Min skämmigaste souvenir . . .

dalahäst

. . . är INTE en dalahäst!

Nej, min skämmigaste souvenir (betyder minnas) kommer från en resa jag inte borde ha gjort.

Min sambo närmade sig det där magiska fylla-jämna-år. I mycket god tid innan det var dags fick han en present av en vän. Presenten skulle nämligen prickas in i almanackan. Det var en mycket generös present: Två veckors vistelse i Thailand, all inclusive – flygresan, hotellvistelsen, maten, betalning för sevärdheter – allt skulle vännen stå för!

En fantastiskt fin present. Det fanns bara ett aber. Resan inkluderade närmast anhörig!

Det skulle vara jag det.

Att åka till en annan världsdel för att bada är . . . mycket väsen för lite ull, om man säger så, när man dessutom trivs allra bäst i Roslagen.

Att ett land är billigt för en turist beror på att turisten snyltar på någon. Billigt turistland = misär och fattigdom för den inhemska befolkningen.

Dessutom avskyr jag i princip att vara turist – att frivilligt ingå i en skock boskap som föses runt på en massa både möjliga och omöjliga aktiviteter som med ett gemensamt namn kallas sevärdheter.

Miljöpåverkan törs jag inte ens tänka på, även om det här var några år innan vi blev medvetna om flygets enorma koldioxidutsläpp.  (Den som flyger tur och retur till Thailand dumpar cirka 2,5 ton växthusgaser i atmosfären. Det motsvarar utsläpp från ett års bilkörning. Detta enligt Jonas Åkerman, transportforskare vid Kungliga Tekniska Högskolan.)

Till detta kommer min starkaste invändning: Jag gillar inte värme! Tjugo grader och sjöbris från havet – då stortrivs jag!

– – –

Hur tackar man nej till en fantastisk och onekligen generös present utan att såra givaren?

Under ett helt år försökte jag så artigt jag förmådde, men fann mig till slut övertalad. Samtidigt som jag nogsamt förklarade för sambon att en större kärleksbetygelse än den här kommer han inte att få av mig, jag åkte med för hans skull. Jodå, sambon var väl införstådd med vad jag egentligen tyckte, men samtidigt glad att jag tackat ja.

Hur var då resan? Jo, tack, den var – varm. Dygnet runt, inte heller natten bjöd någon svalka. Första dygnet, när luftkonditioneringen hade pajat på hotellrummet, gick jag omkring i värmechock.  Så här kan man också uttrycka saken: Ingen kärlek i världen hade fått mig att gå med på den där resan om jag hade vetat hur vidrigt fuktigt och varmt det faktiskt är i tropikerna.

Men, nu var jag på plats och jag försökte verkligen göra det bästa möjliga av situationen. Jag bestämde mig för att leka turist, nu gällde det att gilla läget. Så:

Mangoträdet som gett hotellet dess namn var verkligen magnifikt!

2012-01-03 13.45.31

*

Utsikten från frukostbordet var hänförande!

*

2012-01-03 13.45.19

*

Havet var turkosgrönt.

De smäckra båtarna vid ”vår” badstrand var vackra.

(Men vad var det som stack och sved i huden när man badade? Små maneter?)

2012-01-03 13.47.23

*

Det var roligt att snorkelsimma och titta på små färgglada akvariefiskar.

In real life!

(Tur att jag inte visste då att man siktat hajar i samma vatten dagen därpå.)

*

2012-01-03 13.45.07

*

Templen var sagolikt vackra!

(Månglarnas stånd som stod som packade sillar intill templen vill jag bara förtränga.

Likaså den skräniga musiken som dånade från salustånden och överröstade friden på tempelgården.)

*

2012-01-03 13.43.12

Jag besökte gummiplantage, orkidéfarm, cashewnöt-tillverkning, matade apor utanför tempel, lejde en egen chaufför med tuc tuc en hel dag och for runt mellan varuhus och sidenbutiker. Kort sagt – jag skötte turistskapet med bravur.

Så var det den där souveniren.

En utflykt som var ett ”måste” gick till en by som var helt uppbyggd på pålar i havet. Dit skulle vi åka med långbåt. När boskapen var på plats i båten kom (som på alla andra ställen) en man med kamera och plåtade oss.

Naturen är verkligen spektakulär!

2012-01-03 13.44.24

*

Pittoreskt” var ordet som användes av guiden om samhället på pålar.

Själv drabbades jag av lätt illamående när jag gick omkring i dessa stackars satars bostäder, jo, man gick bokstavligen i deras bostäder, ruckel som mest liknade brädkojor. Barnen krälade omkring på de fuktskadade brädlapparna. På ett ställe satt en meterhög rovfågel på en pinne. Fågeln bara satt där, med slocknad blick. Det behövdes ingen bur, det räckte med kättingen runt ena benet. Jag ville bara skrika!

Hur kan denna förnedring kallas ”pittoresk”?! 

*

2012-01-03 13.46.32

Fortfarande i någon form av chocktillstånd återvände vi till fastlandet. Där möttes vi påpassligt av fotografen. Han visade kortet han tagit av mig och min sambo. Mitt leende är allt annat än naturligt, jag är rödmosig av hettan, min sambo ser ganska hålögd och sliten ut. Det kostar på att fylla år! Jag var drillad turist nu efter en dryg veckas träning, och gjorde min turistplikt, köpte kortet till något som definitivt var ett överpris.

Kortet, som var insatt i en billig gipsram, hamnade bland annat småkrafs på ett bord på hotellrummet.

Dagen därpå möttes vi av en förtvivlad städerska när vi kom tillbaka till rummet. På obegriplig engelska och med hjälp av internationellt kroppsspråk förstod vi så småningom att hon råkat ha ner fotot på golvet och att gipsramen gått sönder. Vi försäkrade henne tusen gånger om att det inte gjorde något, men hon var otröstlig.

– – –

Så var det ÄNTLIGEN dags för hemfärd. När vi står med vårt bagage i receptionen och checkar ut kommer en kvinna springande och ropar våra namn. Hon eskorterar oss till en kvinna som står gömd bakom några pelare. Det är städerskan – som personligen vill lämna över något till oss. Hon lindar upp silkespappret och räcker över till oss . . .

2012-01-03 13.51.06

*

 . . . min i särklass skämmigaste souvenir!

Jag har aldrig i mitt liv känt mig så västerländskt, äckligt rik som under de här två veckorna.

Än idag undrar jag hur stor del av hotellstäderskans  månadslön som gick till den där groteska ramen.

Thailändarna är så vänliga, sägs det.

Jag skulle också le och behaga om jag var thailändare.

Om jag trodde att min ”vänlighet” skulle göra att jag slapp återfödas

till turistnäringen i mitt nästa liv.

*

2012-01-03 13.46.46

Lämna en kommentar

13 kommentarer

  1. Blir glad av att till 100 procent dela din livssyn! Önskar Dig -o- De Dina BÄSTASTE NYA ÅR SOM FINNS!:-)))

    Svara
    • Hej Sven-Erik, roligt att höra att det inte bara är jag som tänker i dessa banor. Jag vill inte moralisera över mina medmänniskor – samtidigt ÄR det märkligt att flyget får fortsätta skita ner utan att ens stå för sina egna kostnader!

      Problemet är förstås politiskt, den här frågan löser vi inte genom att lägga ansvaret på den enskilda människan – men ändå: nog skulle det vara skönt om alla bojkottade massturismen till fattiga länder.

      Svara
  2. Nej, det är inte bara du, även om vi tycks vara ganska få som känner så. Att visas runt i en grupp turister med kameror på magen är för mig en mardröm. En situation som jag dock lyckats slippa hamna i. Temperaturer över 25 är en plåga… går helst ner i en källare när det händer. Vi är nog från samma stycke stjärnstoft, många beröringspunkter… Ramen ja, hm. behöver väl inget tillägga…

    Svara
    • Hej kalebass, det är så mycket vi människor SKA: Vi SKA älska värmeböljor, vi SKA tycka illa om regnväder, vi SKA åka utomlands på semester . . .

      Skönt att veta att vi är flera som väljer att känna efter vad vi vill, i stället för att skena med strömmen . . . du och jag och Sven-Erik, en bra början! 🙂

      Samma stycke stjärnstoft, vilken vacker tanke!

      Svara
  3. Olof Olsson

     /  januari 5, 2013

    Efter att just hört Pernilla Wahgren säga att hon BEHÖVDE åka till Thailand en gång om året behövde jag läsa det här inlägget. Tack för det!

    Svara
    • Man baxnar över omedvetenheten! Det är lika tragiskt varje gång man hör människor uttala sig på det viset, och det är särskilt tragiskt när det är en så kallad kändis. Idag kan det knappast ha undgått någon här i väst att vi reser som vi gör på kommande generationers bekostnad.

      Jag vill ändå tro att det kommer att svänga inom en snar framtid. Annars är vi illa ute!

      Svara
  4. Personligen har jag inget emot väme, men till just Thailand har jag och hustrun aldrig åkt. I vårt fall är det prostitutionen och alla sexturisterna som har avhållit oss.

    Vi har inget emot sol och bad men har försökt undvika charter med guidning och en massa fasta programpunkter. Och ja, jag är medveten om att det är dyrare och att alla inte har råd att göra så. Men vår söderhavsresa, till tre ögrupper, var en fantastisk upplevelse, likaså vår semesterresa till den gamla svenskkolonin S:t Barthélemy i Västindien.

    Svara
    • Som jag skrev i en kommentar tidigare, vem är jag att moralisera över mina medmänniskor. Den ena kör bil när det finns kollektiva alternativ, den andra bidrar till växthuseffekten via flyget, alla bidrar vi mot bättre vetande till nedsmutsningen. Men visst önskar jag att vi alla ville vara mer varsamma mot moder natur – och då duger det inte att vi fortsätter fara och flänga över jordens alla hörn. Att fara till ögrupper i andra världsdelar via något skepp är förstås ett bättre alternativ än att ta flyget.

      Personligen tror jag att perioden snart är över, när nöjestripper överhuvudtaget är möjliga, oavsett om vi söker sol och värme eller andra upplevelser.

      Svara
  5. thord wiman

     /  januari 6, 2013

    Haha, vilken pyrrusresa, tillsammans med bra beskriven reseberättelse, läst med en känslans scenario av mardröm. Överskrider själv inte gärna landets gränser. Hemmakatt. Så mycket jag inte tål: sol och värme, hög luftfuktighet, vistelse i flygplan, trängsel, konflikten med ett alltmer ömmande miljösamvete. Japp. Här är snart ingenting tillåtet.

    Ett Thailändskt tempel har jag dock upplevt: paviljongen i Utanede, strax söder om Bispgården, Ragunda k:n, Jämtland.
    Rastade där på väg till fåglarnas Öland en dag i april 2000. Templet är verkligen imponerande (googla på: den thailändska paviljongen i Utanede youtube) och helt osannolikt där det står som en drömsyn/hallucination bland jamtska björkar, fält och storskog nästan runt knutarna.
    Minns särskilt dörren som otroligt tjusig men även guldsvanarna högre upp på byggnaden och åskviggarna (?) ute på kanterna – allt i guld förgyllt men bländsken bara som det mesta i människans värld.

    Det var i varje fall en förträfflig dag med mycket stämning och vårkänning med lysande gult gräs igenom smältsnön ute på fälten och faktiskt – fem lågt flygande grågäss under ett fasligt kacklande palaver. Rutten norrut inte helt självklar. Guldsvanarna, liksom jag själv, såg och lyssnade längtansfullt och länge efter de bortflygande vilda gässen.

    Har du varit i de här trakterna i närheten av Indalsälvens vackert liggande omgivningar?

    Reagerade inte alls på valet dalahäst som en skämmig souvenir som första intrycket gav vid handen för det är precis vad det är, åtminstone ett bevis på dålig fantasi eller att välja den enklaste, mest lättköpta vägen.

    Och nu… mot oxveckorna! Låter kämpegott miljövänligt, fast att återvända till tiden för de trögt dragande oxarnas trälande slit – nej, vill inte det!

    God fortsättning!

    Svara
    • God afton, och god fortsättning, Thord, trevligt med fint främmande så här på kvällskvisten!

      Tänk om jag hade känt till att det hade räckt med att fara till Utanede för att få uppleva thailändsk stämning! Då hade jag sluppit utsätta mig för allt det där som du skriver att du inte heller tål: sol och värme och så vidare. Å andra sidan var givaren orubblig – det var Thailand som gällde, och inget annat! Jag antydde att Färöarna, DET hade varit något att se fram emot för mig, eller varför inte Shetlandsöarna, men se, det gick han alls inte med på. 🙂

      Jag har kikat på youtube-klippet om den jamtska paviljongen. Helt osannolikt och mycket vackert, speciellt vintertid! Och inga vidhängande torgstånd så långt ögat når! En grekisk paviljong med vita marmorpelare har jag sett här i Uppland. Det var någon brukspatron som byggde den till sin hustrus ära, men detta i Utanede är ett strå vassare. Eftersom jag inte sett mycket av Indalsälven kanske det blir en tur åt det hållet i sommar, vem vet? Jag har varit en del både söder och norr om Indalsälven, men det kanske är dags att svänga av från E4:an i Sundsvall och styra kosan västerut.

      Tillbaka till Utanede: Jag hade svårt att hålla mig för skratt när jag såg statyn av den thailändske kungen på central plats i paviljongen – aningen makabert, jag hade föredragit en buddhafigur, men så är de inte så lite galna i sina regenter, det siamesiska folket.

      Oxslitet lämnade jag bakom mig långt innan jag uppnått det som anses vara korrekt ålder för att befrias från oket. Som egen företagare kunde jag göra det, och det har jag inte ångrat en sekund.

      Svara
      • Litet dalahästkomplement: Jag har ingen dylik i min ägo. När jag var barn tillbringade vi en sommar i närheten av Orsa – Stora Kopparberg hade en semestergård där för sina anställda. En dag hyrde vi cyklar och gjorde en utflykt. Vi hamnade på ett ställe där vi hört att det tillverkades dalahästar. (Hette det Våmhus?)

        Min far gick ensam in i en verkstad som skyltade med försäljning av den färgglada hästen. Han kom mycket snabbt ut igen, utan någon kuse, och det enda han sa var: ”Fi faan!”

        Efter ett tag lade han till: ”Stackars djävlar!”

        Så småningom kom det fram att arbetarna satt i långa rader (”som idioter”) och täljde hästar! Det gick knappt att andas därinne, luften var fylld av slipdamm och ångor från lackfärger! Att behandla människor så! Och så ytterligare ett ”fi faan” som slutkläm.

        Antagligen grundlade jag min inställning till billiga souvenirer på den resan.

  6. Göran

     /  januari 11, 2013

    Hej Anita. Det är alltid lika intressant att läsa dina reflektioner kring livets vedermödor, oavsett om det rör sig om en torparens vardag, naturupplevelser eller påtvingad semester i heta klimat. Det du tar upp här är intressant ur flera aspekter. Vi lever i en värld med extrem rikedom och fattigdom, extrem materiell välfärd och misär. Inte bara mellan väst och öst, nord och syd, utan även inom nationer. Hur skall vi, jag och du, förhålla oss när dessa världar plötsligt möts. De är inte alltid som de höga idealen som var så viktiga över några flaskor vin på studentrummet håller måttet när man kommer ut i verkligheten.

    När jag gick en u-landsutbildning berättade en av deltagarna om en tjänstgöring han haft i Afrika. Han kom dit med den goda intentionen att på intet sätt leva som de gamla kolonisatörerna hade gjort. Han skulle minsann sköta hushållet helt själv. Städa, göra inköp, laga mat etc. Det slutade med att han hade såväl kock, städerska och trädgårdsmästare. Det vill säga, tre familjer fick sin utkomst och möjlighet att försörja sig genom honom. Tre personer fick ett arbete att gå till, med drägliga arbetsförhållanden.

    Min sambo och jag har nyligen sålt vårt hus och vi har flyttat till en lägenhet. Inför flytten monterade jag några hyllor i det nya källarförrådet. Jag var då tvungen att ta ned en befintlig hylla som satt på mellanväggen med samma skruvar som grannförrådets hylla. Jag hade räknat ut att det med viss försiktighet skulle gå, men misslyckades delvis så att en vas, som stod på grannens hylla trillade ner och gick sönder. Jag la en lapp i den ännu okända grannens brevlåda, bad om ursäkt, och erbjöd mig ersätta den. Jag fick ett vänligt svar tillbaka där hon uppskattade min ärlighet och jag kunde sedan ersätta henne för den sönderslagna vasen.

    Det var naturligtvis för mig inte samma ekonomiska uppoffring som för kvinnan i Thailand, men jag kan känna med hennes situation. Vi tenderar att se allt genom våra PK-glasögon, men hon kanske bara ville göra rätt för sig, och gjorde det.

    PS. Jag tycker du ser riktigt söt ut, trots det ansträngda leendet och den något uppskruvade färgnyansen. Och så fick ni ju med en gris till torpet på köpet. DS.
    🙂 Göran

    Svara
    • Hej Göran!

      Tack för intressanta reflektioner. Roligt att du uppskattar mina dito.

      Nej, inte är det lätta frågor, det här. Jag känner igen det där med entusiastiska biståndsarbetare som inte vill ha ”slavar”. En vän till mig, som arbetade i ett land i Afrika, var tvungen att ta sig tjänare. Hon blev illa sedd bland övriga biståndsarbetare för att hon inte följde de oskrivna lagarna. Dessutom skulle hon inte få nödvändig pondus bland människorna hon skulle arbeta med om hon inte hade tjänstefolk, sas det. Sant eller inte, så slutade det med att hon hade en hel stab i sitt hem.

      Med turismen är det lite annorlunda, kan jag tycka. Det är så många fattiga länder som gör sig helt beroende av turism. Kanske hade det varit bättre om de satsat på att stå på egna ben? Jag vet inte riktigt hur jag menar, och det är svårt att vrida tiden tillbaka, men nog känns massturismen väldigt osund, i synnerhet nu när vi vet hur flyget drabbar miljön. Jag är inte säker på att allt resande ökar förståelsen mellan folk, heller, som det så ofta hävdas. Vi umgås ju sällan med människorna som är bofasta i de länder vi besöker, de ligger inte på playan och bränner sig, där finns bara andra turister. I den mån vi möter de infödda, så är de reducerade till servicefunktioner åt blekfeta västerlänningar.

      Visst tror jag också att städerskan i Thailand, precis som du, ville göra rätt för sig. Det fanns bara så mycket tragik i det hela. Som att hon antagligen lagt en förmögenhet på den där ramen (i förhållande till sin lön). Att hon gömde sig bakom några pelare i stället för att komma fram till oss tolkade jag som att hon troligen, som ”simpel” städerska, inte hade rätt att visa sig i lobbyn. Feltolkning, kanske, men jag upplevde att hierarkin var sträng bland hotellpersonalen. Det var definitivt de ljushylta thailändska kvinnorna som arbetade i receptionen, medan städerskorna ofta var mörkhyade invandrare från Malaysien.

      Ja, ”grisen” följde med hem till torpet, men inte hade jag någon glädje av det, vegetarian som jag är. Men barnbarnen gillar den!🙂

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: