Jag saknar fåglarnas kvitter!

plastdunk

– Farfar, farfar, nu kommer vattentanten!

Tioåringen rusar upp mot den lilla stugan på krönet, slänger upp ytterdörren och ropar in i köket, där den gamle sitter.

– Äntligen! Tack, gode gud!

Fredrik reser sig mödosamt från köksbordet, hämtar två stora vattendunkar från diskbänken och struttar nedför grusgången så snabbt hans gammelmansben förmår.

Kvinnan som levererar det avsaltade havsvattnet från en tankbil ler brett mot honom när han kommer fram.

– Farbror Fredrik, hur är det idag, då?

– Jo, tack, det kunde väl vara värre, antar jag. Idag hoppas jag att min vattenranson är större än gårdagens. Grabben dricker som en kamel!

– Jag är ledsen, jag kan inte ge dig mer än en dunk, det vet du. Du får ta en sväng till fjällbäcken och kolla, det kom en regnskvätt igår på andra sidan bergen, har jag hört.

Fredrik suckar. Han tar emot den fyllda dunken, räcker den tomma till pojken och börjar mödosamt ta sig uppför den branta backen. Efter bara några meter vacklar han till och blir stående. Han andas tungt och svetten flödar ymnigt. Han torkar den kala hjässan med en stor näsduk.

Gode gud, ge mig kraft att ta mig upp till stugan.

På sista tiden har Fredrik börjat föra ett inre samtal med Någon. Inte så att han egentligen tror på en allsmäktig kraft, nej, det handlar mer om att han i förtvivlan ber till Någon om hjälp när han märker hur de egna krafterna avtar. Någon som kanske hör, han vet inte så noga. Allt är så förvirrat numera.

översvämning

Ibland ångrar han att de bosatte sig så högt. Men när havsnivån började stiga gick det snabbt, det fanns inte tid att välja och vraka. När Stockholm låg nästan helt under vatten bestämde de sig för att fly upp till höglandet mot norska gränsen. De hade tur, ganska omgående fick de flytta in i sitt nya hem, han och de vuxna barnens familjer. Huset är inte stort, knappt femtio kvadrat, i början var det obeskrivligt trångt. Då led han av trångboddheten, men nu skulle han göra vad som helst för att få uppleva den där trängseln igen.

De är döda sedan många år nu, barnen och deras familjer, alla är borta – alla utom han själv och Charlie. De andra strök med när den muterade bakterien –  han minns inte längre namnet på den – for som en löpeld över jorden.

råtta

Det var kloakråttorna som spred den fruktade sjukdomen. Allteftersom vattennivån steg, tog råttorna över storstäderna. Myndigheterna förde en ojämn kamp mot dem. Grundvattnet blev förorenat och människor dog som flugor. De som inte vågade släppa taget om det gamla, urbana sättet att leva smittades först av alla. Städerna hade i praktiken varit obeboeliga i flera år. Ändå klamrade förvånansvärt många sig fast vid sina bostäder, trots att myndigheterna avrådde. Stadsborna drack av det infekterade vattnet, och deras liv stod inte att rädda. Smittan spred sig till höglandet – bara han själv och barnbarnet Charlie överlevde i Fredriks familj.

Det är fortfarande gassande hett ute, trots att solen nästan har gått ner. Fredrik andas tungt, han har uppenbara problem att ta sig uppför den branta backen. Termometern visade på obarmhärtiga 42 grader mitt på dagen, han gissar att det ligger runt 35 grader nu. En alldeles vanlig sensommardag, med andra ord. Ibland längtar han sig sjuk efter somrarna som de var förr i tiden, när termometern visade runt 20 grader.

Väl uppe på krönet följer Charlie med honom in i stugan. Pojken dricker begärligt glas efter glas av vattnet.

– Det här är det absolut sista! förmanar Fredrik. Sedan blir det inte mer. Vi måste spara lite till i morgon, också.

glas

De slår sig ner vid köksbordet med var sitt påfyllt glas och läppjar under andäktig tystnad på den dyrbara drycken.

– Vad blir det för mat idag, farfar?

Fredrik orkar knappt möta barnbarnets blick. Inte heller idag har han lyckats skrapa fram något ätbart. Den ihållande torkan har tagit allt han planterade på deras lilla åkerplätt i våras. I skogarna är det lika förött, Fredrik gör dagliga turer ut i skogen i hopp om att hitta något att stoppa i magen, men för det mesta återvänder han hem tomhänt. Ibland har något djur fastnat i de fällor han gillrat, mest smågnagare, och Fredrik vet att det inte ens är lönt att erbjuda dem till pojken, han är fostrad i den nya skolan, så för honom är det obegripligt att Fredrik kan äta kött!

Charlie ser hur förtvivlad farfadern blir över hans fråga.

– Farfar, det gör inget, jag klarar mig till i morgon. Jag har ätit jättemycket i skolan!

Det är tur att farfar hör så dåligt, annars skulle han säkert höra hur Charlies mage knorrar. Pojken blir olycklig när farfadern får den där sorgsna blicken.

– Idag kom de där läskiga människorna till skolan igen, farfar!

-Vilka då?

– Men har du glömt? De som pratar så konstigt, man förstår ingenting! De pekar och pekar på sina magar och på sina barn och sliter och drar i vår lärare. Men han bara skakar på huvudet och säger, nej, nej, jag kan inte hjälpa er.

– Har läraren sagt var de kommer ifrån?

flyktingar

– Nej, han säger att han inte förstår deras språk, men att de har gått väldigt långt. Deras kläder är så trasiga och de ser så trötta ut. Vi måste hjälpa dem, säger han, han vet bara inte hur, de är så många.

Farfadern verkar inte lyssna, det händer då och då att han liksom glider bort. Plötsligt rycker han till, kommer tillbaka till rummet och undrar om Charlie har någon läxa.

-Ja, vi ska intervjua någon som är äldre än femtio år. Det är väl du, farfar?

Fredrik skrockar till.

– Ja, det är ett tag sedan jag passerade femtio. Tjugo år, närmare bestämt, så jag duger som intervjuoffer. Vad vill du veta?

– Första frågan är: Vad saknar du mest från den gamla tiden?

– Vatten!

Svaret kommer blixtsnabbt.

– Det är så jobbigt att hämta allt vatten i dunkar. Jag saknar att det inte kommer något vatten ur kranarna. Jag saknar att inte kunna duscha! Jag saknar . . .

Han glider bort igen.

– . . .och så saknar jag fågelkvittret! Det är så kusligt tyst i skogen! Det är bara insekterna som blir fler och fler. Och de duger inte ens till mat!

Charlie blir orolig när han hör farfaderns förvirrade prat. Han måste försöka få honom på andra tankar.

– Farfar, berätta om hur det var förr när du och farmor bodde i Stockholm.

– Men jag har ju redan berättat allt för dig, suckar Fredrik.

Han ser med sina stora, trötta ögon på barnbarnet. Charlie tänker att snart är det bara hans ögon kvar, ju magrare farfar blir, desto större blir ögonen. Ibland ser det ut som om farfars ögon ska trilla ut. Tystnaden lägrar sig, båda är spaka av den förtärande hettan.

Charlie sneglar förstulet på Fredrik.

– Farfar, i skolan säger de att det är ditt fel.

– Vilket då?

– Att det inte gick att göra något när det blev varmare. De säger att du och farbror Anders gav bort alla pengar till andra länder, i stället för att satsa på  . . . klamatomställningar. Vad är klamatomställningar, farfar?

Fredrik hör inte frågan.

– Jaså, det säger de. Vad säger de mer då?

– De säger att ni sänkte skatterna hela tiden och att människor köpte en massa onödigt för pengarna, fast jorden inte mådde bra av det. De säger att ni visste det men att ni inte brydde er om att göra något åt det . . . Vad är skatter, farfar?

Fredrik sitter tyst. Vad ska han säga? Visste de? Ja, visst kom det varningar, men det var som om allting ändå fortsatte att rulla på. Visst fanns det domedagsprofeter som gastade om att apokalypsen var nära, men det var ingen som tog någon notis om dem. Varför skulle man lyssna på galningar?! Fredrik gjorde bara som ledarna i alla andra länder. Det var ingen som tog hoten på allvar. Alla trodde att det skulle ordna sig, varför skulle just han ha insett . . .

Fredrik blir återförd till nuet av att Charlie upprepar sin fråga. Vad är skatter?

skatt-pengar-1

Hur förklarar man ett sådant ord för en tioåring som aldrig ens har sett pengar?

– Skatt, det var något som alla betalade. I alla fall de som arbetade . . .

– Till vem batalade man? Hur batalade man?

– BEtalade!

Fredrik betonar frenetiskt den första stavelsen, suckar när han inser det lönlösa i att försöka förklara ord som är utan innehåll för en pojke som levt hela sitt liv i en liten stuga i storskogen, där man byter varor med varandra. Men Charlie har redan gått vidare i sina funderingar, obekymrad, som det barn han är.

badstrand

– Milton har berättat att förr i tiden flög människor i flygplanar över halva jorden för att få bada. Som fåglar! Tänk att de åkte frivilligt till varmare länder! Har du åkt flygplanar, farfar?

– Flygplan, inte flygplanar. Ja, det är klart att jag har. Det gjorde alla. Och det var inte så här varmt här på den tiden, så människor . . .

– Men visste ni inte hur flygplanarna smutsade ner? Visste ni inte att man ska försöka vara i skuggan?

Farfadern kniper ihop läpparna och ser bister ut.

– De säger att du och farbror Anders litade på en som hette Merkel, men att han lurade er. Var det han som ljög för er om flygplanarna, också?

farbror anders

Charlie sneglar på farfadern, som blir oroväckande röd, inte bara i ansiktet, hela flinten lyser som ett stoppljus nu. Farfadern reser sig häftigt, Charlie duckar instinktivt.

– Hon, HON Merkel, inte han! Vem är det som far med sådana lögner? Jag ska minsann ta ett snack med hans föräldrar!

– Men farfar, det var ingen av kompisarna, det var vår historielärare!

Fredrik försöker behärska sin vrede, men Charlie märker hur upprörd farfadern är. Hur kunde han vara så dum att han berättade det där! Han söker febrilt något som kan få farfadern på bättre humör.

– Farfar, får jag leka med dina platsleksaker?

Kompakt tystnad.

– Farfar, jag pratar med dig, hallå, skojar han försiktigt efter en stund.

– Ja, ja, jag hör. Det heter inte platsleksaker, det heter PLASTleksaker!

– Spela roll, du vet ju vad jag menar. En kille i klassen undrade om jag kan ta med mig en platsbil till skolan i morgon. Han vill så gärna se hur de ser ut. Han har aldrig sett en sån.

Fredrik muttrar något om historieförvanskning samtidigt som han lufsar in i den lilla kammaren, som är deras gemensamma sovrum. Där plockar han fram en sliten kartong ur en garderob. Charlie rotar runt bland prylarna innan han hittar dyrgriparna – plastbilarna – gjorda av olja!

Plastbilar

Han hoppas att farfar snart ska bli glad igen. Då kanske han vill berätta om oljan och allt spännande som de kunde göra med den när farfar var ung! Hur de pumpade upp olja ur marken och hur de använde oljan till allt möjligt, ända tills den tog slut. Charlie har redan hört det där många gånger redan, men han tröttnar aldrig på farfars sagor.

Allra mest gillar han när farfar berättar om hur de borrade efter olja i Nordpolen. Först gjorde de så att isen smälte, Charlie har inte riktigt förstått hur det gick till, och visst var det sorgligt att isbjörnarna försvann, det var sorgligt att en del djur skadades av oljan, också.

imagesCAG2MN38

Charlie brukar vara ledsen en stund över det, men när farfar fortsätter berätta om hur snabbt det gick att köra med bilarna när man använde olja, eller farfar kallar det för något annat, belsin, men det var gjort på olja, och hur man handlade mat i affärar, tänk, man samlade ihop en massa sådant som gick att äta på ett ställe. Sedan tog människorna sin bil, alla hade en egen bil, eller till och med flera, och körde till affärarna och hämtade så mycket som de behövde. De stoppade nog hela bilen full, tror Charlie. På den tiden var de nog aldrig törstiga eller hungriga!

Allting var så annorlunda när farfar bestämde, Charlie tycker om när farfar berättar om hur livet var när människor bodde i stora städer. Han sneglar på den gamle. Nej, han är fortfarande väldigt upprörd, det är nog ingen idé att be honom  berätta mera just nu. Charlie lägger upp de färgglada bilarna på bordet och börjar köra runt med dem. Hela tiden avbryter han leken för att klia sig på armbågarna.

– Vad är det som kliar, pojk?

– Äsch, ingenting, det är bara några myggbett.

– Får jag se.

Fredrik går fram till Charlie, tar tag i pojkens ena arm och synar hans  armbåge ingående. Den gamle stelnar till, pojken känner hur greppet om hans arm hårdnar. Han jämrar sig, det gör ont!

– Hur länge har du haft de här betten?

Farfadern spottar ut frågan, mer som en order som ska besvaras.

– Jag vet inte, ett par dagar, kanske?

Pojkens svar blir bara ett ynkligt pip. Han blir livrädd när han ser farfaderns blick. Fredrik förstår direkt att det inte är några vanliga myggbett. På senaste träffen med människorna på andra sidan skogen var det någon som berättade att man hört att den fruktade myggan, den som för med sig asiatiska febern, nått till deras trakter. Mannen hade sagt att man ska vara uppmärksam på en klart synlig cirkel runt bettet. Dödligheten är extremt hög, i synnerhet bland gamla och barn, hade han sagt. Hittills kände man inte till någon som hade överlevt febern. Det enda förmildrande med sjukdomen var att man bara somnar in, lugnt och stilla, inom ett par dygn.

Fredrik stirrar på betten. Då är det som om något går sönder i honom. De senaste åtta åren, bara förgäves! Har hans kamp för att pojken ska överleva varit helt förgäves? Dessa helvetiska år, först fem år när allt han sådde bara ruttnade bort. På det följde de torra åren. Inte en droppe regn på tre år nu! Har hans kamp varit förgäves?

Fredrik släpper greppet om pojkens arm, hans armar hänger uppgivet utmed sidorna. Han förmår inte dölja den oresonliga tröttheten som sköljer över honom. Allt bara brister. Så blir han stående en lång stund, orörlig, obeslutsam, blicken irrar. Sedan går han med tunga steg bort till diskbänken, fyller deras glas med vatten.

– Här, drick!

Han räcker det ena glaset till Charlie. Pojken ser skräckslaget tillbaka på honom.

– Men farfar, vi kan inte dricka upp allt idag, vi måste spara lite till i morgon.

– Drick, pojk, drick!

Charlie törs inte protestera, han känner inte igen farfadern, så här han har aldrig betett sig förut. Pojken tar emot glaset, sveper innehållet på några sekunder, släpper inte farfadern med blicken när han räcker glaset till den gamle. Fredrik häller upp de sista dropparna i vattendunken, som ger ifrån sig en ihålig, ödslig skräll när han med en duns släpper ner den på golvet. När pojken på nytt tömt sitt glas, tar Fredrik honom i handen, tillsammans går de med långsamma steg mot den lilla kammaren, nästan bara en skrubb, där deras sängar står.

Charlie vågar knappt titta på sin farfar, vad är det som har hänt? Snabbt kränger han av sig kläderna och kryper ner i sin säng. De säger godnatt som vanligt, men farfadern sitter kvar på den lilla pallen intill Charlies säng, det brukar han inte göra. Han håller pojkens hand hårt i sin. Pojken ler mot farfadern, ett stilla leende. Han känner sig med ens så förunderligt matt och tung, men han vill inte sova, inte riktigt än. Ögonlocken är så tunga, så tunga, förgäves kämpar han för att inte övermannas av den djupa sömnen, men inom bara några minuter har han förlorat striden.

Fredrik blir sittande, med blicken oavvänt mot den sovande pojken. Han känner hur pojkens lilla näve blir alldeles slapp i hans. Han snyftar till, och några ord, knappt hörbara, kommer över hans läppar:

– Min gud, så jag saknar fåglarnas kvitter!

2mes

Foto: Jinges Bilderblogg.se

Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

13 kommentarer

  1. Anita! Tack! Tänk, så långt före förr var – är.

    Svara
  2. Detta måste vi alla dela!

    Svara
  3. Mia Hellström

     /  februari 24, 2013

    Hej Anita! Otäckt scenario när risken att något liknande kan hända inte längre är en utopi i science-fiction genren. Ibland tvivlar och förtvivlar jag på mänskligheten när jag ser och läser om allt omänskligt som pågår. Så mycket elände som sker i Mammons namn. Undrar om ”de” fattar att det inte finns fickor på svepningen?
    Nä hualigen vad dystert det blev. Ska trösta mig med en stor tallrik klappgröt gjord på åländska lingon min kära mor plockade åt mig förra året. Ha det!

    Svara
    • Hej Mia! Kul att du tittade in, även om ämnet för dagen kunde vara roligare. Jag håller med dig, om inget radikalt händer snart, kommer verkligheten att överträffa fantasifulla science-fiction-genren – med råge!

      Bilden av den ficklösa svepningen är stark och effektiv, tack för den!

      Vi får fortsätta att ”äta klappgröt” (så sugen jag blir!) och njuta i det lilla – SAMTIDIGT som vi inte får blunda för vad som sker utanför vår egen sfär. Både, och – viktigt idag. Men jag håller med dig, vissa dagar kan jag tycka att det vore bäst att mänskligheten sveptes bort från jordens yta. Då skulle balansen återställas och ingen ”skapelsens krona” skulle finnas där för att återigen rasera.

      Svara
  4. Så sorgligt och så sant. Vi är på väg, förr eller senare kommer vi dit. Förmodligen inträffar det inte över en natt utan gradvis tills det är ofrånkomligt. Kanske är det också nödvändigt, då mänskligheten inte förmår stoppa utan istället skyndar på i samma spår. Vetskapen att vi ligger illa till är väl känt av makthavare, vetenskapsmän och profitörer, men det ser faktiskt ut som om människan inte är förmögen att göra något åt det. Möjligen kan en liten spillra av oss efteråt bygga upp nåt nytt… njae, tveksamt, en ny människoras kanske.
    Fin, tankvärd berättelse, du är väl författaren, utgår jag ifrån…

    Svara
    • Jodå, visst är det min hjärna som har skapat detta tragiska, lågskaliga skräckscenario – för det sorgliga är att framtiden smyger sig på oss, stegvis, och människan tycks vara fenomenal på att anpassa sig – på gott och ont. Hur önskade jag inte att jag kunde säga att det ”bara” är mina vilda fantasier!

      Jag tänker mig att berättelsen skildrar det som återstår av Sverige och spillrorna av människosläktet som en gång befolkade landet. Året är ca 2035.

      Svara
      • Glömde: Texten är en bearbetning av en text som jag publicerat tidigare. (För den som eventuellt känner igen ramberättelsen.)

  5. Göran Gustafsson

     /  februari 25, 2013

    Min Gud, så jag saknar fåglarnas kvitter!

    FOR EVERY FALLEN SPARROW

    When life has turned into briers and thorns
    A wasted land without songs of sparrows
    Men will rise and bend their bows
    And the wind will sing with the sound of arrows

    For you who cut down the life-giving forests
    And poison the land and the sea;
    For you who turn the wine into wormwood
    And trample our right to be free:
    The wind will sing with the sound of an arrow
    For each and every fallen sparrow!

    For you who spit on the right to be human
    And force your will with the gun;
    For you who throw us back into slavery
    And darken the sight of the sun:
    The wind will sing with the sound of an arrow
    For each and every fallen sparrow!

    For you who foster a life of desire
    And blaspheme our temples with greed;
    For you who claim the right to the power
    But turn your back when we bleed:
    The wind will sing with the sound of an arrow
    For each and every fallen sparrow!
    ..
    We shall strike down the walls of your prison
    We shall climb out your deepest cave
    We shall drive you from land and the water
    We shall lower you down in the grave
    And for every fallen sparrow
    The wind will sing with the sound of an arrow!
    ..
    ‘Cause when life has turned into briers and thorns
    A wasted land without songs of sparrows
    Men will rise and bend their bows
    And the wind will sing with the sound of arrows

    Göran Gustafsson

    Svara
    • AMEN!

      Tack! Mycket starkt att läsa. Måtte vi snart resa oss som en man och säga STOPP – DET RÄCKER NU!

      Svara
      • Tillägg (jag tycker din dikt förtjänar ett eget omdöme):

        En mycket stark text som med profetisk, gammeltestamentlig styrka varnar för konsekvenserna av ett förkastligt leverne. Det finns en gräns för vad människan kan uthärda och tåla . . .

        Men tordönsstämman tillhör inte en gud – nej, det är den förslavade människan som en dag ska resa sig som en man och med kraft slå tillbaka och kräva sin rätt – en godhetens slutgiltiga seger över ondskan.

        Upprepningen ”For you who” fungerar effektivt och drabbande. Man vill inte tillhöra någon av de kategorier som nämns!

        Snygg koppling till bibelns sparvar, också – så kanske finns en gud med på ett hörn, trots allt – en gud som står på de svagas sida . . .

  6. thord wiman

     /  februari 26, 2013

    Hejsan Anita,

    Jag hoppas din beskrivande dystopi inte är det alternativ som väntar på mänskligheten därborta i framtiden som ju tillhör de ännu ofödda barnens himmel eller helvete. Det hela kan fortfarande ta många olika vägar även om snabbheten i klotets uppvärmning är både onaturlig och grotesk, fullständigt vetenskapligt klimatbaserat omöjlig, månghundraåriga planetära processer sker inte på 50 år – INTE!

    Du har ett gott öga till alfabetet och bokstävernas sammansättning: en riktig nagelbitare med en medföljande dov underton indikerande att allt går åt h-e på slutet, fast jag lider med Fredrik som ensam utpekad syndabock – karl´n var ju ändå folkvald! Vi vet allesammans idag (även klimatförnekarna tror jag) vart och varthän det här barkar. Lyssnade på ett skrämmande inslag i något P1 program om tundran i Sibirien och permafrosten (den eviga tjälen) vars isande grepp om mark och metan (sju gånger aggressivare än de växthusgaser vi eminerar till atmosfären), nu börjar släppa. Det handlar om många många miljarder ton. Permafrosten täcker 1/5 av jordens landyta. En Pandoras ask som absolut inte får öppnas.

    Ja, det finns mycket att oroas över, fast bäst är att gå samman, bilda opinion, sätta ett tryck på politiker för folkviljan är alltid det som räknas till sist. Politiker gör ingenting om inte gräsrötternas röster får genomslag.

    När jag läste din berättelse fick jag samma känsla av desperation som på 80-talet när kärnkraften debatterades och Jan Hammarlunds ”jag vill leva i Europa” frekvent spelades i radioapparaten, fin låt i all sin fasa. Annars har jag just nu en underbar violinslinga gående i huvudet timme efter timme, envis och idog är den, omöjlig att bli av med, fast jag vill nog helst inte. Den är från skid-VM i Val di Femme, Italien och spelas i de repriser som ibland läggs in. Och jag njuter! Du kanske har hört den i din nya anläggning?

    Som du märker har jag helt tappat bort den lilla röda tråd jag ett tag höll hårt i, googlade efter världens totala utsläpp av växthusgaser årligen men hittade inget annat än kompakt text och nu ger jag upp. Natti natti, sussa sött när du väl ramlar av pinn någon gång fram på småtimmarna!

    Lyssna och spana in (vibbarna från längesedan) Jan i youtube-klippet från Berns 1983

    jan hammarlund jag vill leva i europa

    (11 jan 2009 – 6:15)

    Svara
    • Hej hej Thord! Jag hoppas också av hela min själ att ingenting av det jag skrev om i det här inlägget blir verklighet. Jag tänkte så här: vi kanske måste försöka tänka oss in i vilka effekter klimatförändringar kan ha på oss i vår vardag. Det bli så lätt en massa abstrakta siffror om hotbilder, siffror som är näst intill omöjliga att ta in. Jag ville försöka ta ner hur förändringarna påverkar i det lilla livet.

      Så du tycker stackars hundögde Fredrik får bära för mycket hundhuvud i min text? Ja, kanske det, men folkvald eller ej, så är det vår tids politiker som är ytterst ansvariga för det som pågår i världen just nu beträffande klimatet – och som accelererar med hiskelig fart! Historien började spelas upp i mitt huvud när jag föreställde mig en åldrad Reinfeldt. Sedan blev det naturligt att lägga till ett fiktivt barnbarn, utplåna resten av familjen, och vips! så började historien leva sitt eget liv, det var bara för mig att hänga med i ”produktionen”. Men som sagt – måtte min dystopi förbli enbart en skapelse av min hjärna, eller kanske jag skulle säga en pytt i min panna? 🙂

      Och måtte permafrosten förbli evigt tjälig!

      Att du kopplar till Jan Hammarlund – jag bugar och bockar och slickar i mig. Bättre beröm kan jag inte tänka mig. Klippet du tipsar om är mycket njutbart, Jan H är så ung (och så vacker i sin rosa sjal!) – han strålar, hans patos så genuint. (Det finns ett annat klipp där han sjunger samma låt men där är rutan helt svart, ljudet är desto bättre.)

      Nej, skidåkarna bryr jag mig inte om, jag är hopplöst sportointresserad, så den där melodislingan har inte fått chans att ta fäste i mig. Annars har anläggningen testats med ett par filmer. Bland annat filmatiseringen av Naomi Kleins Chockdoktrinen, när vi ändå är inne på fasor. Boken (och filmen) ger en ruggig inblick i hur Chicagoskolan med Friedman i spetsen ”testade och finslipade” sin tes i Chile i glatt samarbete med Pinochet. Tesen: Chocka och skrämma folket till lydnad och underkastelse, därefter genomföra gigantiska ekonomiska förändringar för ett folk som förstummats av skräck.

      Sambandet mellan nyliberalismens kvartalsstyrda framfart och effekterna det medför på kommande generationer blir alltmer uppenbara.

      Tillbaka till Sverige: Här behövdes inte ens chockdoktrinen – precis som du skriver – här genomfördes nyliberalismen på parlamentarisk väg.

      Jag vill trots allt avsluta med att jag kan skönja en liten liten ljusning vid horisonten: högern, och med den förhoppningsvis nyliberalismen på sikt, faller i land efter land. Danmark, Nederländerna, Frankrike, Italien (kanske) och i Tyskland går det inget vidare för Merkel. Kanske till och med svenska folket snart förstår sitt eget bästa.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: