Hunden – mer människa än varg?

För fem år sedan var det dags – vi skulle bli med valp igen. Så vi for ner till västkusten, till en kennel där en av tikarna hade fött elva (!) välskapta valpar.

Elva nya små liv. Alla hade inte knorr uppå svansen, som i visan, men alla hade en vit svanstipp. Alla var de nästan identiskt tecknade i svart-vitt-brunt. Svarta ryggar, vit krage, vita strumpor. Alla hade de en mer eller mindre framträdande vit bläs. Fascinerande! De var så lika att kennelmatte hade märkt upp dem i nacken med nagellack enligt något system, för att kunna skilja dem åt.

När vi körde hemåt igen hade vi inte bara en, utan två av de här krypen med oss i bilen. Men då var de lite äldre än på bilden.

*

Hur kan det komma sig att alla i kullen ser likadana ut? Vad är det som styr valparnas utseende?

Jag får förklaringen när jag läser boken Hundens språk och tankar, av etologiprofessor Per Jensen. Jag tänker inte gå in på detaljerna här, avslöjar bara att hormonet tyroxin har en stor betydelse i sammanhanget. Och jag kan lova att boken ger massor av uttömmande och intressanta svar på alla tänkbara frågor som en hundägare kan ställa. Och några till.

Jag kommer inte att recensera boken, utan vill bara ge några aptitretare. Den här boken är nämligen ett måste för den hundintresserade. Dels omkullkastar författaren flera gängse (och dominerande!) teorier, som utgår ifrån vargars beteende, dels är det väldigt spännande att få följa vargens väg till människan.

Per Jensen säger att domesticeringen av hunden på historiskt kort tid åstadkommit en variation som saknar motstycke. Hunden är jordens mest skiftande djurart och det har skett inom loppet av några tusentals år, en tidsperiod som knappast är märkbar i evolutionen.

Och så det där med rangordningen?

Många hundägare, av den gamla skolan, hävdar med frenesi att rangordningen ska styra allt när man fostrar en hund. De menar att det är viktigt för hundägaren att hela tiden hävda sin plats som nummer ett i flocken. Det påstås exempelvis att jag alltid måste gå först ut genom dörren, att hunden aldrig ska få mat innan människan har ätit, att hunden alltid måste vänta på mitt godkännande, att hunden alltid måste vara placerad lägre än människan (rent fysiskt) och så vidare i all oändlighet.

Till alla er som, precis som jag, inte orkar eller klarar av att leva upp till detta, som kanske känt på er att det där inte kan vara rimligt: Glöm allt det där!

Per Jensen jämför vargflockens hierarki med rangordningen hos förvildade stadshundar. Och det finns inte många likheter! Vargar är vargar och hundar är hundar, basta! Skillnaderna mellan hundar och deras förfäder har, efter att människan börjat styra och ställa och avgöra vilka gener som ska avlas på, blivit större än likheterna.

Varg eller människa?

*

Hunden är det djur som domesticerades först av alla. Enligt Per Jensen är det i huvudsak tre egenskaper hos hunden som gynnade anpassningen till människan: Hunden är ett flockdjur, lever inte i livslånga parförhållanden, och konkurrerar inte med människan om födan. (Man kunde kasta åt hunden de matrester som människan ratade.)

Bokens avsnitt om hundens tankar och känsloliv ger många nya, oerhört intressanta, infallsvinklar, likaså beskrivningen av hundens förmåga att tänka och lära. Genomgående menar författaren att människor i allmänhet tenderar att underskatta sina fyrbenta vänner. Vi är kanske mer lika än vi ibland vill tillstå.

Hundens kroppsspråk behandlas ingående.

Vad är det som pågår här? Lek eller allvar?

*

Det naturliga tillståndet – att hålla sig med hund

Beträffande hundens anpassning till människan skriver Per Jensen så här:  ”Evolutionen har sållat bland människorna, så att de som haft en bättre, instinktiv förmåga att förstå hundar i genomsnitt fått större avkomma  (de blev effektivare i samarbetet med hunden vid jakt, min anmärkning). Vi är därför alla ättlingar till dem som bäst kunde förstå hundarnas språk.”

Så det kanske snarare handlar om människans anpassning till hunden? Per Jensen går så långt att han lite skämtsamt funderar i riktningen att hunden är en ”minimänniska” – det vill säga att hunden tycks vara bättre anpassad till att kommunicera med människor än med andra hundar.

Klokare än vi kanske tror?

*

Jag noterar att korthårig collie har behållit flera egenskaper som ofta försvunnit med domesticeringen av hunden: Upprättstående öron, som är mycket rörliga, en svans som tydligt markerar olika sinnestillstånd och en lång nos. En ras som därför är lätt att ”läsa”.

Hunden på nästa bild har förlorat desto mer under anpassningen till människan: Intryckt nos, hängande öron och en svans som ligger stelt uppringlad på ryggen. Inte lätt att läsa kroppsspråket hos den här mannen!

Mops – så långt ifrån varg som man kan komma? Bilden lånad från SKK:s hemsida

*

Är hunden på bilden (min Ebba) arg, uppmärksam, glad, avvaktande, rädd, ointresserad? Jag tror de flesta klarar att läsa in vad hennes kroppsspråk uttrycker. (Det har visat sig att även människor som inte är intresserade av hundar förstår hundens signaler.)

Jag har här bara tagit upp en bråkdel av bokens innehåll. Annat som behandlas  i boken:

Beteendets ärftlighet

Personlighet

Stress

Beteendestörningar

Inlärning och erfarenhet

Hundarnas eget språk m m

Till sist lite kuriosa: Från början fanns det tre ursprungliga huvudgrupper av hundar,  en asiatisk, en mellanösterngrupp och en nordlig grupp. Mellanösterngruppen bestod bland annat av afghanhunden – hundarnas nummer ett, om någon frågar mig.

Under historiens gång har människan avlat på och blandat de tre grupperna för att få fram önskade egenskaper och utseende. Den moderna rasaveln började på allvar så sent som under mitten av 1800-talet. Spaniel, mastiff och retriever är exempel på raser med en mycket kort historia.

Om du följt med ända hit så har du säkert förstått att jag tycker att Hundens språk och tankar av Per Jensen är en mycket läsvärd bok. Inte gör det saken sämre att författaren i mitt tycke har en sympatisk attityd till hur vi ska fostra våra hundar: han menar att problemet finns i betraktarens öga och han förordar inte bestraffning! Ett ämne som jag har filosoferat kring tidigare, ett inlägg som du hittar här.

Penelope och Odessa – till vardags Loppan och Danja – mina älskade afghanhundar på sjuttiotalet – en urgammal ras, med mycket speciella egenskaper.  Användes ursprungligen till jakt (på syn) i kyliga bergstrakter i mellanöstern, därav de stora tassarna (skickliga bergsklättrare) och den värmande pälsen. Men det gick alldeles utmärkt att jaga harar runt de tempererade högarna i Gamla Uppsala, också!  🙂

*

Jag vill avsluta med ett citat ur boken:

”Hundar har utan tvekan med sig en kärna av sitt varglika ursprung i form och beteende,

men också en rad helt unika drag som bara kan förstås om vi betraktar dem i sitt naturliga element –

tillsammans med människor.”

Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

11 kommentarer

  1. Tackkk för viktiga tankar!!!

    Svara
    • Hej, Sven-Erik, så roligt att du hälsat på och gjort avtryck!

      Just, ja, nu minns jag, du är ingen stor älskare av de vilda grå i våra skogar. Men du kanske gillar hundar? Eller föredrar du katter? Enligt boken så finns det mätbara skillnader i personlighet mellan hund- och kattmänniskor.

      Svara
  2. Görel Hedberg

     /  oktober 19, 2012

    Tack för att du skrivit så varmt om hundar och tack också för det fina boktipset. Ska visserligen till Östhammar och vara kattvakt nästa helg, men det är hundarna som ligger mig varmt om hjärtat. Men jag blir ledsen när jag ser övergödda hundar som bara får gå runt huset, de har inget riktigt hundliv…

    Svara
    • Hej Görel, roligt att få besök! Katter är inte dumma, de heller, men jag är nog, precis som du, mer hundmänniska. Och visst är det många hundar som lever onaturliga liv, förmodligen lever deras närmaste människor ofta lika onaturligt. Fetma är ju också ett stort folkhälsoproblem.

      Svara
  3. Görel Hedberg

     /  oktober 19, 2012

    Nedanstående rader har jag sparat, de säger mycket om vår relation till hundar.

    ”Bara en hund” finns det människor som säger.
    Är det ”bara” att ett annat liv har slutit sig till mitt,
    att en svans slår i golvet av glädje vid att höra min röst,
    att en nos förtroligt sticks in i min hand,
    att två ögon ger mig en värld av tillit och förtrolighet?

    Kaj Munk

    Svara
    • Nej, det är sannerligen inte bara ”bara”! Tack för innerligt bidrag! Att Kaj Munk var en motståndsman som mördades av Gestapo, det visste jag, men inte att han också var hundmänniska.

      Svara
  4. Mia Hellström

     /  oktober 19, 2012

    Ibland undrar jag hur många hundar som skulle (och OM dom skulle) lämna sin flock och flytta till en annan som bättre skulle möta deras behov, lite som katter kan göra.
    Mina två gamlingar har ju blivit bekväma av sig på ålderns höst men uppskattar fortfarande äventyr i skog och mark.
    Skorpan, ja han är på något sätt mer ursprunglig, lite rå skulle jag nästan säga. Söker mig med blicken hela tiden, inbjuder till lek och älskar kliandet bakom öronen men komma helt nära….nej det gör han inte. Ännu.
    Ligger för sig själv på sin sovplats och inte runtomkring där vi andra finns. Ska apselut låna och läsa denna bok i förhoppningen om lite fler tips om hur underlätta för den lille ”råe” att komma in ordentligt i flocken vår. Ha det gott Anita & hälsa mamsellerna!🙂

    Svara
    • Hej Mia! Det märkliga med hundar är ju att de inte verkar reflektera över att separera från sin människa. De verkar acceptera de spelregler som är dem givna, oavsett hur de ser ut. Lite sorgligt, egentligen.
      Det låter som om Skorpan är lite mer ”varglik” jämfört med de två spanjorerna?
      Boken är väldigt intressant och ger mycket, men den är nog inte den första boken jag tänker på när det handlar om konkreta tips vid problemlösning. Per Jensen beskriver i mer generella termer hundars beteende. Men visst, det går säkert att få nya infallsvinklar i vardagssituationer.
      Krama killarna från mig och tack för titten!

      Svara
  5. När jag var barn i Estland, hade vi hund, men jag har själv aldrig haft hund eller ens övervägt att ha hund. Jag har haft ett par dåliga upplevelser av hundar: När jag var liten och skulle gå till mormors och morfars hus en bit bort i samma by, överfölls jag på byvägen helt överraskande av en hund som bet mig i ansiktet – jag har fortfarande ett litet ärr på kinden till vänster om näsan. En gång i pojkåren – det var alltså här i Sverige – när jag var FiB-ombud och skulle leverera tidningen till en familj, överfölls jag och bets i ryggen när jag retirerade av familjens schäfer: jag fick ett sår och det blev hål i skjortan.

    Trots de här upplevelserna har jag ändå aldrig blivit bestående rädd för hundar. Det händer att jag klappar vänners hundar, och vi brukar kunna samsas utan några problem. Men jag har ändå aldrig själv haft lust att ha hund. Det beror nog mest på att jag inte vill vara så bunden av det ansvar det för med sig, men dessutom är jag gift med en kvinna, som har ett mycket problematiskt förhållade ttill djur, förutom till hundar också till exempel till katter som vi alltid hade i det hem där jag växte upp.

    Men för att återvända till hundar: eftersom jag inte är det minsta mörkrädd och således inte har några som helst problem med att gå på den till exempel så här års nermörka gången upp till det hus vi har i Öregrund, ser jag heller inga praktiska skäl att ha hund.

    Hellre umgås jag också med både människor och böcker.

    Svara
    • Tack att du delar med dig av dina, till viss del, dåliga erfarenheter av hundar. Tur i oturen att du inte har utvecklat hundskräck. Den som har gjort det är ju precis lika skräckslagen inför en liten harmlös pudel som för en ras av mer imponerande storlek. Det kan inte vara lätt, eftersom hundar är så pass frekventa i vårt samhälle.

      Tur också att du inte är mörkrädd och av det skälet kanske skulle kunna tänka dig en hund vid din sida. Hundar är nämligen mörkrädda, de också! Inte alla, men det är nog ganska vanligt. Jag är själv lite mörkrädd och min förra hund, en stor berner sennen, skrämde bara
      upp mig ännu mer. Hundar är fenomenala på att läsa av oss människor, och när hon kände att jag var rädd, blev också hon rädd, det blev en cirkelgång av rädslor mellan oss. Inte så lyckat. (Däremot kan jag tänka mig att en hund av den storleken skulle avhålla alla från att försöka göra hundens matte något.)

      Visst blir man bunden av att ha hund, det ska inte förnekas, men för egen del har jag försökt att leva utan – och det fungerar inte! Något fattas mig då. Som jag skrev i inlägget, jag tror att det ligger nedärvt i oss, vi har det i generna. Och det finns inget mer rogivande än en snusande hund någonstans i rummet – oavsett om du läser en god bok eller samtalar med en medmänniska. 🙂

      Svara
  1. …är du ”hundmänniska” eller ”kattmänniska”? | Varghjärta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: