Rosen och fjärilen

Rosen och fjärilen

Text: Daniel Fallström

Musik: David Almerén

*

Den sista ros, som röd i solen brann

och sista fjäriln talte till varann.

Och rosen sade, nu är sommarn slut

och mina kronblad strös för stormen ut.

*

*

Du vackra fjäril, stanna hos mig här.

Om ej så se hur allting kring oss dör.

Men fjäriln flög som uti flydda dar

han lyfte vingarna till flykt som svar.

*

*

Han flög, han flög tills kvällens skymning kom

han vände ångerfull till rosen om.

Han ville tiga vad han ratat nyss:

En bädd av purpur och en drottningskyss.

*

*

För sent, för sent! Hon vissnad var och död.

Nu blott en tistel fjäriln famnen bjöd.

Så kom det sig när sol i öster brann,

att man en fjäril hos en tistel fann.

*

*

*

Följande inlägg
Lämna en kommentar

12 kommentarer

  1. Kvällen är sen. Men en liten kommentar innan jag lägger mig och läser ”boktjuven”… En vacker liten visa och sorglig, så sorglig. Det där med ånger är tyvärr något alltför bekant.
    Men, en ros och en fjäril… finns det en vackrare förening?

    Svara
    • Roligt att du tittade in på kvällskvisten! En liten kommentar, skriver du, men du har fångat essensen i visan: ånger – ja, så lätt det är att vi inte ser och uppskattar det vi faktiskt har i vår närhet . . . det är först när vi ser in i backspegeln som vissa saker blir tydliga för oss.

      Boktjuven – har inte läst, men har förstått att den är läsvärd . . .

      Svara
  2. Instämmer med er båda, kalebass & anita!

    Svara
  3. charlotta gillgren

     /  oktober 24, 2012

    En vacker rosbild Anita, rosens starka purpurfärg mot den höstblå klara himlen. Finstämt av dig att använda samma ros i olika stadier och ljusförhållanden. På så sätt förstärks det flyktiga i texten. Rosorna får ofta vackrare och starkare färger på hösten. Kanske ett slags avskedsföreställning, ett crescendo inför den långa vilan?
    (Egentligen har det nog med luftfuktighet att göra).

    Det är en vacker visa, den om rosen och fjärilen, en visa om vår ensamhet, besvikelse och ånger, alla starka känslor. Handlar det inte också om vår önskan att undvika det oundvikliga så länge det går? Att ta ansvar för våra förträngningar är kanske en av livets svåraste uppgifter? Ånger är väl en del av livet? Man måste få försöka och sedan vända tillbaka. Hur ska man annars kunna lära och utvecklas? Det är lätt att glömma rosens perspektiv i visan, det ensammaste i världen, väntan på slutet. Lite sällskap ville hon få, precis som man önskar att vi alla kunde få i den stunden.

    Jag kommer att tänka på La Fontaines fabel om syrsan och myran. Du vet den där, där myran knogar och sliter och syrsan helt ansvarslöst leker och dansar hela sommaren, för att när kylan och mörkret infinner sig på höstkanten, knacka på hos myran och be om mat och skydd. Hon blir grymt avvisad av myran, eller är det inte grymt? Handling och konsekvens….. Att skylla sig själv……
    Den förlorade sonen vs den lydige arbetsamme och skötsamme brodern som stannat hemma och hjälpt sin fader…….. Är detta rättvist? Att sköta sig/missköta sig – ångra sig och bli välkomnad tillbaka. Jag har läst om detta ur andliga perspektiv, och förstått det så, att fadern gör rätt, som tar emot den hemvändande med öppna armar. Det är denne son som åstadkommer det svåra, ett andligt uppvaknande! Förlåtelsens perspektiv…… att ge varandra nya chanser…… Försöker föreställa mig hur jag som myra hade gjort. Jag hoppas att jag hade bjudit in den glade livsnjutaren på en riktigt god värmande soppa.

    Fjärilen får i alla fall en vacker död hos tisteln som, även om den är ringaktad och misstrodd, bjuder på både färg, mat och mjuk fjärilsbädd…

    Fjärilskram från Charl8
    PS. Inte lätt att fotografera de fladdrande skönheterna, de lyfter ju alltid precis när man …., men du har lyckats bra med ditt Påfågelöga. DS.

    Svara
    • Tack, Charlotta, för dina givande reflektioner!

      Vresrosen på korten i inlägget var den enda rosenbusken i trädgården när vi flyttade till torpet. Den står intill uthuset, och blommar så överdådigt hela säsongen, mogna nypon blandas med nya rosenknoppar. Men nu var det nog verkligen allra sista rosenblomningen för i år.

      Jag hoppas, precis som du, att jag skulle bjuda in den hemvändande livsnjutaren i stället för att smälla igen dörren mitt framför näsan på henom. Troligen har den som återvänder redan fått så många törnar av livet självt, hen har nog hunnit ångra sig bittert flera gånger om, det behövs inga fler straff. Den här individen behövde pröva sina vingar, bara. Men visst var det svårt orättvist mot den lojale sonen, som stannat hemma och knegat och slitit, det minns jag att jag tyckte i söndagsskolan:) Och inte minns jag att söndagsskoleläraren lyckades förklara den andliga aspekten av den sedelärande berättelsen, heller.

      Vi får tänka att den som gav sig ut i världen inte förstod bättre. Frågan är hur vår tolerans ser ut en andra gång, när personen i fråga blivit ”upplyst”? Då sätts vårt sinne för tolerans och solidaritet på ännu hårdare prov . . .

      Kram tillbaka!

      Svara
  4. thord wiman

     /  oktober 24, 2012

    Rosen mot den blå, blå himlen. Bildskönt värre! Fin bildallegori om livet och döden. Dikten är ju förtjusande. Jo… lite mer enkel förnöjsamhet(!) vore passande/välgörande i människans värld, gräset är inte grönare…
    Hootenanny Singers. Fina dom är. Visor – en schanger (stavningen?) att lyssna till mera; känslosamt, vackert och med en lärandets mening/insikt oftast. Hörde på radion andäktigt Fred Åkerström sjunga ”Kajsas Udde” (av Alf Hambe). Vidunderligt. Saligt. Hisnande. Vackert. Kolla in youtube. Naturlyrik i visans form.

    Kajsas udde Fred Åkerström
    (2:35!)

    Jag bara gillar texter där gäddor, flaggstänger, stenar, blommor och djur kan tala, som i fablernas tillåtande värld med sensmoralen alltid tankeväckande riktad mot människan i ett avslöjande/ögonöppnande upplyftande/förbättrande syfte. Ivan Krylov (1769 – 1844) är nog den uppburne mästaren (på rim!) i detta sammanhang. Han har ett väldigt mustigt, skojfriskt, rikt språk. Ett gomställt smakprov (Pappersdraken och Fjärilen – om hybris och ödmjukhet/nöjdhet, dumhet-klokhet, frihet-fångenskap) kan du eftersinnande meditera på ”Ivan Krylov – wikipedia”. Och beskåda hans litet burleska porträtt i färg.

    Tack för fint stalltips, ehh… tasstips, Per Jensen, beställd på Bokus. Boken, en julgåva till min systerdotter My, 23 år, lycklig ägare (hundägare? Man kan väl inte äga en hund lika lite som äga en människa – herregud, jag skriver väl innehavare/beskyddare) till en dvärgschnauzer, aningen bångstyrig till en början, vill bestämma själv, viljestark på gränsen till tjurskallig men trogen och kärleksfull, tuff och trygg – en god kamrat ute i markerna. Den här rasen är ingenting för den late, ständigt något att jobba på. My har lärt den en hel del tricks. Ett framstod som rena trolleriet för mig: ”Pang” sa My och pekade med pekfingret varpå hunden utförde en halv roll i sidled och hamnade på rygg med tassarna rakt upp, låg blickstilla länge så med slutna ögon tills My placerade en sockerbit på nosen vilket resulterade i att vänster ögonlock vevades upp och ned – men stilla ändå tills kommandot kom. Den sockerbiten försvann i hast kan jag meddela. Hunden gillar att jobba med sånt här, annars skulle det inte gå. Jag är fortfarande helt perplex. En cirkushund! Jo, dom gick ett antal dressyrkurser tidigt, kanske det var grundläggande. Som sagt, en fin jycke (alla dessa ord med okänd härkomst), LIZA, 4 år. Hur är det med dina hundar?
    Och jag må då säga – fin liten flicka där i det silande femtiotalsljuset!

    Jo, innan det blir akut utrymmesbrist. Hur många nedslag tillåter systemet? För att fullborda kompotten vill jag också gärna skriva in FN-dagen idag, onsdag 24/10. Stor dag. Stor fredsdikt:

    Dansa min själ
    dansa vilt
    härligt
    högt på tåspetsarna
    i sköna piruetter
    sluta aldrig dansa
    sluta aldrig röra dig
    i livets mjuka rytm
    lär dig aldrig
    min kära själ
    konsten att marschera …

    Eva Jagrell
    den största friheten

    Svara
    • Nu blir det till att skriva i referatform om jag ska kommentera din sköna kompott:) Jag börjar i ett hörn så får vi se var jag hamnar.

      Alf Hambe, Fred Åkerström och Kajsas udde, vilken skön förening! Minns du Ulf Thoréns teveprogram Hvar fjortonde dag, det där som inleddes (avslutades?) med en räv som sprang över isen. Alf Hambe var en ständigt återkommande gäst, och alltsedan dess – jag måste ha varit i nedre tonåren – har mitt hjärta bultat hårt för denne bildsköne och skönsjungande man. Tänk att ha skapat sitt eget Molom, bara det! Mina kompisar drev rejält med mig, när jag tvingade dem att lyssna till Gröne greven, Odessevs och Visa i Molom och alla de andra. Det var inte genren (?) för dagen bland tonåringar, om jag säger så, men jag insisterade. Tack för påminnelsen, till min glädje ser jag att Alf Hambe finns på Spotify! Likaså Fred Åkerströms version av Kajsas udde. Han hör också till favoriterna – en mästare på att frasera.

      Ivan Krylovs pappersdrake vs fjärilen: 0 – 1 Tveklöst! Tack för tips!

      Din systerdotter verkar vara ett tvättäkta exemplar av människosorten som utvecklat det rätta sinnelaget för att uppskattas av hundar. Vilken underbar bild du målar upp av den lilla schnauzern som agerar ”död hund”! Jo, de kan vara ettriga små paket, de där, men mycket trevliga, också.
      Mina mamseller, undrar du? Nej, de är inte lagda åt cirkushållet, visst gör de vad som krävs, när vi tränar, men de är måttligt roade, bara, så det blir mest lite för hjärngympans skull.

      Igår kunde ”flickan i det silande femtiotalsljuset” höra nyheten att varslet går i fabriken som en gång byggde hyreskasernerna där hon växte upp. Det är andra tider nu . . .

      Slutligen, tack för underbar dikt av Eva Jagrell! Så kusligt aktuell idag, när alltfler börjar vandra i takt över hela Europa. Och FN är så tandlöst idag, sorgligt, sorgligt, det var ju en så vacker tanke. Ska människan då aldrig lära sig . . .

      Svara
  5. Så fick jag också se ”monstret”, alltså nyponväxten inte fjärilen. Världen är liten. Samma fjäril satte sig en stund senare på vårt torp och lapade desperat i sig årets sista strålningsvärme. http://samtider.files.wordpress.com/2011/09/fjc3a4ril.jpg Hon var nöjd med den sommar hon fått dansa, men hade annars önskat sig en varmare vår och mer regn under juni månad.

    Svara
    • En rar tanke – men – i så fall har hon förvandlats från ett påfågelöga till en amiral någonstans på vägen. Och min vresros protesterar bestämt mot att bli titulerad ”monster”. Jag ska förklara för henne vid tillfälle att det inte är illa ment:)

      Så roligt att du hittade hit!

      Svara
  6. Göran Gustafsson

     /  oktober 30, 2012

    Time passes slowly up here in the daylight
    We stare straight ahead and try so hard to stay right
    Like the red rose of summer that blooms in the day
    Time passes slowly and fades away
    ( Bob Dylan )

    Svara
    • Time passes slowly . . . 1970 . . . New Morning . . . Dylan var som bäst då . . . men han var bra på 60-talet, också . . . och han är inte så dum, nu heller . . . för att inte tala om 80-talet . . . eller 90-talet, för den delen . . . vilken titan!

      Har du lyssnat på Self Portrait? Den kom också 1970. Den är fullständigt galen, Dylan gör minst sagt personliga covers: The Boxer (han sjunger båda stämmorna!), Blue Moon, Let It Be Me, Wigwam . . . jag undrar alltid om han driver med allt och alla på den här skivan. Jag älskar den! (Finns på Spotify)

      Just nu vrålar Dylan Wigwam i mina högtalare 🙂

      Tack för påminnelsen!

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: