Bara för ros skull

För sju år sedan flyttade jag från Uppsala till Roslagen. I Uppsala hade jag i dubbel bemärkelse odlat upp mitt stora intresse – trädgård. När flyttlasset gick till mitt nya hem följde ”tussar” av favoriterna bland perenner med, ett femtiotal ungefär. De planterades provisoriskt i ett gammalt potatisland över första vintern och placerades året därpå ut på sina nya, lämpliga ställen allteftersom jag lärt mig solens gång, var vindarna drar fram, var det är zon tre-läge, var jorden är djup, var urberget hindrar allt med djupa rotsystem att trivas och så vidare.

Men rosorna blev av naturliga skäl kvar i Uppsala. Med åren hade de blivit många - mest gammeldags, härdiga sorter, som inte kräver så mycket skötsel.

När perennerna var på plats i sitt nya hem sa jag till mig själv att den här trädgården var klar. Den skulle vara lättskött och rationell. Jag skulle bara gå omkring och lukta på blommorna . . .

Så råkade jag hamna på en dansk sajt på nätet. Rosenposten. Där kan man köpa rosor. På postorder. Man sitter hemma och klickar på bilder av rosor, den ena mer bedårande än den andra. Pekaren har formen av en liten rosa ros. Så klart. Som bakgrundsmusik bjuder sajten på ett förtjusande fågelkvitter och humlesurr  som förstärker känslan av att jag bara måste ha den och den och den och . . . ett behändigt litet klick med rosenpekaren och efter några dagar finns rosen i brevlådan!

Behöver jag skriva att det numera finns rosor i gröna torpets trädgård? Ett tiotal buskar har det blivit. De är än så länge ganska små, men jorden verkar mycket lämpad för rosor. Risken är uppenbar att det blir fler rosor med tiden. Gör ett besök på Rosenposten, så förstår du vad jag menar.

Idag, på midsommarhelgens sista dag, började den allra första rosen att blomma. Double Blush, en pimpinellifolia, med näpna små blommor, inte större än marsipanrosen på en tårta. Oemotståndlig, eller hur?

 

 

 

*

Dagens rosenpromenad i regn utlovade nya skönheter endera dagen . . . vad månde bliva?

 

 

*

About these ads
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

22 kommentarer

  1. Också vi är passionerade rosenodlare. Jag har skrivit en del om gammaldags rosor på min blogg, men eftersom den är bildlös, kan jag bara peka på vinjettbilden till min blogg, där man ser Provinsrosen eller Apoteksrosen, även kallad Lancasters röda ros (från Rosornas krig). I slänten strax ovanför den växer till exempel Yorks vita ros och den märkliga York and Lancaster, som på samma buske har vita, rosa, röda och ibland blandfärgade blommor.

    Svara
    • Har man väl fått smak på rosor är man ohjälpligt fast, de är beroendeframkallande. Jag var mycket bestämd när jag fattade beslutet att INTE plantera rosor där jag nu bor. Det finns trots allt mycket annat som växer och är värt all uppmärksamhet. Den principen höll i några år . . . :-)

      Svara
  2. LYCKO!!!:-)))

    Svara
    • Ja, jag är lycko! Det blir ännu viktigare att vi får njuta av det lilla livet när världen löper amok, eller hur, Sven-Erik?

      Svara
  3. charlotta gillgren

     /  juni 25, 2012

    Kära Anita, rosdrottning som du är! Jag har precis upplevt ett datamissöde som fick pulsen att stiga en del. Jag älskar ju gammaldags rosor, och hade suttit en lång stund och skrivit om min passion, skulle just skicka, när det kommer upp en ruta om låg batteristatus, ett par sekunder senare, slocknar datorn och allt jag skrivit är borta. Min man, Dag, hade dragit ur sladden p g a befarad åskrisk. (En arg smileysymbol får du tänka in här, ta ett par stycken!!!!).

    Nu har jag ätit ett wienerbröd, druckit kaffe, lugnat ner mig och börjar om, för detta VILL jag skriva om. Passion, begär, lidelse, åtrå, förkärlek, ordbokens synonymer är många. Passion är ett febrigt tillstånd, där vett och ett förnuftigt förhållningssätt till livet tas som gisslan, åtminstone tillfälligt. Du lämnas ensam med en känsla av förvirring, lycka och kanske lite rädsla. Du släpper rodret om det välkända, trygga, och med några halvtänkta ”que sera, sera”-tankar ger du dig hän åt något du inte riktigt kan kontrollera och som kan sluta på fler än ett sätt. Strömmen för dig ut på okänt vatten. Ja, jag är passionerad. I gammaldags rosor!

    Denna rospassion började med Forums stora rosbok, som jag köpt på rea och en influensa. Året var -80. Vi hade då bott ett år i Spånga, Stockholm. Trädgården var gammal och vildvuxen, men stor och välbelägen i en solig sluttning. ”Varför inte anlägga din egen rosträdgård?”, minns jag att ett kapitel hette. Sagt och gjort! Jag läste, beställde, planterade, beställde igen, grävde upp, bytte plats, blev betagen i rosornas historia, förförd av deras olika schatteringar från alabastervitt till djupaste purpurlila. Bergtagen och helt förlorad.Min man fick ta över mer och mer av hushållsarbetet. Han lagade mat och jag var trädgårdsarbetare. Oj, vad vi trivdes med dessa roller! Grannarna undrade nog en aning …. det är kul att vara lite Pippi-tokig, att göra tvärtemot vad som förväntas.

    Vis av skadan skickar jag nu, återkommer …..

    Svara
    • Ett wienerbröd kan återställa balansen. :-) Jag förstår att pulsen steg! Finns det något nedrigare än när man skrivit något där både själ och hjärta har bidragit – och så bara putz weg!

      Men du – om jag är rosdrottning vet jag inte vilket epitet som återstår till dig. Jag abdikerar rättmätigt och lämna över drottningkronan till dig – lillprinsessan i rosornas rike passar mig bättre.

      Underbart passionerat skriver du om din passion för rosor! Ett ord kommer till mig – besatthet. För visst handlar det om besatthet, på gott och ont? Kanske var det just därför som jag försökte hålla emot när jag nu skulle börja om på nytt boställe. Det finns ju en del annat i livet som också pockar på att bli gjort. Men visst är det härligt att vara besatt av något . . . och som sagt, nu är jag fast igen!

      Jag känner igen det där med ombytta roller. Jag gick under smek(?)namnet ”mullvaden” när barnen bodde hemma.

      Svara
  4. charlotta gillgren

     /  juni 25, 2012

    Min kärlek föddes i lustfylld vår,
    på stränder av lekfullt dansande vatten,
    och vildhonung drack jag i ungdomens år
    på ängar våta av dagg i natten.

    Min kärlek föddes vid Paiso älv,
    där laxarna hoppa och gäddorna jaga.
    Där vart den visa som sjöng sig själv,
    en vildes rus och en spelmans saga.

    Den sjöd mitt blod varje svallande vår,
    pånyttfödd att locka och vinna,
    den sjöng där all världen i vinrus går
    och jord och himlar brinna.

    Men aldrig mera älskar jag så
    som i rosornas år, som vid Paisos vatten,
    min kärlek är gammal och börjar bli grå,
    och hittar ej vildhonung mera i natten.

    DAN ANDERSSON
    Visa

    Svara
    • Bara en kan dikta så! Vi satsar på rosornas år varje år, eller hur, Charlotta?

      Svara
  5. Tar O´Ger

     /  juni 25, 2012

    Härliga rosenbilder, tack! Från ROSlagstorpet så passande, en liten hälsning för att prisa rosen med Edith Södergran och ”Rosen”

    Jag är skön, ty jag har vuxit i min älskades trädgård.
    Jag stod i vårregn och fick dricka längtan,
    jag stod i solen och fick dricka glöd —
    nu står jag öppen och väntar.

    Och en vacker till, om någon önskar: Rosenaltaret — Svenska dikter
    http://sv.dikt.org/Rosenaltaret

    A rose is so much more than a rose ;)

    Svara
    • Dricka längtan, dricka glöd . . . suck!

      Snart får vi starta ett eget litet lyriksällskap här på bloggen. Så roligt att poesin lever! Ska genast bege mig till Rosenaltaret – för offer eller mässa, det vet jag inte förrän jag har varit där.

      Svara
  6. Tar O´Ger

     /  juni 25, 2012

    Lyriksällskap?!? Är inte allting lyrik lika mycket som allting är politik( Wislawa Szymborska)? Eller mera? Eller bara mera berusande, vackrare mässande ? ” Mirroring spirited” (Thord Wiman) reality — delicacy of magic souls together ?

    Jag hade skrivit haikun på temat rosor, och de bleknade bort i poeternas sällskap; så nog kan lyriken tiga också, i rätt sällskap?!

    Svara
  7. Ja! Visst blev jag glad! Mycket! Tack! Mer vill jag inte säga – blir så tjatigt när jag bara staplar superlativer – din kommentar behöver inga komplement, den står stadigt på egna ben . . .

    Jo, förresten, bara några ord, apropå att skriva med sig själv (och/eller sin nattsömn) som insats: Har just sett dokumentären Strindberg – Ett djefla lif. Undrar om han någonsin försökte sig på en haiku? Någon som vet?

    Strindberg, ja, vilken fascinerande människa! Om någon skulle kunna axla hans mantel idag så lägger jag min röst på Göran Greider. Så här skriver han i en krönika i Metro, apropå klasstillhörighet: ”Det är inte vad man arbetar med, utan vilken MAKT man har över sitt eget arbete som i slutändan avgör vilken klass man tillhör, och då hamnar kontoristen, undersköterskan, snabbköpskassörskan och metallaren mycket nära varandra.”

    Undrar om Strindberg hade skrivit under på det? Läs hela artikeln här: http://www.metro.se/kolumner/debattera-klassfragorna-mer/EVHlfy!s8RO81BwPt0e6/

    (HUR hamnade det här under inlägget om rosor?) :-)

    Svara
  8. thord wiman

     /  juni 27, 2012

    NU ligger där två vittljudande röster på GG Anita!

    Nog skulle det vara roligt att någon gång i livet klämma fram en naturhaiku – men hur ska den ställas upp, hur räknas stavelserna? Det får inte bli för oherrans inkorrekt. ”Sömnlösa” nätter mellan de vandrande årstidsbladen vid min gnistrande sjönära kaffeeld har jag och ibland också lite sötsockrad inspiration. Dock: så sinnligt nakna haikun med ett milt återsken som TarO´Ger gestaltar är nog ändå aldrig en realistisk målsättning …)
    Då så.
    En igångsättarspark.
    Någon?

    Om Strindberg plitade ned någon haiku vet inte jag men dikt skrev han ju bevisligen, fina som snus tycker jag. Är säker på att han skrev en hel del i den här stilen som i exemplet nedan men kasserade (brände) tyvärr mycket, måste ju tänka på ryktet, den upphöjde författarens rykte; den store världsdramatikern.
    Jag menar: en sådan här dikt går rakt in i den svenska folksjälen, åtminstone in i min.

    Jo, jag har precis börjat läsa Strindberg i 11:e timmen som det känns. ”I Hafsbandet” tror jag får bli nästa Strindberg-projekt för mig. Har du läst honom mycket? Säga vad man vill om S:g och vem vill inte göra det. Han rör verkligen vid mitt hjärta med sin osäkra lycka, otvivelaktiga olycka: alla välplanerade, idoga, modiga projekt, alla strävanden, komiska mestadels, men ALLTID kamp; kamp mot allt, mest inbillat i en benhårt enveten motvind, styv kuling mest så håret hanses stod rakt upp som raggiga genomblåsta granar på en vindpinad skärgårdsö. Det är ett underverk att karl´n inte blåste bort, att han förmådde hålla sig fast i klippskrevan. En livsprestation att buga djupt för! Det här är en rörande dikt som jag är mycket förtjust i.

    Vindarne, vi luftens barn
    föra mänskornas klagan.
    Hörde du oss
    i skorstenspipan om höstkvällen
    i kakelugnsluckorna
    i fönsterspringan
    då regnet grät ute på takplåtarne
    eller i vinterkväll
    i snöig furuskog
    på blåsiga havet
    hörde du jämmer och kvidan
    i segel och tåg…

    Det är vi, vindarne,
    luftens barn,
    som ur mänskobröst
    dem vi gått igenom
    lärt oss dessa kvalens toner.
    I sjukrum, på slagfält
    i barnkamrar mest
    där nyfödda kvida
    klaga, skrika
    av smärtan att vara till.

    Det är vi, vi, vindarne
    som vina och vinsla
    ve! ve! ve!

    August Strindbert
    Vindarnes klagan

    Svara
    • Det var en mäktig dikt du bidrar med! Tack! Smärtan att vara till . . . ja, nog fick August Srindberg kämpa. Tack också för din dramatiskt måleriska bild av skalden själv!

      Nej, jag måste erkänna att jag inte har läst mycket mer av Strindberg än det obligatoriska på gymnasiet – Hemsöborna, Röda rummet och någon mer. Men efter att ha sett många inspirerande program om honom på teve så kommer jag nog att ge honom en chans.

      Om att skriva haiku har jag totat ihop några rader här: http://pyttiminpanna.wordpress.com/2012/01/07/gor-en-ginko/

      Svara
  9. Tar O´Ger

     /  juni 27, 2012

    Jag hade missat thords och din kommentar här på rosentråden! Så mycket fint, som du skrev thord, skulle det ju bli fantastiska haiku- dikter av ; med bara litet räkning och orddelning på tre rader, fint skrivet !! Härligt, nu har vi det också att se fram emot;)

    Din Göran Greider-länk passade väl perfekt bland rosor; den mannens ord är ju som rosor och gröna fruktiga oaser för ökenvandraren. Tack för tipset, du är fenomenal Anita;)

    Svara
    • Jag håller med dig om Thords förutsättningar. Tänk om vi kunde få hans Strindbergbild som mustig senryu! Eller hur, Thord?

      Göran Greider passar överallt! Och vilka dikter han skriver, sen! Ja, han platsar i det här smågalna lyrikgänget;) Tack själv!

      Svara
  10. thord wiman

     /  juni 28, 2012

    Tack Anita för rader om haiku. Jag ska försöka förstå och försöka skriva något även om dräktformen i ett påklädande skede känns obekväm, ofri…

    Jo. Bra! Ge honom en chans. Har ganska nyligt avslutat Olof Lagercrantz charmanta biografi om August Strindberg (1849-1912). En riktigt riktigt bra bok och jäkligt intressant följa S:s liv och märkliga leverne, fast kanske för dig mer angeläget läsa något direkt ur författarens egen penna.

    Tar O´Ger: Tack!

    Svara
    • Jag förstår dina spontana protester och att haikuformen kan upplevas som låst, begränsad. Själv fängslas jag av nödvändigheten att komprimera, det minimalistiska utövar en lockelse på mig. Då är haikuformen intressant.

      Tack för tips om biografin om AS, den finns numera på listan i bakhuvudet över böcker-jag-vill-läsa.

      Svara
  11. Anita här: Jodå, vuxna Anita förstår, men vem, om inte jag, skulle bry sig om och ta hand om och respektera den där lilla tjejen inom mig som var så väluppfostrad och som ständigt matades med uttrycket på-Anita-kan-man-lita. (Jag hatade det uttrycket – i tysthet!) Inte underligt om hon tittar fram ibland och kräver att bli tagen på allvar. Idag står jag mycket lojalt på hennes sida.

    Hjärtat som en levande trädgård – mycket vackert! Tack!

    Svara
  12. charlotta gillgren

     /  juni 29, 2012

    Engelska är ett språk som passar att använda när man talar om rosor. Vackert avsnitt du citerade. Den gudomliga närvaron finns i allt, även i tingen- Vibrerande energi finns hos mina stenar, min jätteek och …..ja, allt. Det händer sällan att jag i sällskap med människor, upplever de tidlösa ögonblicken när känslan av att vara ETT med allt, tar fatt i mig och jag slutar andas av hänförelse. Däremot har jag upplevt dessa tindrande juvelbesatta ögonblick i naturen. Det sekundsnabba mötet med dunbollsblicken var ett sånt ögonblick….
    Anita, var go och snäll mot Lill-Anita, ta henne i din famn, vagga henne till ro och viska till henne att hon inte alls behöver vara så duktig och pålitlig. Vi ser inte alltid det lilla barnet inom oss, men det finns där och nästan alltid behöver det tröst …..

    ”För att få vackra rosor
    i sin trädgård måste man ha vackra rosor
    i sitt hjärta”. DEAN HOLE

    Svara
    • Idag står jag helhjärtat på hennes sida, men det tog ett helt långt liv att komma dit. . . tänk så många försummade barn världen är full av!

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: