”. . . en fläkt av höstens vindar . . .”

Luften är  kylig, den friska vinden från havet biter i kinderna. På några dagar har marken under de ståtliga parkträden fått ett täcke av glänsande löv. Det prasslar så härligt under fötterna. Hundarna märker att matte är glad, de blir ystra och plöjer ner nosen bland höstlöven, alla dofter ska utforskas ingående. En matt höstsol gör sitt yttersta för att lysa upp himlen, men blir ständigt övermannad av regntunga moln som snabbt drar förbi.

Nu har de börjat anlända, gässen. Inte så många än, jag uppskattar att de är ett hundratal idag. Inom några veckor kommer de att täcka vattenytan, de kommer att ligga lika tätt som löven under träden.

Kanadagässen mellanlandar i vår havsvik på sin resa till varmare breddgrader. Många betraktar fåglarna som paria, som bara smutsar ner bryggor och stränder. Jag tycker de är vackra.

Snart ska de formera sig och ge sig av på sin långa resa. De ska fylla luften med sin vemodiga sång, och jag ska bli stående och titta uppåt, mot ”bleka, blåa skyn” för att få en skymt av dem. Alldeles säkert kommer jag att nynna på den vackraste höstvisan av alla, Gässen flytta, Dan Anderssons tidlösa dikt, tonsatt av Thorstein Bergman.

När de gamla såren heta tära,

när din kind är vätt av ensamhetens gråt,

när att leva är att stenar bära

och din sång är sorg som vilsna tranors låt,

gå och drick en fläkt av höstens vindar,

se med mig mot bleka, blåa skyn!

kom och stå med mig vid hagens grindar,

när de vilda gässen flyga över byn!

*

 *

Följande inlägg
Lämna en kommentar

8 kommentarer

  1. Hösten är härlig. Färgerna. Dofterna som stiger från löven, prasslet. Precis som du säger. Vemodet, ett skönt sådant, friskheten i luften, myset inomhus, värme och levande ljus. Och Thorstein ! Gässen passerar dagligen utanför fönstret, med det karaktäristiska ljudet. Just nu bidrar faktiskt solen också, på en helblå himmel. Inte illa.

    Svara
    • Håller med dig om att hösten är härlig! Höga, klara höstdagar. Även om solen mest har lyst med sin frånvaro just i år. Blir lite avundsjuk på din helblå himmel, här är det olika nyanser av grått som gäller.

      Svara
  2. charlotta gillgren

     /  oktober 11, 2012

    Anita, vi lämnar nu, i din fina regi, vattnets element och vänder blicken uppåt mot skyn. Gäss och svanar, det vilar en sällsam, förtrollande känsla över fågelsträcken, tycker jag. Vi stannar upp och sträcker på våra halsar för att få se. Vi följer deras noggrant geometriska formationer med blicken, förundras över deras högljudda, sorgesamma läten. Vad ropar de om? Vi vet att de har en mycket lång resa framför sig, att en del kommer att duka under, men att de allra flesta om några månader kommer gör samma resa, men åt motsatt håll. Hur hittar de tillbaka till de gamla välkända platserna? Är inte detta magi!? Vi anar en högre intelligens…… Jag vet att det finns vetenskapliga förklaringsmodeller till detta, något om magnetism, men jag lämnar intellekt och vetenskap och vill bara se det magiskt underbara.

    De starka fåglarna leder plogen, de faller tillbaka i formationen när de behöver vila, de svaga utnyttjar de starkas upp- och fartvindar, de höga ropen uppmuntrar de ledande fåglarna och ger dem kraft. Så mycket vi människor har att lära om samarbete och hänsyn! Här, hos fåglarna, kan vi få ledning! ”Dum som en gås”, nej det uttrycket har verkligen ingen relevans!

    Jag tycker om Stagnelius. I dikten ”Flyttfåglarne” ger han uttryck åt det förunderliga i ovissheten, tvånget mot förändring…..
    ……….
    ”Se flyttfåglarnas skara!
    Till främmande land de suckande fara
    från Gauthiods strand.
    Med vädren de blanda
    sitt klagande ljud.
    ”Vart skola vi landa?”
    ”Vart för oss ditt bud?”
    Så ropar den fjädrade skaran till Gud” ……………

    Johan Ludvig Runeberg har använt samma tema och namn på sin dikt ”Flyttfåglarne”:

    1 ”Flyktande gäster på främmande strand,
    När söker ni åter ert fädernesland?
    När sippan sig döljer
    I fädernedalen
    Och bäcken besköljer
    Den grönskande alen,
    Då lyfta de vingen,
    Då komma de små;
    Väg visar dem ingen
    I villande blå;
    De hitta ändå.”

    Höst och vissnande löv i högar. När jag var barn på 50-talet, sa alltid min mamma till oss barn, att inte leka i lövhögarna, vi kunde bli mycket sjuka. Polio grasserade och mamma hade hört att smittämnet fanns i förmultnande löv på höstarna. Tänker på detta ofta när jag ser dagens barn leka med löv. Vaccinationerna har väl gjort sitt, så de kan vara trygga.

    Och, du Anita, när vi nu talar om gäss, kan vi väl inte gå förbi Nils Holgersson? Saga och magi, berättandets drottning, Selma!

    Kram och håll i mössan när Roslagens vindar leker tafatt med dig och dina hundar… Kram Charlotta
    PS. Hör på avstånd att en kines fått litteraturpriset, måste veta mer …… DS

    Svara
    • Charlotta, dina reflektioner är alltid så intressanta, berikande och givande! Tack för att du förgyller min blogg!

      Jag håller med dig, vi struntar i vetenskapliga förklaringar – visst är fåglarnas förmåga att hitta hem magi!

      Välvalda dikter av Stagnelius och Runeberg, också. Jag fastnade speciellt för Runebergs ord: ”Och bäcken besköljer den grönskande alen. . . ” Mycket vackert!

      Jag minns också de där hoten om ”barnförlamning” (hu!) om man hoppade i lövhögarna. Som vuxen har jag tänkt att det var ett sätt att hålla oss ifrån lövhögarna, som krattats ihop för att forslas bort. Men de vuxna kanske verkigen trodde att sjukdomen fanns där bland de multnande löven.

      Svara
  3. Mia Hellström

     /  oktober 11, 2012

    Hallå Anita!
    Mellan regntunga skyar när ett uppehåll skymtar skyndar vi oss ut i skogen för ännu en härlig promenad. Även hundarna känner av förändringens vindar när de ystra som kalvar på grönbete far omkring vädrandes med nosarna antingen i backen eller lyfta mot skyn. (Lille Skorpan verkar älska prasslande gyllengula löv lika mycket som härligt grönt gräs:)) Det är en underbar tid i vår Herres hage nu om än lite väl vattnad. Ha det!

    Svara
    • Hallå, hallå Mia! Lyckliga du som kan ha dina tre killar lösa i skogen utan att de springer ifrån dig! Mina mamseller skulle vara bortom syn- och definitivt hörhåll på fem röda sekunder om jag släppte lös dem. Luktsinnet verkar triggas (ännu) mer än annars just på hösten. Mina hundar är fullständigt inställda på jakt, det där med vallinstinkt verkar de ha glömt.

      Tillbaka till alla dofter i naturen den här årstiden. Kan det ha med lufttryck att göra? Att alla dofter förstärks och frigörs? Eller kan det vara så enkelt som att vildsvinen har blivit ännu fler? 🙂

      Med eller utan koppel – vi fortsätter att njuta av hösten, eller hur?

      Svara
  4. Göran

     /  oktober 11, 2012

    Birds Of Passage

    Black shadows fall
    From the lindens tall,
    That lift aloft their massive wall
    Against the southern sky;

    And from the realms
    Of the shadowy elms
    A tide-like darkness overwhelm
    The fields that round us lie.

    But the night is fair,
    And everywhere
    A warm, soft vapor fills the air,
    And distant sounds seem near;

    And above, in the light
    Of the star-lit night,
    Swift birds of passage wing their flight
    Through the dewy atmosphere.

    I hear the beat
    Of their pinions fleet,
    As from the land of snow and sleet
    They seek a southern lea.

    I hear the cry
    Of their voices high
    Falling dreamily through the sky,
    But their forms I cannot see.

    Oh, say not so!
    Those sounds that flow
    In murmurs of delight and woe
    Come not from wings of birds.

    They are the throngs
    Of the poet’s songs,
    Murmurs of pleasures, and pains, and wrongs,
    The sound of winged words.

    This is the cry
    Of souls, that high
    On toiling, beating pinions, fly,
    Seeking a warmer clime.

    From their distant flight
    Through realms of light
    It falls into our world of night,
    With the murmuring sound of rhyme.

    Henry Wadsworth Longfellow

    Svara
    • Men så vacker dikt! Tack, Göran! Jag var tvungen att slå upp poeten, han var okänd för mig. 1800-tal, vackert böljande hår både på hjässa och haka, prototypen för poet med stort P. Och skapare av ”Disneys” Hiawhata, minsann!

      Så snyggt att bygga upp en dikt med så speciella rim . . . aaab cccb ddde fffe . . . med tredje raden längre än den första och andra. Oerhört skickligt! Och trots alla rimflätor känns texten fri och flödande, ja den får mig att sväva ovanför både ”linden” och ”elm”. ”Winged Words”, verkligen!

      Kan det här tänkas vara något versmått, obekant för mig? (Skulle vara spännande att testa . . .)

      Associationen vingpenna/poet tycker jag om.

      Det är lite knepigare för oss på 2000-talet. Hur ska vi koppla ihop våra tangentbord med vingpennor som svävar i skyn? Svårt att göra något lyriskt av den kombinationen. 🙂

      Tack för en stor läsupplevelse!

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: