men Charlie märker hur upprörd farfadern är. Hur kunde han vara så dum att han berättade det där! Han söker febrilt något som kan avleda.

- Farfar, kan jag inte få leka med dina platsleksaker?

Tystnad.

- Farfar, jag pratar med dig, hallå, skojar han försiktigt.

- Ja ja, jag hör. Det heter inte platsleksaker, det heter PLASTleksaker!

- Spela roll, du vet ju vad jag menar. En kille i klassen undrade om jag kan ta med mig en platsbil till skolan i morgon. Han vill så gärna veta hur de ser ut. Han har aldrig sett en sån.

Fredrik muttrar något ohörbart om historieförvanskning samtidigt som han går in i den lilla kammaren innanför köket. Där plockar han fram en sliten kartong ur en garderob. Charlie följer med och rotar runt bland prylarna innan han hittar dyrgriparna - plastbilarna - gjorda av olja!

Han hoppas att farfar snart ska bli på bättre humör igen. Då kanske han vill berätta om oljan och allt spännande som de kunde göra med den när farfar var ung! Då kanske han vill berätta om hur de pumpade upp olja ur marken och hur de använde oljan till allt möjligt, ända tills den tog slut. Charlie har redan hört det där många gånger, men han tröttnar aldrig på att lyssna på farfars sagor. Allting var så annorlunda när farfar bestämde, Charlie tycker om när farfar berättar om hur livet var när människor bodde i stora städer.

Pojken sneglar på farfadern. Nej, han är fortfarande väldigt arg, det är nog ingen idé att be honom berätta mera just nu. Det får bli en annan gång.

*

 

En ”effekt” i oljans tidevarv

 

About these ads
Lämna en kommentar

16 kommentarer

  1. Roland Lidén

     /  juni 18, 2012

    *
    anita
    Förstod att du skulle bli desperat
    jag hoppas att du inte blir cynisk
    Tage sa: Det är dropparna i havet
    som håller varandra uppe

    Medan solen sjunker och lyser på dig
    sedan en möjlig fågel sjungit i fjärran
    Roland
    *

    Svara
    • Desperat, förtvivlad, bedrövad, arg: Ja

      Cynisk: Jo, nog händer det . . .

      Svara
      • Roland

         /  juni 18, 2012

        Jag fick tårar i ögonen av ditt svar…

      • M-E-R-AAAA!!!:-)))

      • Roland

         /  juni 19, 2012

        Så länge vi inte inser den fundamentala galenskap som styr
        vår planet så kommer desperationen, förtvivlan, bedrövelsen
        cynismen, konflikterna och Jordförstöringen att öka.
        Varför ställer ingen de relevanta frågorna i Rio?

        Är Riokonferensen på allvar, eller är det bara ännu en kuliss!

      • Jag tror att vi börjar bli ganska många som genomskådar galenskapen som styr vår planet. Men marknadskrafterna är starka, än så länge rår vi inte på dem. Och politikerna hamnar i knät på Marknaden, eftersom de inte vill riskera att förlora nästa mandatperiod genom att fatta impopulära beslut.

        Jag ställer mig också frågan om våra politiker inte förstår, eller om de är strutsar (förlåt alla strutsar!) som inte VILL förstå. Jag vet inte vilket som är värst – om de fortfarande på fullaste allvar tror att tillväxttanken är framkomlig eller att de mycket väl vet att vi nått vägs ände men att de inte vill riskera sin egen plats vid köttgrytorna. Lika illa oavsett vilket, kanske? Samtidigt sägs det att vi får de ledare vi förtjänar? Något måste vara fundamentalt FEL!

  2. charlotta gillgren

     /  juni 19, 2012

    Kära Anita! Jag skrev en kommentar från mobilen, en kommentar som gick upp i rök… Hemma nu vid datorn, för detta vill/måste jag kommentera. En västgöte jag känner skulle säga: ”Det är viktigare än görviktigt”.

    Jag skrev, att jag låg i min skogshuggarhydda (den ser ut så), mer än mätt efter en måltid på sill, färskpotatis och grönsaker från mina egna land. Jag låg där i min sköna säng medan vinden fick träden att göra gracila qigongrörelser med armarna/grenarna. Ren luft bildar vind och en förhållandevis ren Mälarsjö rör sig oroligt i fonden av denna idylliska tavla.Två snusande katter på magen och många tankar i huvudet. Jag hade just läst din allegori om Fredrik och Charlie för tredje gången. Jag undrade vad gott jag gjort, som fått njuta av all denna Nåd och välfärd. Ur ett globalt perspektiv, är det än mer obegripligt orättvist, att våra tillgångar fördelas så olika. Det är nästan så man skäms lite, eller något åt det hållet ….

    Många stora skribenter har genom tiderna använt sagans/allegorins form för att väcka opinion. Jag tror att detta är ett framgångsrikt sätt att nå ut med det som vi måste begripa NU! Ja, alla de känslor du beskriver ovan är fullt berättigade. Jag känner samma sak, och det gör väl de flesta av oss, men jag har inte samma ork som du att engagera mig lika helhjärtat. Alla vi som håller med, men inte drar så tungt lass själva, måste FÖRSTÅ hur ofantligt stort och viktigt det arbete är, som uträttas av alla de enskilda människor och organisationer, som AKTIVT gör något åt detta hemska som hotar. Vi kan väl bara TACKA, stötta där vi kan med de medel som står oss till buds…..Och leva så miljövänligt vi kan själva! En viktig sak till kan vi göra: Använda vår rösträtt på ett klokt sätt – ge vår röst till det parti, som förstått mest och bäst vad som måste göras för att nå klimatmålen.

    Min första ”vuxenbok” hette ”På stranden” och jag vill minnas att den var skriven av Nevil Shute. Jag minns den kusliga stämningen de enda överlevande efter atombomben upplevde ….

    Måtte alla beslutsfattare i Rio begripa bättre denna gång, än vid tidigare miljökonferenser, att vi bara har en Jord och att den behöver vår omsorg och kärlek NU, medan det fortfarande finns tid – om det gör det? Tänk om marknadskrafter kunde vika undan och länders ekonomiska framförhållning kunde omfatta denna oändligt lätta tanke: MÅNGA, MÅNGA GENERATIONER EFTER OSS HAR LIKA STOR RÄTT SOM VI TILL VATTEN OCH LUFT …! TÄNK OM …………………………………..

    Tack för att du inte väjer undan för det som är svårt och tungt. Detta faktum gör din blogg än mer trovärdig. Detta ditt inlägg, knyts också fint samman med det tidigare, där du åtrger Tage Danielssons fina tankeväckande dikt om barnen, som han hoppas åtminstone ska få ett glas öl. TACK O TACK! Kram Charlotta

    Svara
    • Sent omsider, efter heldag i Uppsala, kom jag just hem och på datorn väntar din fantastiska respons på min berättelse om Fredde och hans barnbarn. Vad kan jag säga? Att du än en gång gör och tecknar ner reflektioner som berikar. Att du än en gång får mig att känna mig som en pacemaker: Jag springer lite före och du hakar på, med mycket, mycket tänkvärda tankar! (Jag trivs förträffligt som pacemaker!) :-)

      Vilken harmonisk bild du målar upp med inte bara en, utan två katter på magen! Spinnande sådana, skulle jag tro? (Åh, så jag kan sakna Tusse, som hängde med i vår familj i sexton år. En spinnande katt är en effektiv blodtryckssänkare.)

      Vilket paradis ni verkar ha, i er alldeles egna glänta i skogen . . . visst är det som du skriver, en nåd att få ha det så bra som vi, inte alls självklart för stora delar av jordens befolkning.

      För ett par dagar sedan plockade jag bort ett par inlägg här på bloggen, bland annat om min brevvän. Kände plötsligt att jag lämnade ut hans ord, som ju var riktade till mig och bara mig. Jag har ju brevet kvar, förstås, men dessvärre så försvann alla fina kommentarer på samma gång, bland annat dina ord. Hoppas du har överseende med det.

      Om konferensen i Rio: Ja, tänk om . . .

      Svara
  3. Roland Lidén

     /  juni 20, 2012

    Något måste vara fundamentalt FEL!
    Kan det vara människan som det är fel på.
    Om detta återkommer vi till hösten.
    ………………………………………………..

    Vad jag tycker bäst om hos dig är att Du kan njuta av kärleken och blommorna
    och fåglarna och sommaren och segelbåten och livet, samtidigt som du inte verkar vara tappad bakom en vagn och ändock livsbejakande!
    Ansvarslösheten och Sommaren är vår!

    Tjänare
    din ödmjuke
    Roland

    Svara
    • Ja, nu lämnar vi människan åt sitt öde ett tag och bara njuter av ljuset, grönskan och de milda vindarna. Nej, det kan vi förstås inte, men vi ska inte låta sommaren förmörkas av att allt håller på att på åt pipsvängen. :-(

      I sann linasandellsk anda fortsätter vi göra det lilla vi kan, både villigt och glatt, eller hur?

      Oj, det var storord om min status! En bugar. Och ska åtminstone ha din flådiga uppräkning som en viljeyttring, som politikerna säger, när de vet att något är dömt att misslyckas. Ta vara på sommaren du, också, Roland!

      Svara
  4. Yes! Efter att ha läst den här berättelsen tänker jag att det kanske är fantasi och föreställningsförmåga som allra mest behövs för en långsiktig politik som värnar livet. Jag tycker själv klimatproblem lätt blir stort och abstrakt. Tack för hjälpen med visualisering och konkretisering!

    Svara
    • I Rio samlas 50 000 (!) delegater. Och redan innan de började visste alla i princip att inga nya grepp ska tas som kan rädda vår jord. Såg ett skrämmande reportage på teve om alpackabönder i Peru som är hårt drabbade av klimatförändringar. Måste katastroferna komma närmare oss innan vi klarar av att ta in vad som pågår?!

      Svara
      • Roland

         /  juni 22, 2012

        Det krävs en omfattande opinionsbildning för att skapa acceptans för ett globalt, neutralt beslutsorgan med hela mänskligheten som uppdragsgivare. Det kan låta utopiskt, men är nödvändigt med tanke på det nuvarande politiska systemets oförmåga att lösa flera av mänsklighetens gemensamma problem. Klimatförändringen är sannolikt, mest allvarlig, men endast en av många globala miljöutmaningar som mänskligheten har att bemöta.
        Frånvaron av ett Klotförstånd under vars vingar, Kulturer på Jordens långsiktigt hållbara villkor, kan Gro, växa och Frodas, är nog det Allvarligaste Handikapp, som Människorna har drabbats av Under Jordens och Tidens (under)gång!
        Varför inte använda, söndagen till att fundera på ett och annat?
        Anita nu tar vi semester på allvar. Nåde Dig… -:( – :)

        Roland Lidén
        Sveriges Radio,2011-12-16 10:27

  5. Roland

     /  juni 22, 2012

    anita
    Din kommentar inväntar granskning
    Emedan Du skriver så omsorgsfullt när just jag har haft
    ett inlägg på vår blogg. så vågar jag ännu inte tycka
    om Lina Sandell, men nu har jag läst många av hennes dikter
    så jag tror att frågan är förstådd.
    Men så var det det här med semestern…

    Roland

    Svara
    • Ett par midsommardygn med lilla torpet fyllt med barn och barnbarn och fyra hundar. Livgivande men intensivt, har inte ens haft tid att kolla bloggen . . .

      Svara
  6. Roland

     /  juni 23, 2012

    anita
    Bravo
    roland

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: