Filmmusiken fixar frekvensen

Om jag säger:

”Mozarts pianokonsert nr 21 i C-dur, andra satsen. Köchelnummer 467” . . .

. . . så ser du troligen ut som ett levande frågetecken.

Om jag däremot ber dig lyssna till det här:

*

*

*

. . .  så skiner du antagligen upp och utbrister:

Det där känner jag igen! Det är ju ledmotivet i Elvira Madigan!

Musiken förstärker filmen

Filmmusik, när den fungerar som bäst, förhöjer upplevelsen av en film. Man kan säga att musiken bidrar till att ställa in oss på rätt frekvens, vi blir mer mottagliga. Det vi ser på filmduken förstärks av musiken. Både ögat och örat får sitt lystmäte.

Tänk bara på de olycksbådande tonerna från en basfiol i en rysare av Hitchcock. Ta bort ljudet och det blir inte alls lika obehagligt. När jag var barn höll jag alltid för öronen när filmen blev alltför läskig. Bilden utan ljud blev inte lika skrämmande.

hitchcock

Vad vore den här mannen utan basfioler?

*

Tillbaka till Mozarts vackra pianokonsert och Elvira Madigan. Det är svårt, nästan omöjligt, att lyssna på det här pianostycket utan att associera till filmen.

Bo Widerberg har verkligen lyckats. Hans musikval har fungerat.

En annan av filmens mästare som lade ner stor omsorg på val av musik var Ingmar Bergman. Han använde sig ofta av klassisk musik. Käbi Laretei sa en gång i en intervju, att det var förunderligt hur perfekta musikval Bergman gjorde till sina filmer.

När jag är inne på mästare kan jag inte gå förbi  Charlie Chaplin. Han nöjde sig inte med att skriva manus, regissera och själv ha huvudrollen i sina produktioner. Nej, för säkerhets skull komponerade han musiken, också, som den perfektionist han var.  Och han lyckades fantastiskt bra. Den vemodiga ”Smile” är en klassiker, som uttrycker clownens dubbelnatur: den glättiga fasaden som döljer en gråtande, sorgsen figur. 1973 fick Chaplin en Oscar för filmmusiken till filmen Rampljus.

*

Minns du din första stora musikupplevelse via bioduken? När musiken nästan blev en större upplevelse än själva filmen?

Själv har jag två starka film- och musikminnen från tonåren. Det första är West Side Story, där Leonard Bernsteins musik har överlevt filmen.

Bernado m fl.

Scen ur West Side Story – The Sharks ledare Bernardo i mitten – George Chakiris, så vi älskade dig!

*

Det andra minnet är Doktor Zjivago, i regi av David Lean. Jag minns fortfarande hur jag satt och tog ut Lara´s Theme på pianot efter att ha sett filmen första gången. För det blev många bussresor in till Gävle och biografen där Doktor Zjivago förförde oss biobesökare, åtminstone den kvinnliga delen.

omar sharif

Omar Sharif som Jurij Zjivago i Doktor Zjivago

*

Till sist: En magnifik film med lika makalös musik: Frihet – Den blå filmen av Krzysztof Kieślowski, den första i hans trilogi Trikoloren.  Kompositör: Zbigniew Preisner. Kören sjunger Kärlekens lov, Första Korintierbrevet 13.

*

*

*

*

*

Lämna en kommentar

10 kommentarer

  1. Göran

     /  januari 17, 2013

    Eller varför inte Also sprach Zarathustra av Richard Strauss och 2001: A Space Odyssey

    Svara
    • Ja, absolut! Vilken scen! Tillsammans med den musiken. Så mäktigt! För att inte tala om scenen där rymdskeppet kretsar runt jorden till tonerna av An Der Schönen Blauen Donau . . . av Johann, en annan i Strauss-familjen.
      Stanley Kubrick kunde det här med att välja rätt musik, helt klart.
      Daiiiiisy, Daiiiiisyyyyyy. . . när datorn gick i strejk. Minns du?🙂

      Tack för fantastiskt bidrag! Mera, mera!

      Svara
  2. Göran

     /  januari 17, 2013

    Musikstyckets inledande fanfar (som man hör på videoklippet) kallas i kompositörens programanteckning för ”Soluppgången”, vilket Stanley Kubrick bildmässigt tagit till sig på ett ypperligt sätt. Solen/ljuset förknippas ju mytologiskt med medvetandet och soluppgången med medvetandets födelse, eller själva skapelsen av människan. Monoliten över vilken solen går upp återkommer senare vid kritiska skeden i människans utveckling.

    ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande (monolit, min anmärkning) svävade över vattnet. Gud sade. ”VARDE LJUS (medvetande, min anm.)!” Och det blev ljus.” 1 Mosebok 1-3

    1944 hade C.G. Jung en hjärtattack och var nära döden. Han hade då en nära-döden upplevelse där han svävade ute i rymden och såg jorden på avstånd på samma sätt som astronauts flera år senare skulle göra i verkligheten. Jung berättar vidare:

    ”A short distance away I saw in space a tremendous dark block of stone (en monolit – min anm.), like a meteorite. It was about the size of my house, or even bigger. It was floating in space, and I myself was floating in space. (…) There I would at last understand – this too was a certainty – what historical nexus I or my life fitted into. I would know what had been before me, why I had come into being, and where my life was flowing.”

    Mvh Göran

    Svara
    • Tack! Mycket intressant!

      Utan den där hjärtattacken hade Jungs lära kanske sett helt annorlunda ut.

      Filmens värld eggar fantasin. Marie-Louise von Franz, Jungs främsta lärjunge, enligt många, menar att vår tids film ersätter sagoberättande och mytberättande i äldre tider. Hon menar att vi behöver myter för att ha en orientering, en kartläggning av drömvärlden eller det omedvetna, som hon menar har samma upphov.

      ML von Franz tolkningar av gamla sagor är en ren fröjd att läsa. Hon menar att stenen, monoliten, är en av mänsklighetens äldsta symboler för det heliga. Kubricks 2001 – ett rymdäventyr, skulle vara något för henne att sätta tänderna i. Filmen borde vara en guldgruva för den som vill utforska det kollektivt omedvetna, eller hur?

      Svara
  3. Göran Gustafsson

     /  januari 18, 2013

    Många filmberättelser som t.ex. Tolkien’s Sagan Om Ringen, The Star Wars, 2001 m.fl. följer det mytologiska mönstret för en kulturell hjälte. Apan i scenen här ovan, individen som övervinner sin rädsla, stiger fram ur mängden och blir den förste att våga närma sig och beröra monoliten och sedan återvänder till flocken med ny kunskap och erfarenhet som lyfter dem ytterligare ett stycke ur ett rent instinktivt varande.

    Mytologiskt tolkade är Budda och Jesus sådana kulturella hjältar. Enligt en av de främsta uttolkarna av världens mytologien, Joseph Campbell, så är det sannolikt i dag fler unga människor som fått vägledning i livet av Star Wars än av Bibelns berättelser. Tyvärr har kyrkan misslyckats i det moderna samhället då man envist håller fast vid bibelns berättelser om jungfrufödsel, korsfästelse, uppståndelse från döden, himmelsfärd etc. som historiska fakta, och tron på detta som en förutsättning för frälsning istället för att lyfta fram dess psykologiska, moraliska och etiska relevans. För Guds skull, vi lever år 2013, inte 1013.

    Svara
    • Nu förekommer du mig igen!🙂 Jag tänkte ta upp en del av det du berör i ett annat inlägg. Utifrån en film. Förstås. Men inte en av de storslagna, episka, utan en film i det lilla formatet, ändå med mytologiska inslag: Mannen från Le Havre av Aki Kaurismäki.

      Joseph Campbell är flitigt citerad i jungiansk litteratur. Däremot har jag inte läst något av honom.

      Visserligen tror jag många idag värjer sig mot tanken att vi behöver myter, men det hindrar ju inte att filmer som de du nämner ändå utövar ett stort inflytande på dem. Och det är inte fy skam. När min son gick på lågstadiet, fick ha se sin första Star Wars-film. Tillsammans med mamma, det var ett villkor. Och jag häpnade över innehållet, där kom mina fördomar på skam!

      Bara det faktum att dessa äventyrsfilmer drar stor publik, och absolut inte bara ses av ungdomar, visar ju tydligt det du skriver. Vårt behov av myter är omåttligt/omättligt.

      Jesus och Budda, ja, nog har vi sorgligt många representanter för den manliga aspekten i vår mytologiska värld. Kvinnorna lyser med sin frånvaro, alternativt är undfallande som jungfru Maria. Det är här Aki Kaurismäki kommer in i bilden. Vi får se om det finns något kvar att göra ett fristående inlägg på.

      Tack för mycket givande tankar!

      Svara
  4. thord wiman

     /  januari 19, 2013

    Hej, Anita!

    Jo, filmmusik är fint. Tänker på Uppsala och min första s.k. ”vuxenfilm”. Året var 1965 och vi (far och syster) reste från det jag då tyckte så långt bort liggande Hallstavik, efter roslagskusten.
    Vill minnas att biografen var belägen nedanför slottet på någon knixande tvärgata i Knutssonska kvarter. Vill så gärna tro att det var där han bodde tillsammans med Pelle (som ibland var på besök i Amerikatt) och Maja Gräddnos. Gösta heter han.

    Det var förstås storfilmen Sound of Music och liksom bra läge att bli litet barnsligt förälskad i Julia Andrews. Hon blåste verkligen in som en frisk fläkt i mitt liv. Och filmen ska ses igen vid tillfälle, då för 7-8 gången. Rodgers/Hammerstein II – vilka text och musikgenier!
    Du har sett den förstås?

    Undrar om inte benämningen musikal kom i samband med den filmen, operett hette det väl förr i tiden. Osäker! Operett har jag alltid varit svag för: Teaterbåten, Rose-Marie, Zardasfurstinnan vågar jag inte ens stava till. Har en gammal repig LP med sött omslag föreställande Jeanette MacDonald/Nelson Eddy. Ljuvliga melodier, sångstycken.

    Trollkarlen från OZ – aldrig jag glömmer sekvensen där en blott 15 årig Judy Garland står med tilltagande vindar vid höskrindan med sin lilla vita vovve i famnen och så ljuvligt sjunger Over The Rainbow.
    Eller när den färgade, massive, sångaren (baryton?) William Warfield står i aktern på hjulångaren Cotton Blossom of St. Louis som mödosamt skovlar sig uppströms Mississippi sjungande ol´Man River. Då rycker det. Då sliter det i hjärtats bojor.

    Eller Onedinlinjen. (Om du minns den?) Den expressiva musiken passade så oändligt bra och kändes speciakomponerad. Nu är det stycket liktydigt med svallande blått atlantiskt hav, skönhetsvyer utan mått och sans garnerat med stolta vitklädda segelskepp på väg till exotiska fjärran hamnar. Ändå hade musiken ingenting med hav att göra när den första gången tonade fram i den ryske storkompositören Aram Chatjaturjans skalle – skrevs ursprungligen som balettmusik (!) till Spartacus. Så bra musik är verkligen elastisk, med stor spännvidd. Kanske kan man säga hårddraget att musiken är ”stum”. Lyssnaren formar musiken, ger den bilder och liv på grundval av erfarenheter och upplevelser.

    Ooops, nu är jag inne på genren TV-serier. Bäst stoppa här och inse att symbiosen rörliga bilder och musik kan mångfaldigas i det nästan oändliga.

    I det smällkalla imorse blåmesens prövande sångröst, en vacker ton, vårens ouvertyr. Det finns hopp således!

    Jo, om du har tid:

    ol´ man river – william warfield and mgm chorus – showboat youtube

    (18 mars 2011 5:16. Filmklippet här tillsammans med musiken är fantastiskt)

    Svara
    • Hej Thord! Du gör precis det jag önskade/hoppades med det här inlägget: du hakade på med dina film/musik-upplevelser. Tack för det!

      Visst minns jag Onedinlinjen – eller rättare sagt, seriens innehåll är utraderat från hårddisken, det är bara musiken som blivit kvar i någon hjärnvindling.🙂

      Sound of Music, visst, visst, även om Doktor Zjivago var ”min” ungdomsfilm nummer ett. Jag bodde inte i Uppsala då, men det låter som om Julie Andrews gick att bli betuttad i på Slotts, eller kanske Grand? Kanske någon annan som minns?

      Och visst är det knutssonska kvarter där de här biograferna ligger!

      Att musiken skulle vara ”stum”: mycket spännande tanke! Att vi projicerar våra egna ”filmer” på musiken. Vet inte om du läst mitt inlägg ”En typisk lassehallströmmare”? Där tar jag upp tanken att bilden har den funktionen. Kanske gäller det också musiken?

      Jag vet inte heller när vi i Sverige började tala om musikal i stället för operett. Men nog sa vi ”musical” med engelsk betoning (på första stavelsen) om West Side Story. Dessförinnan talade man nog mer om sång- och dansfilmer?

      Och – till sist – här är den (vilken röst!):

      Svara
  5. Instämmer givetvis. Jag är vad man kan kalla ljudfreak… Tillbringar ganska stor del av min fritid med att leta ljud! Med många härliga naturupplevelser på köpet. Med bandspelaren i högsta hugg kryper jag omkring i buskarna, hoppar över åar, klättrar i berg, trotsar trafiken, lutar mig över järnvägsspår så att lokförarens rädda ögon stirrar på mig..(ber om ursäkt för detta). Allt för att få det perfekta ljudet. Ambiensen, atmosfären, bakgrundsljudet till mina ljudkompositioner. Detta säger väl det mesta om vad jag anser om filmmusik… Intressant är att speciellt musiken till rysare har fastnat, Hitchcock´s ”Psyco” tex. duschscenen och i trappan…ruggigt. och i Carpenters ”Halloween”; en effektfull pianoslinga. I den nyligen sedda ”The hobbit” har man i vissa scener lagt på ett lågfrekvent blåsljud som förstärker vidden och mäktigheten, som om man befann sig mitt i bilden. Effektfullt.

    Svara
    • Hej kalebass!
      Vilka härliga bilder du ger oss! Jag ser dig där du kryper omkring och fångar upp tonerna från själva livet!

      Och filmnörd som jag är så går tankarna förstås till Il Postino. Har du sett den? En alldeles underbar film om mötet mellan den sicilianske brevbäraren av folket och nobelpristagaren Pablo Neruda. Ett möte som förändrar brevbärarens liv. Om du har sett den, så förstår du säkert min association. Om du inte har sett den, rekommenderar jag den varmt, jag tror du kommer att uppskatta den. Filmmusiken i Il Postino är också underbar, men det var inte den som gjorde att jag direkt kom att tänka på filmen när jag läste om din hobby, att fånga ljud. Hoppas jag har gjort dig nyfiken nu! 🙂

      Hitchcocks Psycho har jag inte vågat se, skulle säkert inte må bra av den.Jag undviker rysare, faktiskt, det var bara som barn jag följde honom på teve. Som jag minns så var det en Hitchcockfilm varje vecka, som ett stående inslag. Det kan inte ha varit nyttigt för en tioåring:)

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: