Du föredrar att ha det så här!

För många år sedan levde jag i ett stormigt äktenskap. Grälen var hetsiga, intensiva och energislukande. En dag tog vi hjälp av en psykolog. Vi hade nog båda förväntat oss att psykologen skulle ge någon form av utlåtande, kanske säga var jag respektive min partner brast, med andra ord, vem som hade ”rätt”. Men hon sa bara:

Av något skäl, som jag inte känner till, föredrar ni att ha det så här!

Jag har nog aldrig i mitt liv känt mig så kränkt, så missförstådd, så upprörd! Här fläker jag ut mig, ja, jag betalar för att få hjälp och det enda hon säger är att det verkar passa mig att ha det så här!***

Det tog några år av mognad för mig att inse att psykologen hade rätt. För så är det ju. När vi grälar i stället för att lösa problemet har vi fastnat. Då har vi fastnat i ett grälmönster som vi är sorgligt välbekanta med. Då väljer vi grälet för att slippa – ta ansvar?

Så småningom förstod jag att: När vi inte av egen kraft lyckas ta oss ur en låsning, när vi upprepar ett mönster till förbannelse, när vi styvnackat håller fast vid vår ”version”, när vi som ett tjurigt barn hävdar att det är som vi säger  – då kan vi vara säkra på att det  fyller någon funktion för oss.

Det räcker med att den ena bryter mönstret

Ett grälmönster kräver två personer. Ofta bygger vi våra mönster med vår närmaste partner, men vi väver också destruktiva mönster i mötet med andra människor. Det räcker att den ena parten vägrar gå in i sin roll för att mönstret ska upphöra. Sedan är det upp till den andra att avgöra sig för att utvecklas. Eller stå kvar och stampa på samma fläck resten av livet.

– – –

Psykologen som chockade mig med sin, tyckte jag då, brutala kommentar heter Maj-Britt Lindahl.

Många år senare fick jag möjlighet att samarbeta med henne. Hennes bok Ingen eller någon – metod för kännedom hade några år på nacken och när det var dags att ge ut den på nytt fick mitt bokförlag Benedictum den äran.

2012-02-14 15.27.44-1

Här följer ett utdrag ur boken som har hjälpt mig mycket. Rubriken är Våra ansvarsförvecklingar. Det som ofta sker när människor inte kommer överens är att vi hakar i varandra. Vi har svårt att skilja på ”mitt” och ”ditt” ansvar. Jag har återvänt till det här stycket många, många gånger under årens lopp. Vi kan alltid putsa lite till på vår förmåga att ta ansvar i stället för att som tjuriga barn hålla fast vid att ”jag har rätt och du har fel”.

”Våra ansvarsförvecklingar

Säg att jag gör en tolkning av ett beteende hos dig. Den tolkningen är inte identisk med mig, men jag har ansvar för att jag gjorde den och för hur jag uttrycker den. Om du tar min tolkning som en gemen tillvitelse och ber mig dra all världens väg, då identifierar du mig med min tolkning. Du drar slutsatsen att jag är en omöjlig person som gör en sådan tolkning och har mage att säga ut den. Din reaktion är ditt ansvar, inte mitt, trots att du upplever att det var min tolkning som gjorde dig rasande. Vad jag än gör, så har du i princip möjlighet att välja reaktion och har ansvar för ditt val.

Säg att jag verkligen trampade dig på en öm tå med min tolkning, och att din raserireaktion kom som en reflex. Du fick aldrig en chans att besinna dig. Måttet var redan rågat inom dig. Då kan du besinna dig först efteråt. Du kan ta tillbaka din bannlysning eller låta den stå kvar, det är ditt ansvar. Jag, som råkade ut för bannlysningen, kan svara med att identifiera dig med den och fortsättningsvis betrakta dig som luft. Eller också kan jag till exempel ta kontakt med dig och säga att jag är ledsen att jag sårade dig, det var inte min mening, jag förstod inte . . . Hur jag reagerar är mitt ansvar.

Om jag väljer att ursäkta mig, kan du fnysa över mitt fjäsk och vända ryggen åt mig, eller du kan uttryckligen ångra ditt vredesutbrott. Vad du gör får stå för dig. Om du gör det sista blir jag lättad, men jag hoppas att du känner att du mår bättre av att ta tillbaka din fördömelse av mig. Jag bad om ursäkt, inte för att vara dig till lags, utan för att befria mig från tyngden av att ha gjort något som fick en negativ konsekvens.

– – –

I det här exemplet hakar du och jag i varandra i kraft av aggressivitet och prestige, eller också går vi fria i förhållande till varandra i kraft av klarsynthet och försonlighet. Försonlighet kan emellertid finnas på olika grund.

Mitt försoningsargument kan till exempel vara det här: Jag ska för skams skull inte bråka nu, jag är mer mån om det ”tillgodohavande” jag får hos dig, om jag är försonlig. Underförstått: Är jag försonlig, så räknar jag med att du solidariserar dig med mig, när jag behöver det. Det som driver fram min försoning är rädsla. Rädslan gör att jag inte främst ser dig som en person utan som en resurs.

Men jag kan också ha ett annat försoningsargument: Försonar jag mig inte, känns min kropp hård, spänd, knuten och tung. Jag vill inte ha det här obehaget, därför försonar jag mig, och inom mig förpliktar det inte dig till någonting. Jag gör dig inte till en resurs. Eventuellt tänker jag att du, liksom jag, har obehag av osämja.

Skulle jag försona mig med dig för att få ett ”tillgodohavande” hos dig, och du sedan inte betalar ut det på förväntat sätt, då kan du ge dig på att jag skulle ilskna till och läsa lagen för dig! Och om du då skulle säga att du inte kan stå till svars för mina förväntningar, skulle jag döma ut dig, kalla dig hårklyvare och slingerbult och säga upp bekantskapen. Säg, skulle du då ta mig i hampan och informera mig om gränserna mellan våra ansvarsområden? Eller hade jag fått ”skylla mig själv”?

Med dessa frågor vill jag få dig att förstå, hur viktigt det är att du informerar mig och ger mig en chans att ta hänsyn till dig, även om det i och för sig är sant att jag har ansvar för mig och mitt liv.

Antag att du hade förbarmat dig över mig. Du hade sett min primitivitet, och hur utlämnad jag var åt den. Du hade känt att din klarsynthet var förpliktande, och fanns jag nu i din väg, så var det väl någon mening med det. Och så satte du igång att upplysa och vägleda mig. Det var mödosamt, för jag var som sagt primitiv. Dessutom var jag stursk, aggressiv, gensträvig och misstrogen. Men du lyckades. En dag stod jag där upplyst och sofistikerad, betydligt mer relationsmogen än tidigare. Och mycket tacksam mot dig. Vad gör jag då? Översköljer dig med superlativer och bosätter mig på din dörrmata? Vad förväntar du dig? Att jag ska skärpa mig, ge upp sentimentaliteten, bete mig värdigt och sakligt, säga tack och gå ut i världen och ge vidare det som du givit mig? Du kan vara lugn, jag gör det sista. Du har gjort ett så grundligt jobb att jag fått tillbaka konktakten med min person. Jag har inget behov av att identifiera mig som din tillgivna hund. Men jag kommer aldrig att glömma dig och din insats, och vad du lärde mig om att ta ansvar och stå för mig själv.”

– – –

Tack, Maj-Britt, för all livsvisdom som du har förmedlat till oss andra! Tack för att du gav mig den där mentala örfilen, jag behövde den för att komma vidare, jag behövde den för att komma ur mitt ego.

– – –

Maj-Britt Lindahls hemsida

– – –

2012-02-01 12.33.49

Jag och Maj-Britt Lindahl gripna av stundens allvar på en bokmässa för lokala förläggare och författare i Uppsala

*

*** Hon sa naturligtvis andra saker också, men det var jag alltför blockerad för att ta in. 😉

Följande inlägg
Lämna en kommentar

8 kommentarer

  1. Livet är en skola, förvisso. Varje dag en lektion, kanske man kan säga. Hur än, Anita: Varmtackkk för gåvan, denna rena lektion!!!

    Svara
  2. Jahahaaa … inte så sällan heller:-)))

    Svara
  3. Ursäkta sen kommentar! Det här med att fastna i mönster, att haka i varann. Det är som två halvor man försöker passa ihop, det går nästan, men inte riktigt , Tillräckligt dock för att inte kasta bitarna. Så är det väl ofta med förhållanden som man tycker borde avslutas. Ständiga gräl, men ingen vill upphöra, vill inte stå där, halv. Hur lätt är det inte att överföra ansvaret på partnern ! Livet är som ett jättepussel, där vi ständigt får får försöka passa in bitarna.🙂

    Svara
    • Håller med. Den enda framkomliga vägen för en relation är nog att INTE göra sin partner till livets mening! 🙂

      Svara
  4. Så här fem dagar efter föregående kommentar kom jag på att det verkar finnas en annan utmärkt väg : Särboförhållande ! Man sliter inte på varann… Ungefär som med barnbarn, tycks det. Man kan dra sig undan när det blir för mycket av det goda !

    Svara
    • Jag har inte provat på att vara särbo, men det kan säkert vara en bra lösning, speciellt om man träffas på äldre dar, och båda har sin historia med allt vad det innebär av barn och barnbarn på var sitt håll. Eller om bara den ena har ynglat av sig – då kan det vara praktiskt att vara särbo, kanske, annars är det upplagt för slitningar.

      Jag tror ändå att jag som särbo skulle sakna den där kontakten i vardagen, och när jag var yngre skulle jag inte ha ”nöjt med” med att vara särbo, då var aptiten på partnern mer glupande, om jag säger så. 🙂

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: