Tomtens julfunderingar – och mina

Min pojkvän satt i fängelse och jag besökte honom. Det var tidigt sjuttiotal. Han vistades på en halvöppen anstalt och fångarna rörde sig ganska fritt innanför murarna. Jag minns att vi promenerade på en gräsyta, det var sommar och strålande sol. Jag noterade att fångarna verkade vara riktiga soldyrkare. De flesta låg med bar överkropp i gassande sol. Min pojkvän förklarade att många satt inne för rattfylla och att de officiellt var på solsemester på Mallorca. Det gällde att vara brun vid hemkomsten!

Där fanns också några som begått riktigt grova brott. Jag medger att det gick en rysning genom kroppen när Olle, vi kan kalla honom så, pekade på en man och berättade att han hade slagit ihjäl sin fru med ett strykjärn. I huvudet. Här blandades uppenbarligen de intagna hejvilt, oavsett förseelser.

Olles brott? Han var totalvägrare. För eventuella yngre läsare: Sverige hade allmän värnplikt på den här tiden och de som av etiska skäl inte kunde tänka sig att delta i detta försvar, inte ens genom att göra vapenfri tjänst, kallades totalvägrare. Totalvägrare straffades med fängelse.

Allmän värnplikt, alltså. Alla män, inte allmän. För det var bara män som skulle göra värnplikt, med eller utan gevär på axeln.

Själv var jag medlem i Svenska Freds, och det var inte utan att jag var lite stolt över Olle. Jag tyckte han gjorde det enda rätta, som vägrade delta i det militära maskineriet!

2011-12-18 15.13.24

Tvärkast från Olle i fängelset till jultomten:

När jag var barn sjöng mina föräldrar en söt visa av Felix Körling för mig och min storebror.  Den heter Tomtens julfunderingar och första versen lyder så här:

*

Snart julen är här och på dörrarna bankar

Nu jultomten går i de djupaste tankar

Där tyst mellan stugor och uthus han vankar

Vad ska jag ge barnen till julklapp i år?

*

2011-12-18 15.15.15

Andra versen:

*

Jag ger väl åt Anders en pisk som kan smälla

Åt Stina en docka som ”mamma” kan gnälla

En bössa åt Tor att indianerna fälla

Åt Lillan en lamm som kan bräka ”bä bä”.

*

Min bror hette Anders, det passade ju bra, Stina i rad två byttes förstås ut mot Anita, när mina föräldrar sjöng. Tor blev ersatt med Anders, medan Lillan blev kvar, som i originalet, eftersom jag också var lillasyster.

När jag fick egen familj ville jag föra  visan vidare till mina barn. Men jag medger att texten gav mig, liksom tomten, en del funderingar. Vem skulle få vad? Var det så självklart att sonen skulle få piskan och bössan?

Varför skulle någon av barnen alls få en bössa? Jag var ju pacifist!

Varför skulle just dottern få lammet och dockan?

Men traditionen tog överhand, jag valde att göra som mina föräldrar hade gjort, jag bytte bara ut namnen. Inga nyordningar, varken feministiska eller pacifistiska.  🙂

2011-12-18 15.26.54

Det här med traditioner, det är svårt. Ofta cementeras otidsenliga mönster, till och med i något så harmlöst som en tomtevisa. Är män mer aggressiva än kvinnor? Är de mer benägna att använda bössor? Eller förväntas män vara mer aggressiva än kvinnor?

Vad är det som gör att en man dödar sin fru med ett strykjärn? Har han utvecklat sina aggressioner i en osund mansroll eller har det slagit slint för att han inte har fått uttrycka sin aggression på ett sunt sätt?

Bidrar våra traditioner till att befästa könsrollsmönster?

Hur många av julklapparna som kommer att delas ut på julafton befäster könsroller?

Är det bra eller dåligt?

2011-12-20 15.37.54

Tillbaka till tomtens julfunderingar. Sista versen i Felix Körlings visa är, tack och lov, inte lika komplicerad,  (om man inte uppfattar första raden som förberedelse till stöld, förstås).  🙂

*

En julgran jag också tar hem ifrån skogen

Åt sparvarna finns nog en kärve på logen

Och Brunte får havre, ett köttben får Trogen

Och själv får jag säkert ett stort fat med gröt! 🙂

*

2011-12-20 23.18.49

Önskar alla en lugn och avkopplande jul med sköna lässtunder i favoritfåtöljen

varvat med härliga promenader i vita, vackra landskap!

2011-12-18 15.14.13

Lämna en kommentar

17 kommentarer

  1. Varmtackkk, Anita, för lysande tankar!

    Önskar Dig -o- De Dina

    EN ROGIVANDE GOD JUL -o- ETT BÄSTASTE GOTT NYTT ÅR!

    Svara
  2. charlotta gillgren

     /  december 18, 2012

    Hej Anita! Sista veckan före jul. Sitter vid datorn och tittar ut över skogen, ett stilla snöfall faller från en decembergrå himmel. Jag vet att jag om en stund måste städa, laga lunch och slå in jättestora julklappar: Dammsugare till dottern och ett jättebilgarage med många bilar, som kan köra uppför och nerför ramper, till barnbarnet. Jodå, det är en kille, och jag väljer automatiskt en killeksak. Det är väl så man gör, fast jag tänker samtidigt, att jag befäster könsroller. En dockvagn hade känts lite provocerande åt en kille, men ett garage hade nog funkat för en tjej …..
    Jag ska göra allt detta, men först ett par rader till dig om min barndoms tomte, dina barns farfar och min pappa Sven:
    Så här kunde det se ut en julafton:
    Vi står vid fönstret, långt bort i snön ser vi ett ensamt ljus vagga fram och tillbaka, lite tvekande. Nu kommer det närmare. Vi kan urskilja en gammal böjd man med benen inlindade i trasor, en uråldrig fårskinnspäls, hophållen av ett gammalt rep, är svept kring kroppen, en brunröd luva är nerdragen över ett trassligt skägg. Gestalten bär en lykta i ena handen och något annat i den andra. Vad kan det vara? En karta, som han håller upp och tycks anstränga sig för att läsa. Tomten har kommit! Äntligen! Den gamle går fram och tillbaka som om han letar efter något. Så ser han oss och lyfter armarna som om han vill säga: ”Men där är ni ju, er som jag letat så länge efter”! Han knackar på och talar med sprucken gammalmansröst på gammalengelska…. Min pappa var lagd åt det teatraliska hållet. Men den tomten tyckte jag om…. Han, som färdats från nordligt land genom snö och is för att hitta just oss, har format min syn på tomten! Jag minns doften av linet som var skägg och pälsen som var ett minne från 40-talets militärtjänstgöring vid den norska gränsen. (Så besviken jag blev när jag som 7/8- åring hittade denna päls i vårt källarförråd! En bit barndom gick förlorad den gången.) Tomten hade en egen fåtölj, klädd i gulrandigt tyg, och hela året hette den ”Tomtestolen”. Han hade färdats långt, var törstig och ville alltid ha en mandarin innan han började läsa på paketen. Den traditionen har vi behållt här hemma.🙂

    Ett minne från en svunnen tid…. men någon modern cocacolatomte med mask göre sig inte besvär hos oss. Det går bra med ett garnnystan också om man vill skapa hår och skägg. När mina flickor var små, kunde det hända att tomtemor (med gult garn på huvudet) kom med säcken. Jag menar a propos könsroller……..
    Kram Anita. Glöm inte gröten på trappen!❤
    //Charl8

    Svara
    • Hej Charlotta! Så trevligt att du tittat in! Jag ler när jag läser om bilgaraget. För visst är det så att vi hakar på könsrollerna när vi väljer julklappar, dels vill vi glädja de små liven, och det är ju faktiskt så att de i regel önskar sig olika saker redan som mycket små, oavsett om det beror på vår påverkan på dem eller om det är så att flickor och pojkar är olika. Något vi aldrig kommer att få svar på.

      Jag tänker på det här med barnkläder, också. Jag tror att det är fler som kan tänka sig att klä en liten tjej i blått än som sätter rosa plagg på sina småkillar. Undrar varför. Har vi lättare för ”pojkflickor” än ”flickpojkar”?

      Tack att du berättar om din barndoms tomte! En underbar bild du målar upp! Vilket vackert minne att bära med sig! Den teatraliska ådran gick i arv till din bror, han gillade att spöka ut sig och leka med barnen. Och nu förstår jag varför det var så viktigt för honom att det skulle vara lin till skägget första gången han skulle vara tomte. Det var bara lite knepigt att få linet på plats ovanpå det ordinarie skägget. Maskeringen fungerade dock bra, sonen skrek i högan sky när han placerades i tomtens knä för fotografering, han kände absolut inte igen honom.

      Kanske tomtemor med gult garnhår kommer till heders igen, nu när det finns barnbarn?

      Om tomtegröten: Ett år när barnen var små hade vi som vanligt ställt ut ”ett stort fat med gröt” på lekstugeverandan. När vi kom hem efter pulkaturen sent på julaftonen – var gröten borta! Jag tror vi vuxna var mer överraskade än barnen. 🙂

      Kram tillbaka, önskar er en fröjdefull jul!

      Svara
  3. Charlotta Gillgren

     /  december 18, 2012

    ……… Katten slickade sig nog om munnen…. Eller också……. Påminner mig om när Dag, min man, satte ut två plåtar köttbullar på pergolan dagen före julafton. Grannens två Golden Retrievers slickade sig om munnarna… Det kan jag lova….. Nu ska jag inte minnas mer …..för den här gången i alla fall… fröjdefull jul tillbaka ….// Charl8🙂

    Svara
  4. …som gillade bildberättandet. Ska inte trötta någon med den gamle ”snön lyser röd…”, nöjer mig med God Jul!

    Svara
  5. Ro, ja, det är nog vad jag bäst behöver . . . tack att du ser!

    Svara
  6. Du kan berätta du, Anita ! Ro, ja. Jag har försökt ta allt med ro. Lyckades dåligt ! Har varit tvungen att låta bloggen gå på sparlåga ett tag. Även jag önskar dig en fridsam och rofylld jul. …och en jättekram!

    Svara
  7. thord wiman

     /  december 23, 2012

    Ha ha, du är då för humoristiskt filurisk i din fyndiga tomtekavalkad men Hu, så många svårbenade funderingar. Du har erhållit en myckenhet av den vita varan, juligt ser det ut.
    Hej Anita, impressionistfotograf!
    Vad är det för ett slags träd? Så fint kontur och kontrast framträder i ett svartvitt foto. Dessutom är det snällt mot ögonen. Bildredigerar du foton något i din dator?

    Så är den oproportioneliga julen (men är vi inte numera ett avkristnat folk) här igen. Storvulen har vi gjort den, ibland monstruös. Denna grälla, pråliga, konsumtionsvulgära koloss skrämmer mig ju äldre jag blir. Men vet också att julen i många hem firas enkelt och opretentiöst med mycket, mycket sunt naturumgänge. Den tanken glädjer mig!

    Hoppas den litet putslustiga (åtminstone annorlunda) dikten av en mycket fin Ångermanländsk poet (el. om det ska vara lyriker) och författare ska komma att tomtenöja dig!
    Önskar dig en GOD, harmonisk helg!

    TOMTEN
    gläntar på kylskåpsdörren, skär sig en skinkskiva.
    Gröten de kokat kan stå. Har aldrig varit hans passion.
    Ett historiskt missförstånd. Fattigdom och fattigmat.
    Låt den ånga på julkorten.

    Skär en skiva till, tuggar och tänker.
    Sitter i rödluva vid bordskanten, dinglar med benen
    i polarsockor och de praktiska gummistövlarna.
    Lyssnar på Rydberg i radion.

    Sin rond har han gått och tittat på traktorn i stallet, den nya hästen för timmerkörslor.
    Tittat till biffkorna som mår bra och mjölk finns ju att köpa i konsum.
    PV-n i garaget nytvättad och rundsmörjd för julottefärden.
    Går fram till frysboxen och ser
    på julmat och vinterfoder.
    Arbetet har närmat sig sången
    som poeterna skrev.
    Bonden lyssnar till tonen av motor och mull
    medan poeten tjurar i hembygdsmuséet.
    Tomten hör termostaten slå till
    och nickar belåtet.

    Tv-programmet är slut och alla sover
    gott intill julottetimma.
    Farfar har somnat från radion.
    Tomten lyssnar till tidens ström står där patetisk i elljuset.
    Bradbury eller Aspenström det är frågan…

    Birger Norman (1914-1995)
    Tomten, 1978

    Svara
    • God afton Thord, trevligt att du tittar in i stugan! Jag delar till fullo din syn på julen, denna bisarra högtid. Överlag är jag dålig på det där att fira på kommando, bara för att någon har bestämt att kalla en dag för Mors eller Fars eller Jesus, för den delen. Julfirandet blir för min del minimalare för varje år som går, och som fiskfuskvegetarian blir det varken skinka eller sylta. Men några sillbitar och en Janssons med tillhörande dryck är aldrig fel. Det fungerar, även om det är jul:)

      Birger Normans tomte var skönt alternativ, han verkar inte lagd för nostalgi som vi andra! Även om Normans tomte var uppdaterad för sin tid jämfört med Rydbergs, så verkar han fortfarande ta sina sysslor, att ombesörja att allt står rätt till, på allvar. Jag hade lite svårt att tidsbestämma honom, PV och frysbox men fortfarande ingen teve? När blev Bradbury känd här i Sverige? På femtiotalet? Sedan ser jag att det står 1978. Tomten kanske trots allt är tidlös . . .

      Jag måste kolla om Panduro-tomten skulle föredra skinka, han också. ”Historiskt missförstånd”. Å andra sidan är väl det mesta på julbordet kvarlevor från en svunnen tid, eller?

      Trädet, undrar du, och bildredigering. Menar du kanske trädet på min förstasida? I så fall är det ett urgammalt Åkerö med massor av vattenskott som spretar mot himlen. Bildredigeringsprogram, nej, inget av den varan, och bilden är i färg även om den ser svartvit ut. Visst gör jag en del inställningar på kameran ibland, men för det mesta blir det allra bäst med automatisk inställning:)

      Önskar dig givande och vilsamma dagar, oavsett vad de kallas i almanackan!

      Svara
  8. thord wiman

     /  december 25, 2012

    Fiskfuskvegetarian, här på bloggen får jag lära ett och annat matnyttigt. Vilken utsökt kompromiss! Varför har inte även jag kommit därhän, blivit en av vegetarismens ödmjuka lärjungar/förespråkare – smakar sunt och hållbart. Bra ändå du inte krokat av din sista fisk. I mitt enkla hushåll nappar det minst tre dagar i veckan. Vilken njutning! Frågan är bara hur länge till. Människan förgiftar med öppna ögon sin egen mat, hur stupid kan en art få bli. Och havet; som ska bära oss alla: övergödning, överfiskning, bottendöd, kemikalier och tungmetaller i havsekosystemen. Ett hav med rubbad balans. Huga! Nej, framtiden ser mörk ut men mer ljus för multiresistenta bakterier och virus. Nu är deras tid och herravälde på jorden tillbaka efter en kort välsignad parentes med penicillin och antibiotika. Även här har mänskligheten i stort misslyckats. Undrar hur framtidens människor kommer bedöma vår tids ignorans, ansvarslöshet och alla våra totalt felaktiga prioriteringar.
    Jo, någon skrev något välfunnet om vegetarismen ”Om slakterierna hade glasväggar så skulle alla människor bli vegetarianer”.

    Ja Anita. Årtalet 1978 är brydsamt, känns inte sammanhållet stabilt i diktens text direkt. Känns mera tidigt 60-tal.
    Jo! Tv-innehav finns angivet. Sista versen. Frysarna för hemmabruk kom på 50-talet. Gummistövlar med högt skaft på 60-talet. Bradbury: visst var det 50-talet. Artur Lundkvist introducerade honom i Sverige. Bradburys mamma var svenska. Hon hette Esther Moberg. All info inhämtat/avplockat från nätet, kan inte sjuttsingen härbärgeras i min lilla hjärna. På amerikanen Ray Bradburys (91 år) gravsten står ”Författaren till Fahrenheit 451” (nyfiken är jag men orkar inte spatsera iväg och läsa, lite harig också, utomjordingar skräms, tror det är ämnet).

    Har tomtegooglat (men varför är det så svårt att hitta rätt) en smula och hittat en version av Normans tomte tillsammans med Rydbergs tomte prytt med ett underskönt, underbart tomtejulkort jag desperat vill äga och skicka runt till bekanta nästa jul, signerat konstnären Jan Bergerlind.
    Och har du tid så: hem.passagen.se/gunwah/juleneframe.htm
    (fast: även om årtalet 1978 står där på e-papperet så hänger det ändå fortfarande retligt i luften, obekräftat!)
    Hejsan. Fortsatt gott!

    (Jo, apropå gott, apropå gröt och Åkerö. Förunderligt modern tomte den Normanska; rynka på näsan åt gröt som med mjölk och äppleskiva är så saftigt och gott.
    ”Fattigdom och fattigmat.
    Låt den ånga på julkorten”
    Två skönt svindlande Normanska rader.
    Jo, hur långt in i den tätstammiga och förmodligen läskiga storskogens mossbelupenhet bör en människa bege sig skulle du säga för att få se och uppleva en Panduro-tomte. Förmodligen det sista en människa av kött och blod ser i detta livet. Alltså: Vad är det?

    Kul med Åkeröträdet. Åkerö – Södermanlands landskapsäpple (har Uppland något?), står det. Hårt och saftigt. Tror inte jag smakat på det om inte möjligen trädgårdspallat sent någon höstkväll i lymmelårens bästa tid.)

    Svara
    • Hej igen!

      När jag var yngre vågade jag mig på de litterära dystopierna: Fahrenheit 451, Kallocain, 1984, Du sköna nya värld, Triffidernas natt. . .

      Idag undviker jag fiktiva undergångsskildringar, verkligheten överträffar dem alla. En realistisk bok om vår civilisations sannolika undergång vill jag dock rekommendera. David Jonstads Kollaps – livet vid civilisationens slut. Paradoxalt nog inger boken hopp, eftersom den också visar på alternativ till vår alltmer ohållbara livsstil.

      Du skriver att tiden när människan haft skydd mot virus och bakterier är en parentes. Frågan är om inte människan också blir en sorglig parentes i den här planetens historia, som vi dundrar på. Jag läser just nu Elin Wägners Väckarklocka. Hon beskriver ett svunnet matriarkat, en blomstrande epok i människans historia, som ersattes av den judisk-kristna (patriarkala och aggressiva!) eran. Med andra ord, den som fortfarande behärskar våra sinnen totalt. Elin Wägner skriver: “Med vapen kan man inte skrämma jorden att bära frukt, vilket är det viktigaste av allt.”

      Och jag gör en snygg övergång till äppelträd.🙂

      Du undrade om Uppland har ett landskapsdito. Visst har vi det, det heter Bergius, är ett muterat Sävstaholm och har fått sitt namn efter mannen som anlade Bergianska trädgården.

      Jag missade teveapparaten i Normans dikt, den överskuggades av farfar intill radioapparaten, han fastnade på min näthinna.

      Jan Bergerlinds tomte, mysig, ja, mycket! (Jag kunde ha lovat mitt huvud på att bilden var signerad Jenny Nyström. Tur för mig att jag inte ingått något vad.)

      Till sist, apropå dagens grundtema, tomtarna de små. Om man vill se en Panduro-tomte bör man nog inte tränga alltför djupt in i de mörka storskogarna. Det räcker alldeles utmärkt med att ta en titt igen på bilderna i det här inlägget. Panduro Hobby, butiken där du kan köpa precis ALLT om du är lagd åt det pyssliga hållet. Tomten som går och junar på mina bilder är ett resultat av sjuttiotalets pyssel och knåp när barnen var små.

      Svara
  9. thord wiman

     /  december 31, 2012

    Hejsan, gott nytt 2013!

    Med vilken glädje jag läser så mogna, kloka ”från ord till handling”, efter bästa förmåga. Då drar vi jämsides, Anita, efterlämnande bara tomtesmå ekologiska fotavtryck på den sköna, blå planetens yta.

    En massiv global rörelse i miljö och klimatdilemmat kanske inte är så avlägset ändå. Detta paradigmskifte krävs absolut och måste komma på ett eller annat sätt. Hoppas så mycket få uppleva det i min livstid.

    Ungefär så.
    I gnistan av ett årsslut.

    Svara
    • ”tomtesmå ekologiska avtryck” – vilken sympatisk tanke! Mer än så ska det inte behöva bli, stora blaffiga elefantavtryck är bara tecken på torftighet och andlig fattigdom.

      Vi hänger med ett tag till, eller hur? Jag har lovat mig själv att få uppleva den postliberala eran innan jag lämnar in. Jag tror den väntar runt hörnet.

      Jag vill tro att 2013 blir året när det vänder, när mänskligheten kommer till besinning och alltfler säger nej till att bli reducerade till kunder på en hysterisk marknad. Lycka är INTE synonymt med köpkraft.

      Ett Gott nytt år önskar jag dig, Thord!

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: