Jag har bott i Linnés fotspår

Du läste rätt i rubriken. Jag har bott i Linnés fotspår, inte gått. Jo, det har jag också, men först tar vi det där med boendet.

Carl von Linné bodde i centrala Uppsala, men han hade ytterligare två bostäder i anknytning till staden. Den ena låg i Sävja, den andra i Hammarby, båda gårdarna hörde till Danmarks församling. Linnégården i Sävja ligger numera mellan två moderna bostadsområden, Sävja och Bergsbrunna. Innan jag flyttade ut till Roslagen, bodde jag i båda områdena, först i Sävja.

I Sävja valde man att uppkalla gatorna efter Linnés alla berömda upptäcktsresor. Något långsökt kom de att heta Bergslagsresan, Gotlandsresan, Västgötaresan, Lapplandsresan och så vidare. Han gjorde en resa utomlands också, kanske flera, helt säker är jag på att han for till Holland. Jag bodde nämligen på Hollandsresan.

Fiffigt med tanke på anknytningen till den världsberömde botanikern kanske det var med dessa resenamn, men det ställde alltid till det när man skulle säga eller skriva sin adress:

- Var sa du att du bodde, Hollands . . .?

- Jo, alltså, det är så här, vårt bostadsområde är uppkallat efter Linnés resor, han bodde i Sävja, förstår du. Han gjorde en massa resor ut i världen, Bergslagsresan och  . .

Tålmodigt tvingades man förklara sin märkliga adress för att breven säkert skulle landa i brevlådan. Det mest kreativa förslaget var när någon hade uppfattat mina kråkfötter på en beställningskupong som ”Hollandsterassen”. Försändelsen kom fram, men det hade troligen mer med postnumret att göra.

Där bodde jag på Hollandsresan, om inte bokstavligt så åtminstone bildligt i Linnés fotspår. Jag var en flitig utnyttjare av närmaste elljusspår. Det låg i Vilan. Namnet lär det ha fått av att Linné under sina omåttligt populära botaniska exkursioner från universitetet i Uppsala utmed Fyrisån till Sävja, och ibland vidare till Hammarby, gick fram där. Vilan låg helt enkelt på lagom avstånd från lärdomsstaden för att sällskapet skulle unna sig en välförtjänt vila där. Idag är Vilan ett attraktivt villaområde, med egen ICA-butik. ICA-Vilan, förstås!

Kanske vandrade Linné och hans följe på stigar där jag ett par hundra år senare traskat med hunden. Jag förstår dem, naturen är intagande och säkert brast hans lärjungar ut i hänförelse när de på våren passerade fälten med kungsängsliljor, Upplands landskapsblomma.

Efter fyra år i Sävja flyttade jag till Bergsbrunna, villaområdet på andra sidan Linnés gård Sävja. Från vårt hus kunde man på andra sidan ängarna och fälten se den vackra spiran på Danmarks kyrka. 

Danmarks kyrka

*

Linnés Hammarby utanför Uppsala

*

Inte långt från kyrkan ligger Linnés Hammarby. När Linné bodde på sitt älskade Hammarby, sägs det att han och hunden Pompe tog en genväg över fälten när de skulle gå i kyrkan. Ja, de skulle gå i kyrkan, Pompe följde nämligen husse ända in i kyrkan, det är i alla fall vad som sägs. Vem vet, kanske har jag suttit i samma kyrkbänk som Pompe. Eller åtminstone samma bänk som Linné själv. Pompe valde nog att ligga på det svala stengolvet.

*

Min familj gjorde ganska många utflykter till Hammarby. Jag minns fortfarande första besöket där. Vi hade parkerat bilen fel, så vi fick gå den sista biten fram till gården. Vi promenerade längs en trolsk, vildvuxen skog, möjligen hade det en gång i tiden varit en välansad park. Förmodligen anlagd av Linné i egen hög person. Men det som drog till sig min uppmärksamhet var inte de pampiga träden, utan en märklig växt, som jag aldrig tidigare hade skådat. Den var meterhög, hade långa ranka stänglar och längst upp tronade något som såg ut som en uppskuren boll. De fanns i två färger, vit och purpur.

Jag fick veta att den smått osannolika växten, som intagit hela skogen, heter Krollilja. Där stortrivdes den, i den lummiga halvskuggan från de mäktiga trädkronorna.

Hänförd gick jag hem och läste på. Lätt att odla, stod det, men ganska dyra lökar. Men den som var utrustad med tålamod skulle kunna fröså, och så småningom få en egen äng av krollilja. Tipset var att tigga frön av någon. Problemet var att Linné var död sedan länge. Så nu kan jag säga det, det torde vara preskriberat, jag smög mig in i Hammarbyskogen och svepte med handen över blommorna.

Jag donade med fröna efter konstens alla regler, men inget hände i min trädgård. Den var och förblev en trädgård utan krolliljor. Inte ett enda litet frö ville gå mig till mötes.

En dag gick flyttlasset till Roslagen. Den första våren trängde en märklig växt upp överallt i gräsmattan, jag förstod inte vad det kunde vara. Den verkade trivas allra bäst i halvskugga under de gamla äppelträden.

Men det verkade gå bra att framleva sitt liv mitt i rabarberståndet, också! 

Otåligt väntade jag hela försommaren på vad det skulle bli av de purpurfärgade mini-endiverna. Så plötsligt en dag:

Min lycka var total när jag såg hur en av blommorna liksom krollrat ut sig! Jag hade äntligen fått en egen krolliljeäng!

Såvitt jag vet gjorde inte Linné någon resa till Roslagen, så numera bor jag inte i hans fotspår. Jag får nöja mig med att verka i hans fotspår.   Här har jag funnit mitt eget ”Herbatio Roslagiensis”.    :-)

About these ads
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

20 kommentarer

  1. När vi köpte vårt hus i Öregrund 1969 – från början var det två pyttesmå stugor i vinkel, men vi har låtit bygga ihop dem – följde det med en stor tomt, där det fanns minimala rester av gammal trädgård. Där fanns syrener och krikon och så ett snår med den vita bondrosen, Rosa alba maxima, den som blommar till midsommar.

    Och i syrenhäcken växte det krolliljor, vita och rosalila.

    Jag har senare spritt dem till andra ställen på tomten och vet därför av erfarenhet att de är svåra att sprida. Man kan gräva upp den lökartade rotknölen, men den sitter mycket djupt nere i jorden. Och så kan man alltså ta tillvara de flata fröna, när liljan har blommat färdigt.

    Men jag har av erfarenhet lärt mig att man därefter måste ha tålamod. Det kan ta flera år innan de här fröna gror och blir till nya krolliljor.

    Svara
    • Tack för bilderna från ditt/ert älskade torp. 1969 – i 43 år har du påtat i jorden runt stugorna som blev till en storstuga. Jag förstår att du är djupt fäst vid det.

      Krikon, vilket härligt namn på ett bär. Länge trodde jag att det var min far som hittat på det ordet. Han berättade ofta en anekdot som gick ut på att han som barn fått i uppdrag att gå ut i skogen och plocka blåbär. Hans lycka visste inga gränser när han hittade de största blåbär han sett i sitt barnaliv. Han plockade bunken full i rasande takt – men när han kom hem blev han till allmänt åtlöje – han hade plockat krikon. Jag visste inte om han drev med oss barn eller talade sanning.

      Som vuxen har jag lärt mig att det går att göra både gelé och marmelad på krikon. Har du provat?

      Åh, den där vita rosen, den finns här, också. Inte just på min tomt, men många av de gamla husen nere i stadskärnan har denna ljuvliga ros i mängder! Doften tränger ut i gränderna över/genom de höga staketen som omgärdar gårdarna. Jag går där och sniffar och njuter, alldeles yr av all rosendoft!

      Syrener – vilken utmärkt plats för krolliljan att gömma sig på! Och lite avundsjuk blir jag allt på att du har både den vita och den purpurfärgade:)

      Jag har läst någonstans att det tar sju (!) år från frö till blomma när det gäller krollilja. Det är lite för många år för mig. Under den tiden har jag hunnit ändra om ordentligt i landen, lägga igen somliga och gräva upp nya. Inte så underligt kanske att jag aldrig fick se något resultat av mina ansträngningar med krolliljan i Uppsala! :-)

      Svara
  2. charlotts gillgren

     /  juli 3, 2012

    Jag har en annan erfarenhet av förökning av krolliljorna. Som jag berättade i förra tråden, den om liljor, kastade jag ut Axels vita krolliljrfrön. Redan efter ett par år har jag stora bestånd. Masor av stänglar från samma lök. När de trasslar in sig i den vita fingerborgsblomman, samtidigt som rosen St Nicolas uppnosigt tittar fram med sin enastående fräschör, ja då sveps alla ord bort av vinden. Jag har också flyttat lökar, blommar fint året efter. Den vita krolliljan anses vara världens vackraste lilja, har jag läst.

    I min trädgård växer också en hybridform av den röda krolliljan med mycket kraftigare växt och stora håriga knoppar.
    Kram Charl8

    Svara
    • Digitalis, ros och lilja, vilken underskön kombination!

      Det låter som om dina fingrar är grönare än mina och Enn Kokks:)

      Kan det kanske vara så att det handlar om olika sorter? Hybrider av liljor är ju vanliga. Jag funderar på den där andra, som också är krullrig och dan, turbanliljan? Men den kanske inte finns i vitt?

      Det troliga är att det är Axel som ser till att snabbt göra dig lycklig!

      Svara
  3. thord wiman

     /  juli 3, 2012

    Ha ha, fyndigt! och intressant. Men skriv inte ut Upplands landskapsblommas namn som jag aldrig skådat, en stor, öm tagg i min blomstersjäl. Ren skandal är det!
    Läste en fin (?) legend om ett slag mellan Danmark och Sverige där på något fält utanför Uppsala. Något om röda och vita blommor. De röda var flest (symboliserade Danskarna), en för varje stupad dansk soldat. Hm. Eller hur det nu var. Vet du?
    En annan öm tagg heter Brunkulla, Jämtlands landskapsblomma, fast den har jag i varje fall letat efter.
    Varför namnet Danmarks kyrka?
    Linnémuséet har jag i varje fall besökt det som en gång var hans hem. Sett hans skrivarrum och den 1700-talssäng han dog i. Det växer Lindar med imponerande brösthöjdsmått utanför, kanske Linné själv planterade dem. Det låg ett café där på andra sidan gatan, undrar om det inte hette Linnés café. Det var kö in dit. Jo, bakelser med smultron i fanns att välja på. Smultron var visst Linnés favoritbär, bra mot hans plågsamma reumatism eller om det var gikt. Var förstås också en sväng in på Linnés trädgård. Här odlades det bananer för första gången i Sverige. Jag doftade så hänfört vildsint på blommorna att näsan min blev både gul och röd. Mycket pinsamt. Tyckte väl folk glodde. Ja, den är verkligen exotisk krolliljan, underbart färgsatt, fast de tusen vita skönorna där i gräset går inte av för hackor de heller. Första vårblomman sägs det – men kan det stämma?

    Vid två tillfällen har jag besökt Linnés Hammarby och hamnat i det långsamma landet, som det kändes, pastoral idyll in på bara skinnet. Första gången var en galet blåsig pingstdag i maj 1989 som ändå blev mer lyckad än eljest eftersom jag fick uppleva mitt livs första klämtande näktergal. En speciell markör i ett naturnära liv.

    Men va kul du lyfter fram ”Blomsterkonungen”. Vår Herre skapade blommorna men det var Linné som systematiserade det hela sades det förr halvt på skämt halvt på allvar. Själv tror jag det var i den här vevan som ordet hybris fick vind i bokstäverna för att storma genom alltför många människors hjärnor idag! Ack, denna hybris för människan till avgrunden.

    Från Linné till Smålands väldoftande landskapsblomma Linnéa, den som vackert emblem pryder Linnés vapensköld – och till Strindberg (Sic) är steget kort, även om jag nu börjar hamna utanför ämnet som det känns. Det finns en Strindbergsdikt som heter Ängsladan och innehåller en nätt beskrivning av Linnéan.

    Måste också undra litet över Linnés hund Pompe – om han (underbar anekdot om kyrkobesöken!) helt sonika plockade upp namnet efter Karl XII:s hund med samma namn. Dessa två giganter i den svenska historibeskrivningen levde under samma himmel i elva år fram till konungens död 1718. Det är kanske sannolikt. Det är ett gångbart, blåblodigt hundnamn. Säg inte att du också…?

    Så många liljor blev det ju inte i denna text men ändå. Här en fridens lilja, Hej!

    Svara
    • Du kan åtgärda skandalen genom att bege dig till Uppsala på vårkanten. Det är verkligen en syn för gudar att se liljan vaja i tusen och åter tusental på fälten. Legenden minns du helt korrekt. Förmodligen spökar det där med ”daner” beträffande församlingens (och kyrkans) namn, också. Däremot är di lärde inte helt överens om var namnet har sitt ursprung. Men idrottsplatsen heter Danelid och fotbollsdräkterna är röda och vita, så det lär ska leva vidare länge än att dansken är inblandad på något vis.

      Så här säger Wikipedia, denna guldgruva: ”Varifrån namnet Danmark härstammar vet man inte, men det finns flera teorier. Enligt Olaus Magnus Historia om de nordiska folken har kyrkan fått sitt namn efter fiendens hemland, enär den präktiga byggnaden uppförts för krigsbyte, som tagits från honom, och sålunda står där som ett evärdeligt minnesmärke över de fallna. En annan teori är att namnet kommer ifrån danskar och daner. Efterleden -mark betyder i gamla ortnamn skog eller skogskant. Danmark skulle således betyda ”Danernas skog” och skulle kunna varit en plats där daner bott eller slagit sig ner. En ytterligare annan teori är att förleden dan- kommer ifrån fornnordiska ordet dank som betyder blöt eller sank. Danmark skulle alltså betyda ”skogen vid de sanka ängarna”. Den senare teorin är den som har stöd av ortnamnsforskare i dag.”

      Inte alls lika romantiskt som det där med slag och liljor:)

      Tusenskönan, eller bellis som hon också heter, blommar här från mycket tidig vår och hela säsongen. Blommorna halshuggs vid gräsklippningen men efter ett par dagar är det mer vitt än grönt på marken igen. Inte mig emot, det är en bedårande liten sak, som många envisas med att betrakta som ogräs.

      Den där din första näktergal satt säkert inne bland krollijor och gamla lövträd i det som en gång troligen varit en park.

      Nej, ingen Pompe här. Hon som gick vid min sida i Linnés fotspår i Sävja och Vilan var en berner sennendam vid namn Ellen:) Pompe lär förresten ha traskat i väg till kyrkan helt på egen hand de söndagar när Carl inte kunde gå.

      Svara
  4. thord wiman

     /  juli 3, 2012

    Hej igen!

    Här vare Strindbergsdikt.
    Ängsladan heter den.
    Om Linnéan.
    Glömde den.

    ”Mäktig är skogen och mörk när som heligt
    allvar den ruvar,
    liknar en tänkares rum som med tunga och
    gröna gardiner
    stämmer ditt sinne till flit, till tankemöda
    och andakt.
    Men se, nu ljusnar det opp, en skogsfälla
    öppnas för ögat;
    stubbarna stå där på rot, vid rötterna växer
    det smultron,
    och ini mossarnas bädd syns skyddad den späda
    linnéan,
    persikoröda små klockor som dofta av mjölk
    och av mandel,
    fin som en kammarduksnål i grönskande sam-
    met är stucken;
    stängeln står rak som ett strå, så nätt, så sirlig,
    så pyntad.

    Svara
    • ”persikoröda små klockor som dofta av mjölk
      och av mandel,
      fin som en kammarduksnål i grönskande sam-
      met är stucken;”

      Vilken bild han målar upp, den gode August! Tack att du ville förmedla den till oss andra. Men varför heter dikten Ängsladan?!

      Svara
  5. charlotts gillgren

     /  juli 3, 2012

    Krolliljans dröm:

    Pistill i längtan
    svärmare suger i natt
    sov ljuva turban

    Kanske ett något vågat försök till haiku? Läste att den söta blomman pollineras nattetid av just svärmare med långa snablar. Liljan doftar mest om natten. (blommor o bin ……..) Charl8

    Svara
    • Vågat eller ej, det beror helt och hållet på betraktarens öga, eller hur? Jag funderade på om du skulle lägga in ”våta” i mitten på titeln, men det kanske vore att gå för långt:)

      Som lilja måste hon förstås vara kysk, men krolliljan har onekligen ett utseende där ståndare och pistiller är framträdande. Därför undrar jag varför svärmaren måste vara utrustad med lång snabel? Eller har storleken betydelse i liljornas värld? (Snart får vi kalla in censuren:))

      Svara
      • charlotts gillgren

         /  juli 3, 2012

        Sanningen är den att jag ångrade mig, tog bort den, trodde jag….. blev lite förfärad när jag såg att den publicerats. Känner inte till «tonen« här på bloggen. Hur som helst står jag fast vid att liljan med sina mycket framträdande pistiller vill locka till sig bevingade kavaljerer. Pistillerna är så pollenrika att de nästan ryker. Detta är ingen oskuldsfull madonnalilja, utan är mer åt det tuffa punkiga hållet, med härligt humör och uppvikta kjolar. Jag gillar hennes framåtanda och egensinnighet. En blommas själ upplevs olika av oss förstås, men haikun ska ju fånga just själen, så det var därför jag skrev mitt haikuförsök på detta sätt.

        Många blommor lever lite promiskuösa liv, aklejor t ex korsar sig hur som helst och de mest mirakulöst vackra barn uppstår. Kram Charl8

      • Din upplevelse av krolliljan är härlig! Och du har verkligen lyckats fånga essensen i hennes kynne med din haiku. Vilken tur att du misslyckades med att ta bort den!

  6. thord wiman

     /  juli 4, 2012

    Fotona är fina som du interfolierar din text med!
    Vafalls – betraktar tusenskönan som ogräs! Vilken extrem sinnesslöhet, omogenhet – och skymf!
    Men ojsingen vilken rar vovve denna Berner Sennen, med fina egenskaper. Den saknar du tänker jag. En riktigt alpsk Edelweiss (Schweiz nationalblomma), ren, ädel och vit – ja, panna, hals och bröst åtminstone.

    Jo, jag har undrat över diktens poetiska namn: Ängsladan. Den ingår i Trefaldighetsnatten (?) Här krävs mer forskning. Ängsladan är en av de få Strindbergsdikterna på klassisk hexameter. Fråga inte. Förmodligen lika hemskt som det låter. Jag vill inget veta. Är fortfarande hopplöst intrasslad i Haiku. Jag kan räkna hoppande får över min nattiga huvudkudde men jag kan banne mig inte räkna stavelser. Där är ett test på internet:

    Hur många stavelser i ordet? Frågesport

    798 hade försökt. Jag embarkerade plats 795 med ett rätt av tio. Pinsamt! Tablå!

    Nu är en veckas semester på väg att bryta ut och flugspöt är ivrigt att komma i aktion. Jag ska försöka landa mjukt i denna dikts andemening och insikt. Solong!

    ”Nej, låt de lärde prata, lägg dig ner,
    där rosor doftar och där solen ler.
    Vårt liv är kort, och endast ett är säkert,
    att vissna blommor aldrig blommar mer.

    Omar Khayyam

    Svara
    • Berner sennen är en riktig Karohund, trofast och klok, med stor integritet. Skulle gärna haft en efterföljare men sjukdomar hos rasen gör att ”allt över sex år är bonus” som någon uttryckte det. Ellen blev inte ens sex!

      Det ville jag inte utsätta mig för igen, det är ju i den åldern en hunds personlighet börjar utvecklas. Så den här gången blev det satsning på en frisk ras, två exemplar för säkerhets skull:) Två mycket alerta korthåriga colliedamer, på gränsen till nerviga, raka motsatsen till en stor och trygg berner, med andra ord. Sådan herre, sådan hund, sägs det, i så fall måste jag vara en mycket kluven varelse:)

      Om versmåttet i Ängsladan. Ja, den kändes väldigt annorlunda. Men intressant, tycker jag. Lite Homerosstuk var det allt.

      Det där med stavelser verkar helt klart inte vara din grej:)

      Men vad jag vet så kräver ett flugspö inget av den varan. Lyss du till Omar (tack för klokord) och glöm allt vad stavelser heter. Önskar dig god fiskelycka, mycken rosendoft och en sol som ler mot dig.

      Svara
  7. charlotta gillgren

     /  juli 4, 2012

    Efter den något ekivoka haikun om krolliljan, ger jag Pyttiminpanna en riktigt snäll en – också den med linne’anknytning:
    Den heter ”Se mig” och tillägnas den söta Stjärnflockan, som kallas Linne’s döttrar. Han hade fyra.

    Linne’dotter skir
    mormorsbrosch försynt och snäll
    möt min blick med mod

    Charl8

    Svara
    • Idag har jag försökt fånga stjärnflockan på bild, en stark vind har motarbetat mig, men till slut blev det ändå några bilder med hyfsad skärpa. Material till ett inlägg om Linnés döttrar! Med samma anslag som ditt – att det finns blommor som är fjärran från rosens och liljans ibland spektakulära framtoning.

      Telepati eller?

      Du har fångat blommans väsen på ett utsökt sätt. Får jag ta din haiku med och lyfta fram den i mitt inlägg?

      Svara
      • charlotta gillgren

         /  juli 4, 2012

        Självklart, skulle bli glad och lite stolt. Tycker så mycket om de ljuvliga döttrarna som gör konstverk av varje bukett. Den vanliga ljusrosa har en purpursyster. Visste du det? Jag kan skicka dig en bild om du vill ha till inslaget. Har du tänkt på hur lika de är gammaldags nåldynor? Rena 1700-talet, …… förstås!!!!!

      • Så glad jag blir! Tack! Nu återstår ”bara” att fixa resten av inlägget:)

        Jodå, purpursystern växer här, också, men tack ändå för ditt erbjudande. (Nu törs jag inte skriva mer, då kanske jag drabbas av idétorka när jag ska skriva inlägget – hjälp, snart får jag prestationsångest:)

        Hm, jag tror jag ska nämna något om likheten med en gammaldags nåldyna . . . :-)

        (Nu ska jag skingra tankarna på stjärnflocka genom att läsa en artikel av Greider i Aftis, ett tips från en vän.)

      • charlotta gillgren

         /  juli 5, 2012

        Just upptäckt en sak: Den vita krollisen är mycket kyskare än den brunröda, precis som det ska vara. Hon rullar inte upp sin kjol, utan håller den som en skyddande nedåtriktad stjärna över ståndare och pistill. Ordning och reda ska det vara även i blommornas värld. Precis i den Stores smak. Ddtta är bara en liten reflektion jag gjorde under min morgonpromenad.

      • Är man vit som snö har man förväntningar att leva upp till:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: