Ett liv

Vandrar hon

längs stranden

utmed havet

hennes steg

sigill

i våt sand

dansar i cirklar

en fjäril

så vit

att den bländar

leder henne

mot sanddyner

kärleksfullt

formade

av vindar

snår av havtorn

vajande strandråg

glänta

med solvärmd sand

korg av flätad vide

smyckad

med skiraste lärft

lyser emot henne

hennes namn

broderat

i rödaste silke

faller hon på knä

möter skyggt

den nyföddas blick

vet hon

att där hav möter land

har vågor spolat bort

hennes fotspår

i sanden

*

Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

12 kommentarer

  1. … sköra skira sammanvävning …

    Svara
    • Tack, Sven-Erik! ”Sammanvävning” är ett ord som väldigt bra sammanfattar det jag försöker säga – hur försvinnande kort ett liv är . . .

      Svara
  2. Göran

     /  september 30, 2012

    ”faller hon på knä
    möter skyggt
    den nyföddas blick”

    Läser just ”Reading The Red Book” som är en analys av Jung’s ”Red Book” som gavs ut så sent som 2009. The Red Book i engelsk översättning börjar med orden ”The Way of What Is To Come” och följs av ett citat från Isaiah som lyder ”For unto us a child is born….”

    Mvh /GG

    Svara
    • Tack, Göran! En finare och mer hedrande association kan jag inte tänka mig till mina trevande ord. Om jag har någon husgud – gud mig förbjude!🙂 – så är det Jung.

      Svara
  3. Kan bara instämma. Livet är skört. Men också oerhört starkt. Det kan uppstå på de mest karga platser, under stora umbäranden, men strävan efter livet står emot de starkaste vindar och vågor. Stegen i sanden suddas ut, men avtrycken finns likväl på något sätt kvar.

    Svara
    • Som Lasse Tennander sjunger (om jag minns någorlunda rätt) : ”Åh vilket jobb det är att hålla ihop allting, åh vilket slit vi har att leva våra stackars liv, åh vilket jobb det är, så mycket kraft det tar, men så mycket det ger, våra liv är allt vi har . . .” Andra gången jag citerar Lasse liten i en kommentar till dig, tror jag bestämt. Förra gången var vi båda på besök hos Nemokrati. 🙂
      Tack för fin reflektion!

      Svara
  4. thord wiman

     /  september 30, 2012

    Fin bildmetafor, Anita! Och vi människor är ju lika utsatta, lättrörda som vasstrån, som rön i livsvindens godtyckliga, ryckiga slumpmässighet.
    Med mollfärgade stråk bestryks mitt sinne och själ vid tanken, insikten – din rubrik – ett liv. Helst vill jag inte tänka på detta snabbt förbidragande efemära ögonblick. Och vad man gör med det. Eller borde ha gjort. Men det finns ett ord som har återsken och är delbart: Förtröstan. Både på det som ska komma och det (för tröstan) som har varit. Livet måste ändå stavas tacksamhet. Heidenstams egna ord på inskriptionen på hans gravsten däruppe på Övralid högt över Vätterns vatten är en fullgod pregnant sammanfattning över ett liv:
    Här vilar stoftet av en gammal
    man. Tacksam prisade han det ofatt-
    liga att det förunnades honom genomleva
    ett liv på jorden som människa.

    Vackert och sant.

    Och det vill jag säga: En skönt finstämd, stämningsfull existentiell lyrik du skapat här, mångbottnat.
    Något tar slut, går förlorat men den stora övergripande berättelsen rullar evigt vidare och det gör frågan om meningen också.

    Svara
    • Tack för finstämd kommentar. Jag tror inte vi ska grubbla alltför mycket över meningen med det hela, tids nog får vi veta. Eller inte.

      Förtröstan – ja absolut. Och ett annat ord som ligger nära, men med en delvis annan innebörd: förnöjsamhet. Ett ord som är nästintill utrotat i vår hektiska tid. Med förtröstan och förnöjsamhet kan livet bli inte-så-uselt, på astridlindgrenska. Men inte är det enkelt alla gånger . . . ”ofattligt” – ett annat vackert ord som sammanfattar ett liv . . .

      Ett liv, ett mirakel. Själv förunnas jag mitt sjätte barnbarn i morgon. Det är stort – ofattligt.

      Svara
  5. thord wiman

     /  september 30, 2012

    Sorry,

    och så glömde jag det viktigaste:
    Det är september månads sista dag.
    Och så är det – Fullmånenatt!!
    Det är inte kattskit i Roslagen inte.
    Kan du se den?
    Hej!

    Svara
    • OM jag kan! Blev stående en lång, lång stund och betraktade skönheten i havsviken på kvällsturen med hundarna. Månen hade lagt sig bekvämt tillrätta ut över Gräsö, och tycktes ha förlorat sig i sin egen spegelbild i vattenytan.

      Svara
  6. thord wiman

     /  oktober 1, 2012

    Haha – mångubben är värst, en fullt utvecklad narcissist i omlopp men kan lätt så bli med jordens alla vatten att drömmande självförälskat spegla i. Reagerar dina hundar på något särskilt synbart sätt på en fullmånekulmination. Något tecken på ett gryende självmedvetande?
    Jag försöker vara lite försiktig med ordet förnöjsam, förnöjsamhet, självgod tolkar en del illvilliga det felaktigt till, tyvärr. Annars är förnöjsamhet, ödmjukhet, enkelhet goda tillbehör i det vardagsnära. Detta som håller måttet till sist och kanske också blåser litet liv i lyckans vind.
    Ja, vilken glädje att få välkomna barnbarn till världen. Själv får jag glädjas med andra. Nu med dig!

    Jo. Livets korthet. Det jag ville förmedla. Ordkonstnären Tage Danielssons livskorta dikt:

    BB
    GB TV
    IQ AB Ba BC C TV
    FF LP EP UKV LSD
    SSU RFSU TV
    Vpl OP
    SKF LO ABF TV
    SKF PR TCO DN TV
    SKF VD SAF SVD TV
    ATP KDS TV
    GB TV
    TV
    TV
    STOP

    Tage Danielsson
    Livet är kort, 1967

    Svara
    • Och mångubben inte bara speglar sig i alla vatten, han får ju till och med haven att reagera med att dra ihop sig och flöda över – igen och igen och igen! Man kan bli narcissist för mindre! Men nej, jag tycker inte att jag märker att hundarna påverkas av månens gång på himlavalvet. Kanske påverkas även matte så att hon inte märker deras påverkan? Allting är relativt . . . 🙂

      Håller med dig fullständigt, visst är det alla de där var-dags-dagarna som är själva livet!

      MEN vilken underbar dikt av Tage D! Den har jag inte sett tidigare! Så många tidsmarkörer! Vpl är ju inte längre aktuellt, inte heller LP och EP. Svenskt Näringsliv skulle inte ha blivit så tjusigt – tur för Tage att det var SAF på den tiden. Men är verkligen livet så där hopplöst, urbota sorgligt? Så mycket TV!?

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: