Hildur Matildas tre kärlekar?

 

 

*

Elin Wägner och Ellen Key i all ära, men idag på den internationella kvinnodagen vill jag lyfta fram Hildur Matilda, min mormor, en av 1900-talets tappra hjältinnor, som utförde stordåd i det tysta. Hon levde vad man brukar säga ett enkelt liv. Ett hån kan jag tycka. Enkelt i betydelsen anspråkslöst, ja. Men enkelt i betydelsen okomplicerat? Nej! Det behövs inte mycket fantasi för att inse att hennes liv var allt annat än enkelt!

Jag vill lyfta fram henne för att jag högaktar och vördar henne. Jag vill inte att hennes liv ska falla i glömska. För dagens svenska kvinnor ser tillvaron så annorlunda ut. Men ser man till hela världen så är det fortfarande alltför många kvinnor vars liv liknar Hildur Matildas.

*

Mormor D

Hildur Matilda föddes 1890. Här är hon 22 år

*

Jag får inte ihop det!

Året efter att kortet är taget, föder Hildur Matilda en dotter, som får namnet Iris. Långt senare, drygt fyrtio år närmare bestämt, när jag är sex år, kanske sju, får vi besök. Det är mormor och moster Iris som hälsar på. De har också med sig en gammal farbror. Honom har jag aldrig sett förut. Moster Iris säger ”far” till honom hela tiden. Sexåringen får inte ihop det. Till slut kan jag inte bärga mig, så jag säger med hög och klar barnastämma, så att alla ska höra:

”Men, så konstigt mamma, du och moster Iris är syskon, och hon säger ‘far’ till farbrorn. Men eran pappa är ju död!

Jag får ett barskt ”tyst med dig!” till svar.

Oäkting

Just där och då lärde jag mig att det finns frågor man inte ska ställa. Många år senare får jag veta att moster Iris var vad man kallade en oäkting, och att hon på gamla dar återupptagit kontakten med sin far.

Vem var då denne ”far”? Han var verkmästare och arbetade på kraftverksbygget i Älvkarleby. Hur han träffade Hildur Matilda vet jag inte, men att han körde motorcykel, det vet jag. 

*

IMG

Andra regler för körkortsfoto på den tiden!    

*

Mormor var kraftigt låghalt efter en knäskada hon ådragit sig som barn. Skadan läkte illa och benet slutade att växa. Hon vaggade upp och ner när hon gick och tog gärna stöd i möbler och dörrposter för att hålla balansen. Motorcykelmannen, verkmästare Eriksson, som var något av en Uppfinnar-Jocke, konstruerade en benförlängning till mormor.

Kanske var Iris priset hon fick betala? Som ett tack för hjälpen? Någon djupare kärlek till motorcykelmannen var det nog inte från mormors sida, ”far” fortsatte att hälsa på sin dotter, men mormor höll honom kort.

Fader okänd

Efter ytterligare några år får Hildur Matilda sitt andra barn, en son. Vem som är hans far vet bara mormor. Fader okänd, står det i papperen. Mormor yppade inte för någon vem fadern var, den hemligheten tog hon med sig i graven. Min mor brukade, halvt på skämt, halvt på allvar, säga att Svens far nog var en italiensk knivslipare. Brodern var kort i rocken, mörkhårig och svartögd, och han dansade som en gud. Sven fick många barn, alla hade de farligt mörka ögon och alla hade de tjockt, lockigt hår. Jag ökade på min status bland klassens flickor avsevärt när jag som tioåring pekade ut en av Svens grabbar, på skolgården: En fjortonårig, svarthårig variant av James Dean, med den röda snusnäsduken nonchalant knuten runt halsen och skjortan uppknäppt långt ner på bröstet. Stilig som en filmstjärna, var han, min stora kusin!

*

james dean

*

Som barn tyckte jag om tanken på den där italienske knivsliparen. Mormor och han. Spännande, svindlande dimensioner lades till bilden jag hade av min mormor.

Men knivslipare drar vidare, och Hildur Matilda förblev ensam med sina två barn. De bodde i ett litet torp, där även mormorsmor och ytterligare några släktingar huserade. (En ofattbar trångboddhet i tider när varje barn ska ha ett eget rum.)

Mormor hankade sig fram genom att ”tjäna piga” bland bättre bemedlade.

*

hildur iris sven framför haralds hus

*

På nästa fotografi i den slitna kartongen med gamla släktkort sitter Hildur Matilda i gröngräset med sina två oäktingar. Men nu har det tillkommit ett främmande element:

*

hildur arvid iris sven ca 1920

*

En äldre herre med hatt och stor yvig mustasch sitter intill dem, men ändå på ett visst avstånd, som om han inte riktigt hörde till. Det är Johan Arvid Andersson, härstammande från Västerås. Han har fått arbete i Skutskär och någon form av tycke har uppstått, vill jag tro. Annars skulle han knappast sitta där i sommargrönskan och låta sig fotograferas tillsammans med mormor och hennes två barn.

*

 

målar-anders

Målar-Anders

Vem var han, Johan Arvid Andersson? Han gick under namnet Målar-Anders, med betoning på a:et i Anders. Han var en erkänt skicklig målare, ådringsmålning var hans specialitet. Han måste ha haft ytterligare några gåvor, åtminstone i mormors ögon, för 1922  föds deras första dotter.

*

olle anders ca 1926

*

1924, två år senare, föder Hildur Matilda tvillingsöner. Men fortfarande är hon på papperet ensamstående, nu med fem barn.

1925. Målar-Anders och mormor har nu tre gemensamma barn och ett fjärde på gång. Så blir det då äntligen bröllop! Hildur Matilda blir fru Andersson och hennes tre yngsta barn heter därefter Arvidsson efter sin far.

Ett barn varannat år

1926 föder mormor en son.

1928 föder mormor en dotter (min mor).

1930 föder mormor en dotter.

*

1931 dör Målar-Anders i lunginflammation!

Depression råder i världen. Hildur Matilda, ny drygt fyrtio år, är återigen ensam men inte helt ensam ändå – nu har hon åtta munnar att mätta! Barnen är ett, tre, fem, sju (två stycken) och nio år. Plus de två tonåringarna. Sociala myndigheter utgår ifrån att den handikappade kvinnan inte ska klara uppgiften hon står inför. De arbetar för att barnaskaran ska skingras och placeras ut i fosterhem.

Men Hildur Matilda är av segt virke, hon slåss som en lejoninna för sina ungar. Och lyckas mot alla odds att hålla ihop barnaskaran. Många är de som vittnat om hur hon höll dem exemplariskt hela och rena. Barnen Arvidsson blev goda samhällsmedborgare, Hildur Matilda hade all anledning att vara stolt. (Det värsta brott min mor begick i sitt liv var när hon som barn ibland fick smyga ut i kvällsmörkret och stjäla lite ved.)

*

kajke ellbritt elvy elna olle anders ca 1935

Mormors ”kull” med Målar-Anders några år efter hans död

*

Motorcykelmannen kunde inte glömma sin ungdomskärlek, efter morfars död återvände han på sin motorcykel och friade till änkan med alla barnen. Han var numera en välbärgad man och ville sörja för henne och hennes barn. Men Hildur Matilda var strong – Motorcykelmannen fick nobben!

Det har jag högaktat henne för hela livet. Vilken integritet! Jag vill tro att morfar var hennes livs stora kärlek.

*

morfar

Målar-Anders – Hildur Matildas stora kärlek?

*

Aldrig mer än en!

Jag minns min mormor som en gladlynt kvinna med glimten i ögat. Kärv, visst, livet hade format henne så. Hon var ingen mormor man kröp upp i knä på och gosade med. Men hon hade alltid tid och var alltid intresserad av vad jag hade att berätta. Jag tyckte mycket om henne!

Som barn cyklade jag till henne på pensionärshemmet och hälsade på. Framåt sensommaren hade jag ofta med mig nyplockade röda vinbär, som hon älskade. Då kunde man alltid räkna med en karamell ur den snirkliga porslinsskålen med lock. Men aldrig mer än en!De begärliga karamellerna var sidenskimrande i olika kulörer, och när man bet sönder höljet runt chokladen knastrade det.

hildur andersson 70 år

Hildur Matilda Andersson på sin 70-årsdag

*

När en av Hildur Matildas söner gifte sig slog man på stort, en liten orkester hade hyrts in till dansen. Mormor satt vid honnörsbordet, stolt och lycklig, och när en av musikerna bad henne att önska en melodi kom svaret blixtsnabbt:

Tangokavaljeren!

Mormor, med sitt trasiga ben, kunde inte dansa, men hennes ögon, det ena brunt, det andra blått, strålade när trion spelade Tangokavaljeren bara för henne.

Momor är borta sedan många år, kavaljererna likaså. Nu dansar de ständig tango. Jag kan se dem där de står på rad för att bjuda upp – Motorcykelmannen, Knivsliparen och Målar-Anders. Och mormors ögon, det ena brunt, det andra blått, strålar!

Kanske dansar de till det här :   Lasse Tennander – Dansa Matilda!

Eller det här:

 

Följande inlägg
Lämna en kommentar

12 kommentarer

  1. Om DETTA BORDE DU BERÄTTA, OAVLÅTLIGT, ÖVERALLT, RUNT VÅRT ÄCKLIGT BORTSKÄMDA LAND, ANITA!!! Innerligaste TACKKK!!!

    Svara
    • Tack själv, Sven-Erik! Ja, det är lätt att ta saker för givna. Jag läste en bra ledare i Aftonbladet idag, Eva Franchell skriver om hur särbeskattningen blev en revolution för kvinnor, hur man på sjuttiotalet slogs för rätt till mammografi och rätt till smärtfri förlossning. Yngre generationer kan tro att det är sånt som ”alltid” har funnits.

      Sedan är det en helt annan sak att utvecklingen idag på många kvinnoområden går åt fel håll. 😦

      Hildur Matilda missade aldrig ett möte på kvinnoförbundet (och i Skutskär var det bara ett partis kvinnoförbund som gällde – S – på den tiden arbetade de för den lilla människan!)

      Svara
  2. Ett fint porträtt, ett kärleksporträtt.

    Svara
    • Tack! Så glad jag blir om min kärlek till min mormor, denna stolta, starka kvinna, går fram till läsaren!

      Svara
  3. Det är som att förflyttas till en annan värld. En annan tillvaro var det verkligen. En generation som slet för vår skull. Jag hade själv en mormor med en liknande historia, där två män figurerade, fick aldrig riktigt kläm på det där… (Ja, nu vet jag förstås). Min mormor fick åtta barn, varav ett dog tidigt. Jag var väldigt ung men minns en hel del, inte minst hennes protes, ett träben. Att känna på stumpen som var alldeles len, var mycket märkligt, inte skrämmande, snarast ett mirakel. Mormor var min favorit, hon läste sagor och historier ur livet. När hon hade dött lär jag ha sagt att jag skulle bli pilot. Hon var ju i himmlen, och dit ville jag flyga för att hämta tillbaka henne…

    Svara
    • Tack att du berättar! Så rart med barnets pragmatiska lösning: pilot . . . 😉

      Jag ser många likheter mellan våra mormödrar. Hildur Matildas skadade ben amputerades så småningom, jag vet att hon började med träben men ”avancerade” till protes. Jag tyckte som barn att det var lite läskigt när hon spände av sig protesen på kvällen. Hon skojade också och sa att det kliade i foten som var borta! Kanske var det fantomkänslor, kanske var det hennes upplevelse att det faktiskt kliade i foten?

      När min mormor dog var hon inlagd på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Eftersom jag börjat läsa där, blev det min uppgift att hämta hennes tillhörigheter. Jag hade inte varit så nära döden i mitt unga liv, och jag minns fortfarande den märkliga känslan när jag lämnade sjukhuset med mormors handväska och armbandsur, men mormor var borta!

      Svara
  4. Den där känslan, att någon är borta, utan återvändo, är väldigt jobbig. (här har för övrigt religionen en funktion för många). Sådant händer ju ett antal gånger i livet, och man återhämtar sig, konstigt nog egentligen. Någonstans därinne sitter det förstås kvar. Min mormor hette förresten Agda…

    Svara
    • Borta, men ändå inte? Själv har jag en intuitiv, kanske naiv, åtminstone ganska okomplicerad föreställning om ”något mer”, ”något bortom”. Det är inget jag grubblar över, tids nog får jag veta (eller inte). Jag ser det inte som ”religion”, däremot ser jag oss människor som andliga varelser.

      Svara
  5. Jag tror vi är på samma ”våglängd”🙂, även om begreppet andlig i mitt tycke har blivit så infekterat ; Andlig i betydelsen något ”finare”, en bättre människa. Någon som därför står över andra. Jag anser att det inte finns någon helt igenom god människa. Alla har vi en inre drivkraft av något slag. (omedveten, och som inte alltid är så god). Jag känner också att det finns något mer, något bortom…

    Svara
    • För mig betyder ordet ”andlig” att jag tror att vi har nedlagt i oss en längtan efter ”något bortom”. Det gör oss inte till något bättre eller finare i skapelsen, tvärtom så förpliktigar det till att leva och göra rätt, att försöka hålla det onda inom oss i schack.

      Augustinus uttrycker vår inneboende längtan så fint: ”. . . mitt hjärta är oroligt tills det finner ro i dig.”

      Svara
  6. Göran

     /  mars 12, 2013

    – Själv har jag ….en…. föreställning om ”något mer”, ”något bortom”.

    You came with an empty hand
    And nothing will ever remain
    Your life was drawn from life
    And given back in pain

    But somewhere ‘yond the mountains
    ‘cross the valleys and the sea
    There is something in the Highland
    That calls for you to see
    🙂 GG

    Svara
    • Tack, tycker mycket om dina strofer!

      Jag får omedelbart Noel Paul Stookeys Wedding Song i huvudet, och den här versen leder tillbaka till mormor och hennes kärlekar:

      ”A man shall leave his mother and a woman leave her home
      And they shall travel on to where the two shall be as one.
      As it was in the beginning is now and til the end
      Woman draws her life from man and gives it back again.
      And there is love. there is love.”

      Hildur Matilda gav sannerligen liv! Cirkeln är sluten.

      Här finns hela låten: http://open.spotify.com/track/38bYee4SaF76Okbj5S4g3k

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: