”En typisk lassehallströmmare”

lasse-hallstrom

Sorry, Lasse Hallström – men dina filmer biter inte på mig

*

”En typisk lassehallströmmare!”

Det är alltför ofta min första kommentar när vi sett en film, min sambo och jag, och han frågar mig vad jag tyckte. Jag svarar: ”En typisk lassehallströmmare.”

Då vet han exakt vad jag menar:

En film som är ok, inte direkt dålig. En trea på en femgradig skala. Men. Alltid en trea, varken mer eller mindre. Jo, någon gång, med tillägget ett litet +, kanske.

Det vimlar av lassehallströmmare, nästan alla regissörer gör sådana: filmer regisserade av någon som kan hantverket. Allting skickligt paketerat i ett läckert format, ofta med någon stor stjärna i huvudrollen, ännu oftare flera stjärnor i samma produktion.

En lassehallströmmare har ofta en stark story att berätta.

Och – när filmen är slut rinner den ut ur mitt huvud lika snabbt som den kom in. Borta, putz weg! Jag har inte blivit berörd, trots att jag kanske till och med fällt en tår där det är meningen att man ska fälla en tår.

Allt är så snyggt, så tillrättalagt, inte ens misären är särskilt misärisk. Allt är färdigserverat, det är bara att gapa, tugga och svälja.

Ett skrovmål, man blir mätt, men belåten? Nej, varje gång jag bänkar mig för att se en film hoppas jag förstås på att det ska vara en ”femma”. Treorna blir ren förströelse, de efterlämnar ingen mättnad, tvärtom, jag kan känna mig lite tom i stället för påfylld.

Skillnaden mellan en trea-film och en femma?

När jag hade tonåringar var jag inte alltid överens med dem om vad som var en bra film. När jag försökte förklara sa jag något i stil med: ”En bra film stannar kvar inom dig, den går på djupet, du är inte reducerad till en betraktare, nej, du sugs in i filmen.

Jag sammanfattade med att en bra film är en film som man funderar över flera dagar efter att man sett den.

Till Lasse Hallströms försvar ska sägas att jag blir alltmer kräsen med åren, och det är inte många filmer som föräras högsta betyg av mig. Vad är det då som skiljer en lassehallströmmare ifrån de filmer som blir mina Pärlor?

IB o IR

Ingrid Bergman och hennes dotter, Isabella Rossellini

*

Ingrid Bergman har en del av svaret

Isabella Rossellini höll på med en filminspelning. I en scen skulle hon ge uttryck för svåra känslor. Hon frågade Ingrid Bergman, sin mor, till råds, hur skulle hon göra?

Ingrid Bergmans drastiska svar: Gör ingenting!

Hon är något på spåren, vår världsberömda filmstjärna. Gör ingenting!  Försök inte spela ut hela ditt register. Låt publiken låna ditt ansikte. Låt biopubliken lägga ut sina egna känslor på dig.

projektor

En Projektor överför en bild till en duk – bilden överförs till biobesökaren, som överför sina känslor på filmen.

*

Alla som har sett filmen Casablanca minns närbilderna på Ingrid Bergmans ansikte i de klassiska, oerhört smärtsamma scenerna. Det vi inte tänker på, när vi ser filmen, är att hon låter oss, publiken, göra jobbet! Vi  projicerar vårt inre på hennes ansikte! Vi identifierar oss med henne. Bilden färdas mellan filmprojektorn, filmduken och biobesökaren. Inom psykologin kallas det projektion och identifikation.

En regissör som missar detta, som satsar allt krut på att berätta en historia, men glömmer att göra oss delaktiga, missar det som gör skillnad på en femma och en lassehallströmmare.

Det finns förstås andra skillnader mellan film-femmor och andra, mer mediokra filmer, men det får bli en annnan gång.

*

 

*

*

*

*

Lämna en kommentar

9 kommentarer

  1. När det gäller Lasse Hallströms amerikanska filmer – jag har dock inte sett alla – är jag benägen att hålla med dig, detsamma i fråga om flertalet svenska.

    Men där finns det ett undantag, hans filmatisering av Reidar Jönssons roman ”Mitt liv som hund”, som jag tycker höjer sig över det mesta han har gjort.

    Och så tycker jag att hans bullerbyfilmer är ganska charmiga.

    Svara
    • Skönt att inte få bassning! Jag var lite orolig att få det när jag plockar ner en svensk stjärna som blinkar så troget på den hollywoodska himlen. Jag övervägde om jag skulle undanta ”Mitt liv som hund” när jag skrev inlägget, men blev osäker, det är så länge sedan jag såg den.

      Bullerbyfilmerna tänkte jag inte ens på, jag håller med dig, de är mycket charmiga. Kanske skulle jag ha skrivit att jag syftar på Hallströms utländska produktioner. Men nu är det å andra sidan sagt! 🙂

      Lasse Hallström gör ofta filmatiseringar utifrån romaner. Jag undrar om det kan vara ett av skälen till att filmerna inte blir fullödiga. Även om jag varken hade läst exempelvis Gilbert Grape, Ciderhusreglerna eller Chocolat innan jag såg filmerna, så kan jag tänka mig att friheten blir alltför kringskuren för filmmakarna när en roman ska förvandlas till filmmanus.

      Svara
      • Roland Lidén

         /  januari 15, 2013

        Men utan Kultur så går det bara utför
        även med de kloka inlägg som vi gör.

        Detta är för de trögaste.
        En husvagn utan förare
        som kommit loss och som
        ökar farten i vår utförsbacke
        kan icke hejdas genom att
        en politiker utrustar en polis
        med rätten att ge husvagnen
        en uppsträckning genom en
        högerarmsuppsträckning.

        Ett infall bara

  2. Kram tillbaka, roland!

    Ett är säkert: Du är ingen ”lassehallströmmare! 🙂

    Svara
  3. Charlotta Gillgren

     /  januari 15, 2013

    Hej Anita, nu vågar jag väl knappt säga detta, men: Lasse Hallströms ”Laxfiske i Jemen” är en fin och mjuk film, som jag tyckte om.🙂 hälsar Charlotta

    Svara
    • Hej Charlotta, det är klart att du ska säga vad du tycker! Som tur är, så är vi människor olika och det jag ogillar kan någon annnan uppskatta. Just den filmen har jag missat, kanske jag ska ge den en chans.

      Jag vill gärna förtydliga: Jag tycker inte att LH:s filmer är dåliga, men det har hittills inte heller hänt att jag har suckat av hänförelse när filmen är slut. Det blir mera som: Jaha, så var den slut. Har jag berikats nu då? Nej, inte direkt. Kommer den här filmen att ligga kvar på näthinnan? Knappast.

      Mitt uttryck, en lassehallströmmare, gäller som sagt mycket som görs i dag i filmväg, inte alls bara LH:s filmer. Jag vet egentligen inte hur det kom sig att jag började använda just hans namn. Sambon vet dock exakt vad jag menar, mycket praktiskt är det.🙂

      Svara
    • Hej igen Charlotta! Blev litet nyfiken på filmen du nämner. Läste några recensioner, och tyvärr, jag tror att min upplevelse av den skulle bli precis som rubriken i det här inlägget. Croneman i DN fångar så väl det jag försöker uttrycka:
      ”Och början till slutet är alltid hans (Lasse H:s) publikfrieri, det stora människofiskandet. Han närmast lider av denna sin anpasslighet: Det skall mot slutet inte bara sys ihop, det skall broderas, det skall vävas till den vackraste av väv – ingen får lämna lokalen utan exakt samma leende. Och tåren är obligatorisk.

      Jag förstår inte varför han ständigt måste upprepa detta brott mot sig själv. Han har allt i sin ena hand, vi vill ta den, hålla fast den – då byter han hand.”

      Croneman avslutar sin recension:
      ”Lasse Hallström har ett yrkesavgörande val framför sig, vad skall han lita på i fortsättningen: den egna instinkten – eller testscreenings?”

      Verkligheten för många filmmakare idag är nog att filmerna ska anpassas till testpubliken snarare än vara ett uttryck för den fria konsten.

      Svara
  4. Charlotta Gillgren

     /  januari 15, 2013

    För mig handlar detta om vilka anspråk man har rätt att ställa på en film. Väljer jag att se en komedi, förväntar jag mig inte att bli berörd i den meningen du talar om. Är inte det att begära för mycket? Komedins roll är sedan urminnes tider att väcka lite glädje och kanske få människor att skratta, eller åtminstone le. Filmen vi talar om är en sådan film, och som åskådare är man mycket väl medveten om detta, man låter sig lockas, charmas och bli förförd. För mig är detta nog.

    Att fiska lax i Jemen är naturligtvis en bisarr idé’, Hallström leker med oss, hans gestalter är överdrivet schabloniserade och över alltsammans vilar en stämning av satir, som stundtals blir riktigt underhållande. Detta är min tolkning, Och jag gör inte anspråk på att ha rätt. Johan Croneman är proffstyckare och får tycka vad han vill.

    Jag vill nämna en film, en underbar film, en barndomsskildring, som berört mig djupt, ”Flyga drake” av Marc Foster den skildrar så fint att det finns ett sätt att ställa allt till rätta.

    Svara
    • Hej igen, Charlotta. Det blir svårt att diskutera utifrån en film som jag inte har sett. Jag vet inte om det är en komedi? Annars brukar Lasse Hallströms filmer klassas som drama. Och komedi. Och romantik. Och ibland thriller. Liksom väldigt många filmer som produceras idag. Det är just det som gör dem lite knepiga för mig, speciellt de amerikanska filmerna är ofta litet väl tillrättalagda (det finns förstås undantag). Det är som om de inte kan bestämma sig: vill de stryka oss medhårs, roa, förströ och underhålla oss en stund, eller vill de gräva djupare. Vill de använda filmkameran för att berätta en underhållande historia som ska ge klirr i kassan, eller vill de något mer? Vill de använda kamerans möjligheter till att skapa ett unikt verk?

      Jag menar absolut inte att alla filmer ska vara djupa konstfilmer. Jag skrev i höstas här på bloggen om La Prima Cosa Bella, som i mitt tycke är en förtjusande film. En komedi. Många skulle säkert säga att den är banal och lättsmält, men för mig blev den en stor filmupplevelse. Och jag blev mycket, mycket berörd! Så nej, jag tycker inte att det är att begära för mycket att få bli berörd, även om det ”bara” är en komedi. Jag vill bli uppslukad av en film, oavsett vilken genre den tillhör. Om jag bara förblir en distanserad betraktare av en film så kallar jag den ”en typisk lassehallströmmare”.

      Du skriver att du inte gör anspråk på att ha rätt. Men jag tycker att du har rätt! Precis som Croneman har rätt. Det finns ju inget facit, smaken är som baken, och var och en har rätt att tycka precis vad hen vill. Tycker jag. 🙂

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: