Rosor i lyriken: ”Strunt är strunt . . .”

Gustaf Fröding (1860 – 1911)

 

*

 

Idealism och realism

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

 

*

  

Inget sprucket krus, men väl ett fynd på butiken Antik & Kuriosa i norra Roslagen

 

*

Med tanke på Frödings ofta sinnligt vackra dikter, så är dikten troligen bara ett försök att reta omvärlden.  Jag kunde tyvärr inte hitta Idealism och realism på youtube. Däremot fann jag ett klipp med Herr T (Torgny Björk) och hans spelmän när de tolkar Frödings Ett liv efter detta. Jag lägger in den, även om den inte innehåller några rosor, bara tunnsådd timotej .  :-)  Det är inte svårt att förstå att han drog på sig många fiender, den gode Fröding, den här texten var säkert provocerande för många på sin tid. 

 

 

 

 

*

 

 

About these ads
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

35 kommentarer

  1. Varmt tackkk för denna dikt, Anita! Denna dikts sista strof har varit min ledstjärna sedan 16-års ålder!!!:-)))

    Svara
    • Tack själv! Ja, den strofen håller som ledstjärna, krångligare än så är det inte. Egentligen.

      Svara
  2. RL, med tvekan

     /  juni 28, 2012

    Nedan stående beläte skapar ånger
    när jag får höra riktiga sånger
    men nu kanske alla Du kan inse
    vad verklig dikt och ton kan ge

    I morgon hoppas jag
    att slippa som idag
    runt jävlarna svansa
    hellre vill jag dansa
    i den gläntan bara
    som får bli det hopp
    som hejdar tidens lopp
    och slänga bort det ok
    den bär, som spelar klok
    Visst trodde jag
    att just jag idag
    skulle sluta sörja
    och börja börja
    att söka nå
    ett svar på:
    Vem vill vara vi med mig
    och vill jag vara vi med dig
    När grannarna bli fler och grannare
    så gynnas mera vissa gynnare
    som när myrors antal tryggas
    så börjar stackar byggas
    varför har vi tappat tron på
    att även vi kan bygga bon så:
    ”som vi vill och som vi kan
    om vi törs säjer han”

    Roland

    Svara
    • Ingen ånger, tack, och jag är övertygad om att Gustaf Fröding hade gillat din dikt! Den är en skön och frimodig blandning av realism och idealism!

      ”och börja börja”, den gillar jag. :-)

      Ja, varför har vi tappat tron på att bygga bon? Vet du varför, Roland? När man ser hur självklart livet är för fiskgjusarna så undrar man vad det är som driver oss människor? Rädsla? ”och slänga bort det ok, den bär, som s-p-e-l-a-r klok”, där är du något på spåren. . .

      Nu är det dags ”att röja sig en glänta”!

      Svara
      • Roland

         /  juni 29, 2012

        Tack anita för att jag uppmuntras, leka i din hage
        Att börja börja, är inte att smyga, (den bassningen tackar jag för) -:)
        men inte heller att skälla på Carl Bildt som av rädsla redan är färdigutbildad.
        (men ibland går det ej att låta bli.)
        Att lägga örat till Jorden för att höra
        Jordens sång
        är ej att böja nacken (böja magen så att flinten går i dagen, har strukits)
        så att pannan slår i backen
        Om temat kommer upp så lovar
        jag att tordas visa på några tankar
        som en kultur kan tänkas vila på.

      • ”Börja börja”: Nej, det var ingen bassning, tvärtom, jag gillade ordföljden!

        Du har rätt, inser jag, att skälla på Carl Bildt är meningslöst, han och hans gelikar är förmodligen bortom räddning. Färdigutbildad, som du skriver. :-)
        Att förfasa sig kanske är lika fruktlöst?

        När du skriver om att lägga örat till Jorden för att höra, tänker jag på min dikt Kampsång på låg nivå – har du läst den?

        Är det tema Songs Of Freedom (hör just Bob Marley i dagens Sommar i P1) du tänker på?

  3. Jag älskar rosor, och vi har oerhört många sorter, framför allt gammaldags buskrosor, i vår trädgård i Öregrund. Men Tove Jansson, Mumintrollets riktiga mamma, ställer alltsammans på huvudet i den här visan:

    Slutsång

    För vi gjorde en måne av silver
    och en underbar krona av guld
    och ett drama med rytande lejon
    och ett tåg för effektens skull.
    De’ ä’ mera än låtsas och leka
    för du kan vara alldeles viss
    om att riktiga rosor är bleka
    mot en handmålad rosenkuliss.

    Text: Tove Jansson
    Musik: Erna Tauro

    Svara
    • Tack för spännande rosenassociation!

      Kanske kan man läsa strofen så här: Fantasins magiska värld känner inga gränser, där är ALLT möjligt, där kan till och med riktiga rosor blekna – och det vill inte säga lite, rosor som är så fantastiska!

      Svara
  4. RL

     /  juni 29, 2012

    anita
    Smyga var onyanserat och behövde bassning.
    Börja börja, den raden gillar du, har du själv skrivit.
    Kampsång på låg nivå – har jag inte läst ÄNNU.
    Örat till Jorden, kom som en replik till nacken och backen, men före
    är ursprunget kanske, Indianen som sade att:
    När min mockasinbeklädda fot fjädrande vidrör Marken
    så svarar Jorden mjukt på mina steg.
    Medan den vite mannens kliv…

    Nu behöver ej alla nyanser vara på plats
    men vänta bara. -:) Roland

    Svara
    • Indianer har vi mycket att lära av.

      Ser fram emot ditt Örat-till-Jorden-manifest.

      Svara
      • roland

         /  juni 29, 2012

        Nu var Du snabb din rackare
        men temat bestämmer Du
        Litet har jag gluttat på
        kampsång för de små
        som satte tankar i rörelse.

        Du får bädda bra
        om jag skall svara ja.

      • Jag väljer frid.

  5. charlotta gillgren

     /  juni 29, 2012

    Hej kära svägerska, jag tyckte om att du berättade om vår relation här ovan. Livet är fullt av parenteser och förunderliga stigar man måste irra runt på, vare sig man vill eller inte. Till sist brukar man ju ändå hitta ut. (Nätet har sina goda sidor, du är en av dessa).

    Fröding och hans spruckna krus, visst har den raden gett svalka under alla vuxna år! För nog vet vi, att längst, allra allra längst inne, är ändå allt vad det en gång var menat att vara. När man skrapat bort namn, puts och form, finns bara det heliga Varandet kvar. Formen skapas av olika tillhörigheter, och präglar vår syn på oss själva, men detta är bara yta.

    Frödings utanförskap var ett resutat av den tidens låtsaslekar kring livet och dess villkor. Att låtsas, att ikläda sig egenskaper för att vinna aktning och prestige i någons, eller sina egna ögon, är en djupt sorgesam sjukdom, som vi nog alla är lite drabbade av. Rädsla att förlora något och därmed förminskas, går hand i hand med Begäret, en farlig herre, som får oss att vilja öka på vårt inflytande, våra egendomar och vår självkänsla, ofta på andras bekostnad. (Hon bor i källaren-inslaget är ett exempel). Rädslan och Begäret skapar krig mellan länder, men också krig på livets olika arenor, mellan människor. Fröding såg igenom detta, han var tolkare av livets sanna innersta rädslor. Han skrev om ensamhet, utsatthet, oförmåga, men gav också röst åt njutningsfulla ögonblick, t ex ”En Morgondröm”. Hans naturlyrik är av det underbara slaget.

    Jag har undervisat i svenska på grundskolan i invandrartäta Tensta och Husby. Vi övade in språket genom att läsa litteratur, både prosa och lyrik. Dessa unga människor förstod det gamla Bergatrollets förtvivlade ensamhet. De var själva ensamma. De förstod stroferna ”Jag köpte min kärlek för pengar, nån annan fanns inte att få, sjung högt i skorrande strängar, sjung högt om kärlek ändå…” Ingen har som Fröding satt människors sinnen i rörelse, och jag älskar hans dikter, så djupt mänskliga i sin öppenhet, renskalade från tidens spetsar och glitter.

    Rosor i lyriken, det finns så många goda exempel på hur denna uråldriga blomma inspirerat diktare och författare genom tiderna. Jag håller med dig, Anita, att det lätt kan bli lite sockersött.

    Fantasins rosor är alltid de bästa! Vad vore vi utan Fantasin? Svaret är enkelt: Förlorade Och Åter Förlorade! Detta visste kloka Tove Jansson.

    Jag skulle vilja bidraga med en dikt av Karin Boye, som jag tycker är central, när vi talar om att ta vårt liv på allvar. Den handlar inte om rosor, men det finns med några mörka revor av vintergrönt (står sig bra mot rosor). Skulle detta vara OK, Anita? Kram Charl8
    PS Tar O´Ger, din haiku heter inte ”Dunungen”, som jag skrev, men väl ”Dunbollen”. DS

    Svara
    • Nog märks det att du är din brors syster! Lika lätt hittar du orden, lika klok och lika inspirerande att lyssna till. J var inte bra på kallprat, nej, han gick direkt på de stora frågorna. Långt innan vi andra blivit medvetna, talade han med sorg i rösten om att Gaia kommer att vända sig mot oss, som vi misshandlar henne. Han kände fysisk smärta när vi körde förbi grustäkter, dessa öppna, blödande sår i landskapet. Det är mycket i vår tid som han hade haft mycket, mycket svårt att acceptera. Vi får förvalta mötet med honom så gott vi kan, Charlotta! ”Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans.”

      Att få vara den man är ämnad att vara. Så viktigt – och så svårt, kanske livets mening är att ständigt fortsätta söka den inre källan. Den kultur vi lever i verkar så oändligt fjärran från den tanken, det verkar vara svårt att vara ung idag. Men vad vet jag – kanske var det ännu svårare på Frödings tid?

      Starkt det du berättar om invandrarungdomarnas möte med Fröding. Poesi spränger vallar!

      Naturligtvis är det ok med Karin Boye!

      Kram tillbaka!

      Svara
      • charlotts gillgren

         /  juni 30, 2012

        Ja Anita, sådan var han min bror! Självklart är vi alltid tillsammans, inre bara någonstans, utan överallt! tror Charlotta

  6. roland

     /  juni 29, 2012

    som satte LIV i rörelse

    Svara
  7. charlotta gillgren

     /  juni 29, 2012

    Anita! Jag måste snart åka ut till mina rosor, och att skriva ner en lång dikt från mobilen lockar inte, så jag skriver dikten innan jag åker. Det är ju bara för dig att låta bli att publicera.

    Där slagrutan sänker sig
    går källådern fram:
    en knutpunkt för ödet,
    en allvarsam.
    Fly inte bort i drömmar
    om rikare jord.
    Här är din grund, och makterna
    har sagt sitt ord.

    Det händer, om du gräver här,
    att ljunghedens mark
    kan vattnas till en lustgård
    och lövrik park.
    Det händer kanske också
    att din möda blir lönt
    med några mörka revor
    av vintergrönt.

    Det ena som det andra
    har ringa vikt
    mot att du rör ditt eget ödes
    levande skikt,
    där ond makt bryts,
    där skapelse sker,
    där du och världen växer
    till mer.

    Tro inte dina drömmar
    ska sannas till sist.
    Tro inte att du ska få igen
    de ängar du mist.
    Där slagrutan sänker sig
    bor sträng hemlighet.
    Där händer ingenting av det
    du väntar och vet.

    Dra skon av din fot.
    Var still, slå vakt.
    Här unnas dig ett möte
    med födelsens makt.
    Hur djup jäser jorden.
    Hennes själ är som din.
    Här öppnas dig en väg
    dit in.
    KARIN BOYE: ”Där slagrutan sänker sig”

    Kram Charl8

    Svara
    • Tack! (Stum av vördnad inför dikten)

      Svara
    • Roland

       /  juni 29, 2012

      Charl8
      Är inte de flesta av oss fångna i omedvetenhetens garn
      och många är det nog som mycket gärna trillar dit och
      sanningsenligt ursäktar sig med
      att jag hade inga andra val ?
      Tack!

      Svara
  8. thord wiman

     /  juni 29, 2012

    Det är sparsamt med dikter om rosor är en känsla jag har; förvånande är det. Och jag bara vägrar läsa Stagnelius.
    Jag har botaniserat litet bland det bladgrönt poetiska men fann ”bara” en Mjölkört eller Rallarros som den också heter. Den överräcker jag härmed till dig för att du är du och ingen annan.
    Varsegod!

    Jobbade några 90-talssommrar på en hembygdsgård i Sollefteå, Ångermanland. Speciellt Juli var månaden att fylla cafébordens vaser med den vackra Rallarrosen. Dess intensivt lysande purpurröda blommor gjorde sig storstilat bland bullar, saftglas och javaträngtande besökare.
    ”Rosen” blommar nedifrån och upp. När blomningen nått toppen sjunger sommaren på sista versen sa man allmänt och litet sorgset i Sollefteåbygden. Det är överlag en aning sorgsen eller åtminstone mild vemodsfylld aura omkring denna blomma men också mycket vardagsrealism och pregnans. Och fantasi. Fantasin till makten!!
    Har du den i din roslagsbygd?

    ”… Rallarrosen är alla övergivna boplatsers väktare.
    De slår sig ner när alla flyttat, drar in i övergivna
    byar, i glömda gårdar och stugor.
    De kom på tåspetsarna fram till de skumma
    fönstren, klev upp för murkna trappor, trädde in i
    tomma rum, lyste och blommade där med sitt sorgsna
    lila och viskade och viskade till minne av allt det evigt
    förgångna.

    Okänd

    Svara
    • Åh, vilken vacker dikt! Inte så ”bara” att finna den! Jag ryser när jag läser. Vilken intensitet i de lågmälda orden! Sämre väktare kan ett övergivet hus ha. Dikten påminner mycket om Greiders naturlyrik och den är jag omåttligt förtjust i. Tack att du förmedlade den!

      Mitt starkaste minne från min första bilfärd upp i Norrland på sommaren är de djupröda haven av rallarros på de öppna fälten. Så anslående mot de gröna barrskogarna. Jag hade knappt lagt märke till växten i mina hemtrakter (norra Uppland), där blir den ljusare och tanigare, inbillar jag mig. Kanske var det något med ljuset den där gången, kanske var jag vänligt sinnad, men det är bilder som etsat sig fast.

      Vad har stackars Stagnelius gjort för ont? :-)

      Svara
  9. charlotts gillgren

     /  juni 29, 2012

    Roland, visst är det så, men jag tror att vi kan öva oss i att SE att vi är omedvetna. Redan det är i alla fall en början. Val? Du väljer hela livet, och du får alltid leva med konsekvenserna av ditt val. Du har ansvar över dina val! Vi tenderar nog att krypa undan detta individuella ansvar och ”skylla” på diverse omständigheter. Så tror Charl8

    Svara
    • Anita här: Vile bara tillägga, att INTE välja är också ett val. (”Det bara blev så . . .”)

      Svara
      • charlotts gillgren

         /  juni 30, 2012

        Du har rätt, ”att inte välja” är nog det vanligaste valet. Att inte se eller låtsas att inte förstå.

  10. charlotts gillgren

     /  juni 30, 2012

    Tack Thord för den vemodigt underbara dikten om rallarrosen. Kom att tämka lite på Elsa Beskows personifierade blomsterporträtt, t ex i ”Trädgårdsfest i blomstertäppan (?)”. De överlägsna finväxterna, fröken Ros m fl, släppte inte in ogräset till festen. I din dikt kan jag se de små försynta plantorna smyga uppför trappan’ , som sorgsen och murken längtar efter de steg som för länge sedan tystnat. Nu kommer skönheten in och tröstar (IGEN). För skön är hon rallarnas ros, där hon växer på de sandiga banvallarna! Mjölkört, Mjölke, tack fina ni, för att ni finns och tack Thord för att du för ett tag satte finrosen i hörnet. Ofta glömmer man hur vackra de vanliga växterna faktiskt är, t ex maskros. Rallarros går förresten också att äta, späda skott äts som sparris. Många sagolika egenskaper har hon, gläntornas älvor…… Och flyga kan hon också! Med de silkesklädda dunvipporna som varma åkpåsar sprids fröna från norr till söder …….

    Skulle vilja skriva om en annan ros – julrosen – som Selma Lagerlöf berättar om på sitt alldeles speciella sätt….. , men det får bli en annan gång. Kram Charl8

    Svara
    • charlotts gillgren

       /  juni 30, 2012

      Försök till haiku.
      Den heter ”Rävsvansens lov”. Rallarrosen har tack vare sin stora spridning många namn. Ytterligare ett, Brudfackla.

      Förmögen älva
      rik på blom och silverdun
      Vaja du i vind

      Just trying …. Charlotta

      Svara
      • Förgänglig rikedom – den bästa. Du fångar rallarrosens väsen . . . Om du fortsätter i den här takten blir det utgivning till hösten! :-)

  11. thord wiman

     /  juni 30, 2012

    Jisses; tankeväckande dikt där av Fröding med många bottnar och estetisk: fint som snus. Frapperas av hur mycket blandat skönt som skrivs i kommentarerna på din sida. Ja, i ledaren också förstås.
    En blogg som ett konglomerat, en blandning av sammansatta delar – ja, en riktigt smaklig pyttipanna.

    Jo – det är många anslag och andetag av Greider i dikten ser jag nu. Jag får uppenbara svårigheter att stå emot livets påfrestningar när goda, inlevelsefulla, storslagna dikter slutar med ordet: Okänd. Tror ordet för mitt tillstånd stavas neu ros. Fast litet kittlande hemlighetsfullt spännande är det ju också förstås. Instämmer helt i det du skriver om Greiders naturlyrik; mästerligt fångar han in stämningar och yttringar i tiden och väver en vacker, insiktsfull syntes av alltsammans. Lite väl mycket katt-dikter kan det väl bli kan jag tycka men skulle aldrig underlåta läsa det. Många undrar varför han inte skriver blogg men just nu är det hans krönikor och böckerna som prioriteras.
    Jag bor ju sedan några år i Göran Greiderland, dvs Avesta i Södra Dalarna och njuter hans krönikor i Dalademokraten. En färsk krönika av godast doftande trycksvärta till morgonkaffet räddar vilken grådäven dag som helst. Hans goda humör, glimten i ögat, humorn, ödmjukheten och skrivarglädjen är beundransvärda egenskaper. Kort sagt: Han gör mig glad! Jag anar att du läser hans epistlar i Dalademokraten på nätet?

    Tycker dina intryck av rallarrosen är helt riktiga. Det var först när jag lämnat roslagen för norrland som jag riktigt blev bekant med blomman: ljuset, jordmånen, ymnigheten och den speciella stämningen i det norrländska landskapet av saga och ödemark är nog avgörande. Och redan 3:e veckan i augusti kommer årets första snöfall illusoriskt när rallarrosen ryker (deras vita frön som Charlotta så lyriskt inlevelsefullt träffande beskriver) så moget och slutgiltigt, fullbordat. Hyggenas facklor slocknar.

    Ha ha, Erik-Johan ja. En gång på södra Öland vid Ottenby fågelstation under lärkornas apriluppsatta parasoll fick jag en ingivelse att besöka hans minnessten på Gärdslösa gård där han föddes. Läste senare i ett oöverlagt ögonblick av frimodighet några av hans diktböcker. Det var mycket passion, kärlek, himmelsk längtan (prästson som han var) och rosor. Allt så otidsenligt och föråldrat men fyllde så klart en viktig funktion i den tid han verkade. Det respekterar jag! Han var en gång vår störste romantiker. Men jag menar: rader som ”utan vila ses han ila”.
    Ordet jag lärde var antiklimax.
    Har du gått på någon bok med höga förväntningar och bara blivit så jättebesviken?

    Jaha. Här tar mina tankar slut för idag när Juni om blott några timmar möter Juli. Det är väl nu vi går in i rosornas tid?
    Phu, långt det blev. Hej!

    Svara
    • Jisses; tankeväckande kommentar! Och jag som ska iväg nu. Kommer tillbaka till datorn och reflektioner i morgon, ville bara inte undanhålla andra läsare dina ord. Hasta la vista!

      Svara
    • Tillbaka vid tangentbordet. Jag håller med dig om att kommentarsfälten börjar likna ett ymnigt och slingrande broderi. Hoppas förstås att mina inledande reflektioner kan ha inspirerat. Någonstans skrev jag att jag känner mig som en pacemaker – en hare som springer före hundarna på galoppfältet – men sämre öde kan man ha, jag blir i alla fall inte uppäten. :-)

      Skriver under på din träffsäkra beskrivning av Greider! Vars epistlar jag, mycket riktigt, följer på datorn. Men jag följer honom också i böckernas värld och nu måste jag givetvis ta tillfället i akt att tipsa om ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” – den ger mig åtskilliga aha-upplevelser, eftersom jag i stort har samma bakgrund som GG. En trösterik, upplyftande bok som hyllar missnöjet!

      ”Hyggenas facklor slocknar” – en given mellanrad i en haiku! (Tjata, tjata . . .)

      Apropå mitt senaste inlägg (romantiskt så det förslår!) – om förälskelse kontra kärlek i blommornas värld – så skrev Stagnelius ett verk, mera ett häfte, med namnet Liljor i Saron. Och Walter Ljungquist skrev senare en roman som fick samma namn. Den mannen kunde skriva!

      Jag måste gå väldigt långt tillbaka för att hitta den där besvikelseboken. Boris Pasternaks Doktor Zjivago liknade inte alls filmen, ”originalet”! Jag var i nedre tonåren, hade drunknat i Omar Sharifs rödsprängda ögon (jo, de var rödsprängda, men det översåg jag med då) på bioduken och kunde inte finna många likheter med Pasternaks version. Jag hade hett önskat mig boken i julklapp. Minns inte om jag tog mig igenom den, skulle inte tro det:)

      Dags att lukta på blommorna . . .

      Svara
  12. Christer Fäldt

     /  november 12, 2012

    Du milde vad skön den här dikten är. Jag lockas att skriva ”klockren”. Jag har läst den tidigare, men det var längesedan. Då är det inte säkert att jag riktigt förstod den. Men det tror jag att jag gör nu.

    Christer

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: