Min far – en brädgårdsindian

 

 

Min far – 1916 -2002

 

Man borde inte sofva när natten faller på,

Ty tänk, då tindra stjärnorna högt uppe i det blå.

Pappa sjunger. Redan efter de inledande raderna har hans melodiska, ljusa stämma förvandlat vårt lilla ”finrum”  till en storslagen konserthall. Jag ackompanjerar på piano. Jag är elva år, och på toppen av min karriär som konsertpianist. Redan vid tolv har jag börjat inse mina begränsningar. Men nu är jag fortfarande elva, och noterna är de svåraste jag gett mig på hittills. Till min stora förtjusning låter det riktigt bra. För en sekund släpper jag koncentrationen, kastar ett forskande öga upp på pappa där han står, tätt intill pianot. Hans blick är långt i fjärran, den letar sig ut mellan bänkraderna i den fullsatta salongen. Han har den där Resningen, som han bara får när han sjunger!

Det är så tyst och stilla. Att sofva vore illa.

Jag vandrar mina vägar öfver äng och genom skog,

och stjärnorna de följa mig, så sällskap har jag nog.

Dags för mitt mellanspel. Långt uppe i diskanten, som ett litet klockspel, ett silverspel. Jag får till det riktigt bra, pappa avvaktar, högtidlig, beredd att falla in. Min stolthet vet inga gränser.

Det sägs de äro tusen mil och ändå mer från oss.

Än brinna de med stadigt sken, än flamma de som bloss.

Pappa gör en konstpaus, lägger upp ena handen på pianot, helt förlorad i rollen. (Jag minns dina händer, pappa! Dina stora, valkiga arbetarhänder, märkta av hårt arbete. Ett helt liv sorterade du virke för Stora Kopparberg. Brädgårdsindianer, kallades ni, du och dina arbetskamrater, eftersom jobbet utomhus, året runt, märkte er hy, fårade era ansikten. Dina händer och din hy skvallrade om en helt annan tillvaro än konserthallens.)

Men just nu har pappa förvandlats till Jussi, publiken lyssnar andäktig. Jeremias i Tröstlösa måste ha haft pappa i åtanke när han skrev den här texten!

Som silfver och kristaller nu deras skimmer faller,

och en och annan flammar till när hon har brunnit ut,

så faller hon, då är det som en strimma rök till slut.

Jag sneglar upp på pappa. Har vi uppträtt färdigt? Vill han mer? Ska vi ta sista versen, också? Ja, han ser ut att vilja fortsätta. Jag tar mitt mellanspel och pappa koncentrerar sig för att komma in rätt med tredje och sista versen. Hans leende är knappt skönjbart, publiken kan inte uppfatta det. (Ditt vackra leende, pappa! Dina bländvita tänder, den perfekta, kritvita tandraden, ditt charmiga, lite sneda leende. Jag tyckte du var så vacker. Inte förrän långt upp i vuxen ålder berättade mamma att du hade haft löständer sedan tidiga år. Du berörde det aldrig, kunde inte prata om det. Skammen, den nedärvda skammen, var för stor. Den yttersta fattigdomsstämpeln –  att på grund av undernäring tappa sina tänder. Du föddes under första världskriget, nummer åtta i en syskonskara på tio. Tolv personer, nej, tretton, i ett rum och kök. Den trettonde var oäktingen Kalle, som blev till när en av dina systrar tjänade piga. Fadern, storbonden själv, kastade ut henne, när hon blev med barn.)

Man kan väl aldrig drömma så skönt och underbart,

som sjelfva natten ter sig när de stjärnor lysa klart.

(Vad drömde du om, pappa?  Tänkte du ofta på vad den där sångpedagogen hade sagt till dig, att du borde satsa på sången? Hur kändes det när du insåg att det skulle förbli en dröm? Vad tänkte du på när du stod där och sorterade virke, år efter år, i ur och skur, detta helvetiskt hårda arbete!)

Det är som om det hördes

ett silfverspel som rördes.

(Ju äldre jag blir, desto större blir min beundran för dig och dina kamrater. Att ni hade kraft och ork att på ledig tid bygga ert Folkets Hus med sammanträdesrum, biograf och danslokal trots mycket tuffa arbetsvillkor.  Hela min barndom satt du i styrelsen för Folkets Hus. Jag minns hur stolt du var när du kom hem efter en  Folkets Hus-kongress i Stockholm. Du hade tagit en grogg med Harry Schein. Han hade varit som ”vanligt folk”, berättade du.)

Man borde inte sofva när som natten faller på.

Man borde se på stjärnorna.

Man borde vara två.

 

Min far hade s-märkt partibok.  Ständigt frustrerad över alla missförhållanden, ”hotade” alltid (vem?) att ”den här gången lägger jag min röst på Hermansson/Werner/Schyman”, men jag tror aldrig han svek socialdemokraterna, när det kom till kritan.  

När han var missnöjd med något sa han: Nu ringer jag Lutti!

Lutti, med förnamn Kennet, var chefredaktören på Arbetarbladet. Och jag minns att han tog samtalen med pappa, tidningsmannen och arbetaren bemötte varandra med vördnad och respekt. 

Nu är min far död sedan många år. Och det slår mig att samhället har förändrats oerhört mycket sedan den tid då han lyfte telefonluren och ringde Lutti.

 

pappa på ålderns höst

 

 

 

Följande inlägg
Lämna en kommentar

10 kommentarer

  1. Olof Olsson

     /  januari 3, 2012

    Vilket vackert porträtt!

    ”Ju äldre jag blir, desto större blir min beundran för dig och dina kamrater. Att ni hade kraft och ork att på ledig tid bygga ert Folkets Hus med sammanträdesrum, biograf och danslokal trots mycket tuffa arbetsvillkor.” Instämmer. Tur att jag inte var med på den tiden, då hade jag nog varit en outhärdligt bitter människa idag.

    Svara
  2. Tack! Om inte bitter, så i alla fall oerhört sorgsen och missmodig av att se den vilsenhet som råder i dag. Min far hade nog haft svårt att förstå att livets mening är att bygga upp sitt ego, gärna på andras bekostnad. Jag är glad att han slapp se hur allt han kämpat för nu är nedmonterat och borta.

    Svara
  3. Tack, Anita, för din fantastiska berättelse. Så varmt och fint skriven. Den berörde mig djupt.

    En stor kram till dig/Eva

    Svara
  4. Och så har jag bloggat om ditt blogginlägg på http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1732&blogg=53467🙂

    /Eva

    Svara
    • Tack, så GLAD jag blir! Du verkar ha många läsare på din blogg och de har tagit dig på orden. Visningsstatistiken har rakat i höjden för ”brädgårdsindianen”. Det skulle ha glatt honom, han gillade att stå på scenen, medverkade i lokala nyårsrevyer och på eldfester. Nu finns han förevigad på nätet också! 🙂

      Svara
  5. Vacker och poetisk skildring. Är den sann också?
    Du är ju en skrivande människa, har jag förstått.
    Kände du aldrig att du borde gå med i SSU om nu din far var så engagerad?

    Svara
    • Om den är sann? Tror du verkligen att jag skulle lägga ut ett porträtt av min far och fejka en berättelse!?

      Nej, jag kände aldrig att jag ”borde” gå med i SSU. Jag gick med högst frivilligt, var medlem i SSU i Uppsala under många år, träffade även min blivande man där (distriksordförande i Uppland).

      Så märkligt att du utgår ifrån att jag INTE varit medlem i SSU! Dessutom en helt irrelevant fråga utifrån min text, tycker jag.

      Svara
  6. Per Andersson

     /  januari 22, 2012

    Vilken vacker berättelse om din far, och alla dessa män och kvinnor som byggt detta land.

    Svara
    • Tack! Ja, de är värda vår aktning och respekt. De ska inte behöva sluta sina liv nedkissade och försummade. Var och en av dem ska behandlas som hjältar!

      Svara
  7. En helt underbar text!

    Tack!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: