Rosens lyriska rival

”Det är sparsamt med dikter om rosor är en känsla jag har; förvånande är det.”

Så skrev någon i en kommentar i ett annat inlägg här på bloggen. Kanske är det så. Kan det vara så att rosen är så fulländad att vi erfar vår litenhet, vår begränsning, inför den? Språket tenderar att bli svulstigt och högtravande om vi försöker använda rosen som symbol.

De flesta av oss förknippar nog rosen med kärlek. Den är vacker, förförisk och väldoftande. Det finns en annan blomma som också kan beskrivas så - nämligen liljan.

*

*

Likheterna är många mellan rosen och liljan men det finns också skillnader.  Rosen är vacker i alla stadier, från att den knoppas, gradvis slår ut, skiftar färg, åldras med värdighet (och kanske en dag bär nypon).

*

 

*

Liljan, däremot, är flyktig och förgänglig. Det latinska namnet för den vanliga dagliljan är Hemerocallis. Det betyder ungefär ”vacker för en dag”.

*

Daglilja i tre stadier – knopp, utblommad och blomma i sin fulla prakt

*

Det finns en mognad hos rosen som liljan saknar.  Om rosen är drottningen så är liljan madonnan. Om rosen är beständig, fullödig och mättad så är liljan jungfrulig och dagsländelik.

Liljans stängel är mjuk och följsam i vinden, rosens stjälk är ofta styv och bär törnen.

Det slår mig att  rosen och liljan är som kärlek  kontra  förälskelse. Liljan är sinnebilden för ett rusigt, febrigt och  idealiserande tillstånd, medan rosen symboliserar den bestående, djupnande kärleken.

Där finns kanske svaret till varför det är sparsamt med dikter om rosor. Mogen kärlek är inte lika intressast att skildra som den skälvande förälskelsen. Blomsterspråket kanske lämpar sig bäst i förälskelsestadiet, då livet har en sällan skådad lyster.  Visst kan den älskade vara ”en ros, en nyutsprungen skär”, men den bilden blir lätt lite kitschig. Taube må vara undantaget som bekräftar regeln. I Robert Burns version, som Taube plagierat/översatt, är rosen åtminstone röd, erotikens symbolfärg nummer ett: My love is like a red, red, rose, that´s newly sprung in June.

*

Vad kunde passa bättre att avsluta med än några strofer ur Höga Visan, denna bibliska skildring av häftig förälskelse. Både mannen och kvinnan använder liljan för att beskriva föremålet för sin dyrkan.  (Utdraget är hämtat ur den gamla, varsamt reviderade versionen från 1917, den är så mycket vackrare än nyöversättningen.)

*

*

Ur HögaVisan, sångernas sång av Salomo

Kvinnan: Kyssar må han ge mig, kyssar av sin mun!  – Säg mig, du som min själ har kär: Var för du din hjord i bet? Var låter du den vila om middagen?

Mannen: Om du inte vet det, du skönaste bland kvinnor, så gå bara fram till hjordens spår, och för dina killingar i bet vid herdens tält.

Vad du är skön, min älskade! Vad du är skön! Dina ögon är duvor.

Kvinnan: Vad du är skön, min vän! Ja, ljuvlig är du, och grönskande är vårt viloläger.  Jag är ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen.

Mannen: Ja, som en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur.  Dina bröst liknar ett killingpar, tvillingar av en gasell, som går ut i bet bland liljor.

Kvinnan: Hans ögon liknar duvor invid vattenbäckar, duvor som badar sig i mjölk och sitter invid bräddfull rand. Hans läppar är röda liljor, de dryper av flytande myrra.  Att se honom är som att se Libanon, ståtlig är han som en ceder. Hans mun är idel sötma, hela hans väsen är ljuvlighet. Min vän har gått ned till sin lustgård, till sina välluktrika blomstersängar, för att låta sin hjord beta i lustgårdarna och för att plocka liljor.  Jag är min väns, och min vän är min, där han för sin hjord i bet bland liljor.

*

*

About these ads
Lämna en kommentar

9 kommentarer

  1. ”Jag älskar dig”, en enkel fras.
    Två rosor i en vas.

    © s-e forslin

    Svara
  2. charlotts gillgren

     /  juli 1, 2012

    Anita ma che`re, liljor och franska hör ihop, fleur de lis, symbol för den franska kungamakten fram till revolutionen. Rosorna har också ett starkt fäste i Frankrike.

    Rosor och liljor, drottningar och madonnor, visst så känner jag också. En lilja är aldrig blodfull och provokativ, utan snarare sval och oskuldsfull. De kompletterar varandra i klosterträdgården. Näktergalen i busken intiändar den himmelskt sköna föreningen.

    Den enkla gula dagliljan hör hemma i fattigtorpen, där den om kvällarna kan viska om människor från gången tid.

    Ja, hon har många klänningar, den oskuldsfulla,. Den allra vackraste heter, i mitt tycke, Lilium Regale Alba, vit kungslilja. I våras planterde jag 30 lökar, snart sprider de sin doft och vita skimmer över hela trädgården. Att gå till sängs då är svårt. ”Man borde inte sova när ….”

    Mitt tredje haikuförsök heter ”Din doft är min, mitt hjärta är ditt”. (Ferlininspiration)

    Himmelska trumpet
    bjud oss Nådens sötma nu
    längst in humlesurr

    Kram Charl8

    Svara
    • Så roligt att du uppfattar rosens och liljans väsen på samma sätt som jag! Då kanske jag är något på spåren:)

      Jag håller med dig om den vita kungsliljan, den är magnifik! Det närmaste jag kommer liljor i trädgården – förutom hybridliljorna – är krolliljan, den röda, som växer lite där den själv tycker. Kanske har den någon gång för länge sedan ingått i blomstersängar som nu är borta. Har försökt bestämma nya platser åt några av dem, men de knallgula lökarna är svåra att hitta i jorden utan att man skadar dem. Så de får stå där de själva har bestämt, det blir bäst så:)

      Så glad jag blir att du fortsätter skriva haiku! Den här lilla ljuva fångar och ringar in årstiden (utan att nämna den vid namn) och sista raden är lite oväntad, har en liten knorr, precis som det ska vara. Jag försökte fånga humlorna som arbetar för högtryck i vresrosen med kameran idag – det stod en sky av nektar runt dem! – men det är svårt att hinna med, innan de som berusade raglar i väg till nästa blomma. Högsommar, när den är som bäst, precis det du så fint förmedlar i din haiku! Tack att vi fick dela den med dig!

      Kram tillbaka!

      Svara
      • charlotts gillgren

         /  juli 1, 2012

        Tack! Javisst krolliljan, turbanliljan. Också den hör ödegårdarna till! Jag kände en gång en gammal fin man, Axel. Hans trädgård var stor och på gränsen till vanvårdad (då är den som vackrast). Han älskade sina träd, stora och vackra tallar och björkar. Axel dog och den nya ägaren skövlade allt. Min vän hade ett hörn med mängder av den sällsynta vita krolliljan. En dag var allt borta och jag grät, men frön hade jag fått. Nu växer min vän på många ställen hos mig, och vi talar med varandra varje dag.Det växande slår broar mellan riken, utplånar gränser. Charlotta

        PS Någon gång måste vi tala om Fingerborgsblomman, Digitalis, den som så lustigt heter Foxgloves på engelska. En annan väktare av ödegårdar och torpstugor, blomma med magiska krafter. DS

      • Så okänsligt av den nye ägaren! Vilken tur att du hunnit få frön av Axel!

  3. I blommans dar

     /  juli 2, 2012

    anita
    har själ
    för att låta blommorna
    liva upp våra själar.

    Svara
    • Tack Roland! Sorry, men de övriga kommentarerna är lite för långt ifrån inlägget, så de får finna sin väg ut i cyberrymden på andra sätt.

      Svara
  4. charlotts gillgren

     /  juli 2, 2012

    Ordspråk: Kom ihåg att det vackraste här i världen också är det onyttigaste t ex påfåglar och liljor.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: