Säkra vårtecken trots allt!

blött

*

Inte särskilt vårlikt idag, blött och ruggigt, ishinnan ligger fortfarande över havet i den finländska skärgården, men den ena fiskgjusen är på plats i Seili igen. Sänker sin nacke i vätan, men jag kan ana att hen längtar . . .

*

 

Följande inlägg
Lämna en kommentar

23 kommentarer

  1. thord wiman

     /  april 18, 2013

    Hej, Anita,

    det könsneutrala pronomenet ”hen” är adekvat att använda då könsbestämning bland adulta fiskgjusar är delikat men enkel i ett initialt skede då hanen alltid (som regel) anländer ca en vecka före honan. Det är alltså fråga om ett livslångt parförhållande.

    Kalakotkas (fiskgjuse på estniska) ska jag i år följa, inte som fan läser bibeln kanske men närapå, för ljudupplevelsen är halva riket.

    Fyra rapporterade fiskgjusar i södra Dalarna denna vecka och mycket annat rart, fågeltåget blev massivt när väl sydvinden kom, rena ketchupeffekten! Fiskgjusen är en magnefik fågel att betrakta i en kikare och många roliga/intressanta naturupplevelser kan bjudas den tålmodige omkring ett fiskgjusbo, bara deras kontaktläte, den genomträngande visslingen är fascinerande att uppleva.
    Men man ska minnas att fågeln är extremt störningskänslig – kikare och minimum 800-900 meter! Hanen alltid några dagar/1 vecka före honan som sagt. De reser alltså inte tillsammans från Västafrika. Det vore ju en dröm att se det där första mötet högt över en gryningsblank insjö/skärgård, om det än någon synbar glädje (är det säkert!) i återseendet. Sedan börjar vardagsslitet: reparation av boet, se till så att ett par ägg hamnar i det och massor av fiskar, gärna från någon närliggande inplanteringssjö (gjusar älskar regnbågar, lätta, matiga byten) till ständigt hungriga, gallskrikande, unga gjushuvuden. Ack ja – sådant är det – Livet …

    Hej!

    Svara
    • Hej Thord, blir glad att du tittar in! Jag är inte fågelskådare. Alls. Men de här webbplatserna har ökat min förståelse för att man kan bli biten av den hobbyn. Och ju mer man känner till om olika fåglars vanor, desto mer givande blir det, förstås.

      Håller med dig om att ljudfilmen vida överträffar stumfilmen. Det svajar så skönt i boet i Kalakotkas, också. Å andra sidan är utsikten i Seili så hänförande att den gott och väl kompenserar ljudet. Jag har svårt att hålla mig borta från något av bona (boen?) , kan inte välja det ena före det andra!

      Kalakotkas – fiskgjuse. Tack för infon. Jag har utgått ifrån att det är namnet på platsen där fåglarna finns:)

      En fågelsak som jag undrat över: vad gör änkan/änklingen i ett fiskgjuse- eller svanpar, för den delen, om/när den ena hälften dör. Lever de singel återstoden av livet?

      Västafrika. Det svindlar när man tänker hur de här fåglarna flyger över kontinenter. En ofattbart lång sträcka de tillryggalägger. Undrar om de lever särbo när de är utomlands? Eller är de utomlands när de kommer hit till oss?

      Om jag förstått rätt så väljer gjushuvudena (tack för härligt ord!) som kläcktes bland trädtopparna i fjol att stanna utomlands (alternativt hemma) några år innan de återvänder till sina födelsetrakter.

      Svara
  2. Vårens coolaste bild, än så länge…The Fishlight, som min pappa brukade säga.

    Svara
    • Kär fågel har många namn:)

      Cool i bemärkelsen kylslagen, i alla fall! Gjusen undrar nog varför han hade så bråttom med att flyga i väg från Afrika? Vi får hoppas att värmen kommer till Seili snart, och med den hans käresta!

      Svara
      • Jo. Gladorna runt vårt eget sommarhemman svärmar nästan som bin, men vet nog inte riktigt varför…

      • Säg inte det:)

      • OK. De låter som om de inte har en j-a susning.

      • 🙂

        Skulle tro att människospråk låter ganska obegripligt för gladorna, tror du inte?

      • Du har rätt. Har hört att Glada inte ens begriper sig på Brunglada, ungefär som när människa försöker konversera gorilla.

      • Då återstår vad gladorna uttrycker. Kanske är de bara glada?

      • Eller bara ormvråk. Fast, nä, så illa ser jag inte.

  3. Jösses, vilken utsikt hen har! Så skulle jag också vilja bo…

    Svara
  4. thord wiman

     /  april 22, 2013

    Hej,

    jo, nog susar det och nog svajar det både behagligt och betänkligt i furans topp där fåglarnas stora borg är belägen, blir nästan sjösjuk själv men gjusarna de hukar bara tålmodigt.
    (Och vad heter då den fågelklubb jag är medlem i vars symbol för tillhörighet är en bild eller snarare emblem föreställande ett skarpögt fiskgjushuvud? ”Ljushuvudena” (Sic!) förstås. Det är vi!

    En e.m. i början av Juli i fjol hördes på avstånd (Kalakotkas) i mina lurar ett olycksbådande muller. Gjusmamman slutade tvärt med sitt eviga, envisa näbbförflyttande av pinnar hit och dit och stelnade till i en intensivt lyssnande, uttrycksfull pose medan småttingarna (ganska stora) klängde omkring här och var i boet. Snabbt puttade och manövrerade hon dem in i boets epicentrum, lade sig uppepå med huvudet mot aktuell vindriktning och bredde ut sina ömma modersvingar lite vinklat bakåt för vattenavrinningens skull. Här skulle då ingen åskfront komma och överraska minsann.

    Händelseförloppet blev dramatiskt. Det gick så bra att följa åskfronten, räkna in den blixt för blixt. (Du vet: antalet sekunder mellan blixt och dunder x ljudets hastighet 340 m/s.) Snart nog badade omgivningarna i ett kusligt, spöklikt dunkelljus och av honan med huvudet djupt instoppat i bröstfjäderdunet syntes just intet. Jag satt med hjärtat i halsgropen och väntade, följde ett drama som utspelades i ett annat land, 160 mil bort men trodde nästan jag var på plats, så kändes det! Ack, vilket illusoriskt trick. Teknikens fullgångenhet firade i detta avseende och i detta ögonblick en stor triumf.

    Det kom slagregn och hårda vindstötar som fick borgen och omkringstående trädtoppar att bete sig helt hysteriskt, att inte tallen for i backen är egentligen obegripligt. Det var i den vävan jag insåg att det här evinnerliga pinnplockandets fasning och instickning som honan ägnar sig åt, senare också ungarna, har en helt avgörande betydelse för överlevnad och fortlevnad både för fåglar och borg den dag de kraftigaste vindarna kommer på visit.

    Jag är inte klar än. På långa vägar. Tror jag drunknar i ord. Och kan en enda dödsorsak var mer önskvärd – ett dopp i en alfabetsbassäng. Men man kan sluta sina dagar i ett spam-filter också. Inte lika kul!

    Återkommer till fågelfrågor. Ut och njut av sol och vindar på… är det Kärleksudden det heter? Jag undrar. Fyra midsommaraftnar i tält blev det där på 70-talet. Inte underligt jag glömt bort platsens namn. ”Gammelhus” heter någon plats i närheten. Den minns jag.

    Svara
    • Nej, den här gången klarade du dig igenom spam-filtret. Och levande verkar du vara i allra högsta grad!

      Vilken dramatik du målar upp! Jag kan se hela förloppet framför mig (fasansfullt men fantastiskt, också, hur modern skyddar sina små), och är glad att jag inte gick in och kollade precis då. Hade säkert fått hjärtsnörp. Nu gick det ju bra den här gången, men jag kan tänka mig att ett och annat bo stryker med i de starkaste kastvindarna.

      Att du är intresserad av fågelfän har jag förstått, men inte så till den grad att du är organiserad dito. Så lyckat att ni har just en fiskgjuse (visst finns stavningen ”fiskljuse” också?) i ert emblem. Någon ska ju vara ljushuvud, också . .🙂

      Vet inte exakt vad du hade för dig på vår udde, när det begav sig, du bytte tydligen krut mot kärlek? Eldigt och explosivt värre kanske du hade det under tältlivet, men Krutudden och inget annat var namnet:) Och campingområdet heter Klackskärs camping. Snart anländer husvagnsfolket och väldigt många är utrustade med en eller två fyrbeningar. Nya, spännande bekantskaper för mina svansförsedda flickor.

      Ditt minne får klart godkänt, ändå, för visst ligger Gammelhusgården (märkligt tårta-på-tårta-namn) strax intill Krutudden. Om inte dagligen, så spatserar jag i alla fall ofta, ofta, runt på den fina udden och genom hembygdsgårdens friluftsområde med hundarna.

      Precis nu slår det mig att du kanske svärmade i KÄRLEKSallén. Det lär ska ha funnits en sådan på riktigt, en allé dit förälskade par begav sig när de ville vara lite på tu man hand. Numera står det villor på området, villor som fått behålla det romantiska namnet som gatunamn. Du kanske vandrade dit med någon utvald när du tältade på KRUTudden och att minnet har trasslat till det lite för dig?

      Those Were The Days . . .

      Svara
  5. thord wiman

     /  april 28, 2013

    Hej,

    ja, Krutudden förstås, att jag kunnat glömma. Minnet nu restaurerat, fast bara tillfälligt är jag rädd. Vi från Hallstavik och ett sällskap från Norrskedika hade åtta tält på en gräsmatta vid en närbelägen skola, någon jobbade där så tillstånd fanns. Lugnt, festligt och gemytligt, samma människor varje år, återseendets glädje! Inte för mitt liv var Klackskärs camping ett seriöst alternativ, annat än att just vända på dito.
    Det gick vilt till omkring Midsommar i din lilla stad i början på 70-talet. Hur är det idag? Vi gick alltid på Midsommardagens förmiddag (vi också…) upp till Roslagsgrillen som det hette då, för mat (just det: konglomeratet pyttipanna) och kylskåpskall dryck. Ett ledigt bord var som en skänk från ovan.

    Apropå klubb och förening. Är du själv med i någon? Ett filmsällskap kanske? Trädgårdsförening? Har du någon? Planterar du något? Bara vid ytterst solenna tillfällen planteras ek, sägs det, men det kan väl utföras när som helst, en gåva till framtiden, ett tecken på framtidstro och på att man själv inte har levat förgäves …
    Fast ansluten men inte överhövan aktiv kan man ju vara i lite av varje. SNF, t.ex. för mig, en självklarhet sedan tidigt 80-tal. Men lite förvånad är jag över inskrivning i fågelklubben med en och annan medföljande exkursion, fast det föll sig naturligt. Vi träffas ju ändå alltid i fågeltorn, omkring sjöar, våtmarker och i de krympande refuger där ugglor ännu trivs – och i gatuhörn! kanske oftast där. Just det, och så i Svalan förstås, dagens fågel, rapporteringssystemet på nätet. Även det numera bevingat. Fågelskådare är överlag väldigt trevliga människor. Inte så mycket hybris och narcissism mera enkel förnöjsamhet och tacksamhet och en hjärtegod bredvillighet att dela med sig av både sedda fåglar, tips och kunskap/erfarenhet. Så var det inte förr. Då knep var och en tyst omkring sitt eller delade inom en liten, sluten. väl utvald grupp. Då var det stirrig konkurrens, nu är det glimten i ögat och samverkan (gillar det ordet) för fåglarnas bästa. Men visst förekommer här och var för stort hävdelsebehov, besserwisserattityd, höga hästar och humorlöshet men det ändrar vi snabbt på. Vårt gemensamma intresse och många delade upplevelser knyter starka band.
    I mitt fall handlar det om en syntes, ett sammansatt, brett naturintresse, fåglar är bara en bit i en stor kaka, som det nog är för de flesta av oss. Kanske jag låter som en föreningsmänniska men är det inte. Långt därifrån. Mera en enkelhetens och ödmjukhetens omkringströvande ”solitär” med ögon och sinnen öppna för naturens vidunderliga skönhet, alkoholfri berusning är inte illa.

    Fågelfrågorna du ställde är både roliga och intressanta men lite svåra, vill inte slarva med dem. De kräver fördjupning och eftertanke (läsa på), tid alltså, som inte finns just nu i vårens hektiska yra, lovar återkomma med fylliga svar (herregud, så det låter pretentiöst) fastän det är tvivelaktigt att generalisera i en värld som fåglarnas så varierad och fylld av undantag. Läste just om en Vandringsalbatross som (dokumenterat) ringmärktes i en ålder av 6-7 år 1957 och återfanns på samma lokal på ett bo 2012. Hon blev fågelmamma vid 62 års ålder. Fåglarnas värld är en sällsam värld! och man tager sig för pannan. Och säger Hej!

    Nu ska jag se/lyssna på SVT-play: Janine Jansen, underbarnet, supertalangen som blivit en vuxen världsviolinist. Också ett sällsamt liv kan jag tänka. Byta? Tveksamt?

    Glad Valborg!

    Svara
    • Hej Thord, roligt att läsa om ditt firande här i det som numera är mina hemtrakter. Blir nyfiken på vilken närbelägen skolgård ni tältade på. Källörsskolan? Den rivningshotade? Eller kanske Brunnsskolan alldeles intill kyrkan? Den gårdsplanen är numera en asfaltplan. Med anrika Rospinglan strax intill. Möjligen var det där ni åt er pyttipanna?

      Numera är midsommarfirandet i Östhammar en mycket lugn historia, ungdomarna drar till Öregrund, där lär det ska vara livat värre.

      Så trevligt ni verkar ha det, ni fågelskådare! Jag antar att ni ”blir ett med naturen” och då är det mer naturligt att samverka än att konkurrera, kan jag tycka. Å andra sidan handlar de flesta naturfilmer om att döda eller dödas, äta eller ätas . . .

      Mina egna eventuella medlemskap går snabbt att avhandla. Jag är inte ens med i Lars Molin-sällskapet, trots att det är snudd på obligatorium för östhammarsbor (han levde och verkade ju här i trakterna). Nej, föreningsliv är inte min grej, är nog så mycket ensamvarg som det är möjligt att vara. Jo, ett undantag finns, Svenska Freds har jag varit passiv medlem i under många år.

      Trädgårdsförening, följdriktigt blir det nekande svar här också, men däremot ett stort trädgårdsintresse. Under mina år i Uppsala hade jag en ambition att förvandla den stora gräsmatten runt nåntunavillan till uppodlad mark. Jag kom en god bit på väg innan jag råkade ramla över det här gamla roslagstorpet. Här har jag sänkt ambitionsnivån, oavsett vad jag skulle vilja så ligger berget i öppen dager och begränsar odlingsmöjligheterna, men det passar mig utmärkt att låta de gröna fingrarna ta det lite lugnare nu. Men visst spirar det en och annan buske och perenn också här. Alla trädgårdsbilder här på bloggen är tagna där jag bor nu.

      Planterat träd har jag ändå gjort, ett par nytillskott har det blivit. Ett fågelbärsträd (underbart vackert träd!) och ett Experimentalfältets Sviskon tar numera upp kampen med massor av gamla äppelträd, en kolossal lönn, ask, björk och rönn, och en maffig en, inte att förglömma. ”Och doft av rosor och schersmin”, förstås, det måste man ha i Taube-land.

      Vilken otrolig historia om den gamla albatrossen! Jag har till nu levt i tron att fåglar blir tre, fyra år, som mest fem. Ibland har man gruvligt fel. 🙂

      Apropå Valborg: När jag var ung och innan jag bodde i Uppsala så var det ett måste att åka ner till lärdomsstaden under den helgen. Efter att jag blivit uppsalabo och fått familj så hade inte valborgsmässofirandet samma dragningskraft. Numera får de ränna utför forsen (och just i år talar vi ”fors”) och dra på mössor och springa i carolinabacken och ha sig utan min närvaro. Men man kan ju ha trevligt på andra sätt!

      Vad du än företar dig den helgen så önskar jag dig en glad dito!

      Svara
  6. thord wiman

     /  maj 8, 2013

    Hej igen, Anita, sent omsider. (hoppas du ursäktar…)

    Inte många rätt på skolförslag från dig men en titt på kartan (Eniro) får igång en liten ivrig klockkläpp på Edsskolan intill Frösåkersskolan, inte särskilt närbeläget Krutudden inser jag aningen förbryllat. Minnets underbart flexibla/elastiska förmåga har kraftigt minimerat avståndet. Jo. Minnet är en märkvärdig mackapär som jag inte alltid riktigt litar på – möblerar om och donar, förändrar och förskönar med några snabba penseldrag doppade i tidens färgsatta flöde.
    Min syster (en gång jobbat på Östhammars sjukhus) och jag brukar fika i Östhammar men jag har svårt att beskriva vars lokalerna är belägna fast Pinglan höres bekant men ingen pytt där utan uppe vid riksvägen (76:an) där den skyndsamt drar norrut mot Norrskedika, matstället där intill rondellen, hette Roslagsgrillen (mycket populär) fram till slutet 80-talet. Kanske.

    Förbryllande att du så bestämt (och modigt utlämnat!) använder ordet/epitetet ”ensamvarg” om dig själv. Det hade jag inte kunnat gissa. Ordet/uttrycket har många bottnar och är intressant att reflektera/fundera på/omkring men det känns också mycket privat och är det förstås. Jag tror det finns många, många fler ”ensamvargar” i samhället än vad man i allmänhet kan föreställa sig och längst därinne under skinnet kanske vi är det allmänmänskligt allesamman. Att människan är en utpräglat social varelse, som det alltid hävdats, har jag alltid tagit med flera nypor salt. När människan av nöden – förr i tiden – tvingats, ja, då är hon social och sammarbetsinriktad men när hon har ett val, i ett överflödssamhälle är hon det inte… utan att generalisera för mycket. Det finns ett distinkt intressant perspektiv (förskjutning) i detta tycker jag. Och här kommer många andra nyckelbegrepp in, bara för att nämna ordet/begreppet empati. Samhället är ju inte längre särskilt empatiskt, ganska kallt och kallare. Och jag refererar inte till enskilda personer nu utan till kollektivet/samhällsandan. Jag lämnar det.

    Jo. Herr Lars Molins storhet/beryktelse är även litet implementerat/inympat i Hallstaviksbygden, i hela roslagen kanhända om vederbörande tillfrågad är över fyrtio förstås. Han var ju vägmästare i Östhammars kommun på den tiden, anekdoterna lever sitt eget liv.
    Minns en oförglömlig scen: den barnsligt prestigeladdade striden om en mjölkpalls placering. Vägverkets plogbil körde ner den varendaste vinter, Ingvar Hirdwall, klurig, envis och underbar, snickrade en ny, plogbilen körde på ren djävulskap ner den… Hirdwall byggde ny, den sista pallen i cement före ett snöfall. Pang! Plogbilen i diket. Tommy Jonsson körde. Underbar dramatik och dialog om mänsklig centimeterrättvisa, prestige och ren dumhet! Ja, du minns nog det här bättre än mig. Poängen för mig är nog mest Långalma, där mjölkpallsepisoden filmades, eller snarare ett litet stycke söderut, Älvsnäs, där jag somrarna 1963 och 64 var ett av trettio barnkollobarn (8 veckor per sommar) med ALLT vad det innebär av minnen att sila och att suga på för en hel livstid.
    Jo, vad jag skulle skriva innan jag kom in på den här tråden är parallellen (4 l?) till Näsåker i Ångermanland och den bygdens store son, Pelle Molin. Där är alla frälsta! Och jag blev det litet också. Han var en utmärkt, naturnära skrivare, en känslig konstnärssjäl med ett utpräglat tilltalande poetiskt anslag, dessutom en skicklig naturmålare i olja, I like! Språket friskt, som sprunget ur kallkällan med rader som ” hur man än längtar över bergen håller de fast som en mara…”, ja, sånt här bjäfs, älskar ju jag mer än allt annat. Pelle Molin blev 32 år gammal. Och öppnas inte här ännu en parallell (4 l?) till Dan Andersson, samma naturfascination och samma avslutande levnadsålder. Jag har varit in och andäktigt kikat i Pelle Molins stuga (början 90-talet). Väldigt intressant. Två fyllda turistbussar fick mig att fly. Precis som min pollenall (4 l igen?)ergi fick mig att fly inomhus idag, trots att jag har fem utomhustennisbanor på Holmen att iordningställa. Här har björkarna precis slagit ut och jag vill bara vara ledig och njuta av all kortvarig, svidande skönhet. Hur har du det med pollenallergi, besvär?

    Ursäkta längden på det här men jag har svårt sluta väl igångsatt. Nu ska jag i varje fall hasta ut till sånglärkornas fält, en sällsam vårberusning finns där att uppleva. Lärksången, denna underbart välljudande hyllning till våren, till det pulserande livet, som strömmar ned från ovan. Och så dikten i huvudet i ständiga repriser. Nu får du den!

    APRIL/MAJ

    Lärkan på darrande vingar brinnande mörk i det blå
    ständigt högre sig tvingar, högre och högre ändå.
    Nu blev hon borta i ljuset. Ingen kan se henne mer.
    Endast den jublande sången strömmar alltjämt hit ner.

    (och obs! denna vidunderligt sköna avslutning.)

    Hjärta, när skall du hinna
    själv till ditt mål en gång:
    att få i ljus försvinna
    och bli till sång.

    Erik Blomberg (1894-1965)
    Sånglärkan, 1961

    Svara
    • Hej igen Thord, det är alltid lika roligt att läsa dina skönt friflygande utsvävningar, oavsett när de landar. Vad annat kan man förvänta sig av en ornitolog. Men vi håller oss någorlunda begränsade ändå, åtminstone geografiskt:)

      För man kan säga mycket om Östhammar, men man kan inte beskylla staden för att vara stor. Så vad alla skolor och matställen och sjukhus (numera vårdcentral) anbelangar i Östhammar så har de ett ord gemensamt – nära! Östhammar är en ganska fantastisk stad, så oerhört liten och ändå finns här i princip allt vad en människa kan behöva. På gångavstånd! Så inte var det särskilt långt för er när ni var unga och raska att ta er mellan Edskolan och Krutudden.

      Nästa gång du och din syster möts får ni ta er till hembygdsgården intill sjukhuset (vissa dagar utspisas man med våfflor och vispgrädde, alltså på hembygdsgården.). Om ni tittar rakt över gatan på det lilla gröna huset med två skällande hundar på tomten så är chansen (eller risken om man så vill) stor att också jag blir synlig. Även ensamvargar går att beskåda:) Själv blir jag förbryllad över att du blir förbryllad över att jag kallar mig ensamvarg. Det beror förstås på vad man lägger in i ordet. Jag är ensamvarg på det görangreiderska viset: anses nog till och med ganska social men har svårt att anpassa mig till regelverk och påbud. Även en ensamvarg söker sin flock, för visst är vi sociala varelser som blir till i relation! Vi kan bli till på så många sätt, genom att låta våra ord flyga ut i cyberrymden, till exempel.

      Pelle och Lasse (som man säger i Östhammar), två Molinare, men inget släktskap, skulle jag tro. Visst har jag sett det dråpliga dramat om mjölkpallen, oförglömligt. Ingvar Hirdvall är fantastisk, oavsett vilka roller han spelar. Nej, björken och lönnen (den magnifika som skuggar så skönt på sommaren) ställer inte till det för mig alls. Märkligt egentligen, för barnbarnssnuva kan jag räkna med som ”bonus” varje gång jag träffar de små, men pollen tycks jag stå emot bättre:)

      Och så dikten, slutligen. Vidunderligt sköna rader . . . tack! (Men sjunger lärkan på kvällen?)

      Holmen. Ligger dina tennisbanor i trakten av Ö-vik? Jag har tänkt mig att du lunkar i skogarna längre in i landet?

      För att så här på slutet återknyta till inlägget om fiskgjusarna i Österland: Har du sett att det ligger ett ägg i boet i Kalakotkas? Men de verkar inte bry sig om att ruva det? Rötägg?

      Svara
      • Litet tillägg: Jag googlade på Pelle Molin och minsann: Han är regissören Lars Molins farfars bror! Man lär så länge man lever.

  7. thord wiman

     /  maj 12, 2013

    Hej!

    Generna förnekar sig inte! Intressanta Molinska fakta: Tack! Även Ådalens pärla, Sollefteå, med på ett hörn. Mitt eget gnistrande äkta smycke under ett tioårigt boende. Mer fakta: Mona Sahlin föddes i den lilla staden 1957. Och förstås – Laura Matilda Bernhardina Fitinghoff ”född Runsten” (1848-1908), en namnkonstellation som bara måste förpliktiga…

    Det var ju hon som skrev (1907) den Svenska barnboksklassikern ”Barnen från ”Frostmofjället”. Det var Hans Lindgren, som läser texten till Tjuren Ferdinand på korkekskullen, som spelade äldsta pojken i originalversionen i detta gruvliga fjällbygdsdrama med lyckligt slut. Han blev ju sist kvar i barnaskaran (tror deras get som getade med över fjället hette något så vackert som ”Gulllspira”, och jo – ibland blir jag otroligt förvånat överraskad av mitt eget goda minne. (Ha!) och blev omhändertagen/adopterad av en snäll … präst. Usch, det var svårt att skriva snäll. Gullspira ja, så hette getrackarn – ett ypperligt namn!

    Även Bo Setterlinds mor har Sollefteåanknytning, jobbade på anrika hotell Appelberg som kokerska och är säkert ansvarig för oräkneliga pyttihennespannor. (och här lyser det RÖTT ska jag säga, stavningskontrollprogrammet har fått spader, började redan hetsa upp sig däruppe på Molinska och reagerade mycket avogt på Bernhardina.) Vid getrackarn märkligt nog ingen rödpenna men svämmar nu istället över alla pannor.

    Sånglärkan ja – jo, gryning och soliga stunder fm em triggar igång den men även en liten ljuddusch på sen eftermiddag så här i revirbevakningens initialskede kan ske. Ibland någon duell och då är det så fjädrarna ryker över fälten. Jag hörde två. Ett ledsamt faktum är att 60% av sånglärkorna har försvunnit från Sverige de senaste 25 åren, kanske mest beroende på ogynnsamma förändringar i jordbrukslandskapet.

    Kul att du har koll på Kalakotkas. Läget i borgen har varit både rörigt (fast vill inte kalla det för såpa) och dramatiskt. Lite kort:

    Efter många parningar värpte honan (omärkt) på 1:a maj ett ägg som (ovårdsamt tyckte jag men tydligen med ett högre syfte) rullades omkring i boet ett antal varv. Även hanen (märkt, blank metallring hö. ben), som snabbt var på plats för att inspektera resultatet, rullade ägget ivrigt kors och tvärs.

    Den 2:a maj ruvade bägge fåglarna (70-30 honan) växelvis och allt andades frid och nästan familjelycka (nej, jag skrev inte ordet idyll, som inte förekommer i djurens värld), lite lycka vill man ju ändå tro på.
    Den 3:e maj blev kaotisk när plötsligt en annan hona (märkt svart ring os och vit sändarmodul på ryggen, såg ut som sänd direkt från fiskgjusarnas helvete) dök upp och fick den ruvande honan att lämna bo och ägg – och ingenting kan se mer hjärtskärande sårbart ut. Varför honan lämnade är svårt att analysera, många faktorer spelar in som är omöjliga att helt förstå. Den nyanlända honan gjorde inom 30 minuter tre ilskna, kraftfulla attacker mot ägget i tydlig avsikt att förstöra det. Ingen av föräldrafåglarna syntes till. Så märkligt! Trodde inte ett revirhävdande par kunde köras bort. På kvällskvisten låg ändå gjushonan återigen och ruvade (på ett ramponerat/punkterat ägg gissar jag).

    Sedan dess, drygt en vecka, har hon inte setts till. Radiosändarhonan har tagit kommandot i borgen. Kommer inflygande med pinnar och bark som hon donar och ordnar med efter konstens alla regler och ibland är hanen där och parar sig med henne. Det kan alltså bli en liten fjäderfamilj här trots allt. Jag hoppas på det. Fattar dock inte varför det punkterade ägget inte åker överbord. Först trodde jag det var nyvärpt men ett sådant ägg får inte ligga naket och exponerat för sol och regn mer än max 30 minuter enligt litteraturen och det här ligger längre tid än så. Nåväl, fortsättning lär följa: som komplement till skådandet Irl är det här interaktivt elektroniska betraktandet ändå spännande – och lärorikt! Och faktiskt, häromkvällen – delar av skymnings/mörkertimmen förgylldes under enkelbeckasinens luftigt vinande vibbar av en taktfast, spelivrig småfläckig sumphöna, en fågel jag aldrig ens hört ute i svenska våtmarker, sällsynt visserligen men ändå. Hur det kan bli!

    Ha det så bra!

    Svara
    • Hej Thord!

      Tack för dina lyriska utläggningar om fågelvärlden! Skön poesi skapar du, trots att temat är triangeldrama med allt som hör därtill.

      Så då VAR det inte en synvilla! Jag noterade nämligen att en av fåglarna i boet hade en fyrkantig vit ”fläck” på ryggen, som en liten dosa, men jag litade inte på mina synintryck, utan utgick ifrån att det hade något med kameravinkeln att göra.

      Dagen innan den hemska inkräktaren tog över satt det ursprungliga paret tillsammans i boet och tryckte. Båda blickade oupphörligen skrämt upp mot skyn, och ibland skymtade en hotfull skugga. Jag frågade mig om fiskgjusen kan ha någon reell fiende där uppe bland trädtopparna men hade inte en tanke på att det kunde röra sig om en rival!

      Vilket drama!

      Ägget ligger fortfarande kvar i boet, i eländigt skick. Hur kunde det bli så här tokigt? Naturen är inte alltigenom god!

      Och lärkorna slåss i skyn så fjädrarna ryker, varför kan vi inte bara vara snälla mot varandra.

      – – –

      Gullspira klarade sig nog undan Röda Vågen inte så mycket på grund av filmen Barnen från Frostmofjället, utan snarare för det instiftade filmpriset Gullspiran (visserligen med ett N på slutet, men ändå) som årligen delas ut till någon som utmärkt sig inom svensk barnfilm. Vackert namn på ett angeläget pris!

      Minns du att det var självaste Sven Nykvist som stod för fotot i filmatiseringen av Fitinghoffs bok?

      Kan inte låta bli att citera Wikipedia om Laura F:

      ”I företalet till Barnen ifrån Frostmofjället skriver författarinnan att hon velat skriva en bok som når inte endast de förmögna hemmens barn utan kan ‘uttränga den osunda kolportörlitteratur och jolmiga söndagsskollektyr som frestande bjudes eller påtvingas barnen’. Hon ville framställa bokens rollfigurer, allmogebarnen, som intelligenta och fantasifulla och inte som beskedliga våp eller illmariga mottagare av överklasshjältarnas barmhärtighet. Därmed skulle barn från alla klasser känna igen varandra och känna igen sig själva.”

      Och nu barkar det i väg käpprätt åt motsatt håll igen! Segregationen inom skolan gör att barn från olika samhällsklasser kommer att vara lika främmande fåglar för varandra som på Frostmotiden. Visst är det bra sorgligt.

      Till sist: Bernhardina, vilket redigt fruntimmersnamn! Det gillar jag. Eftersom min farfar hette Bernhard så har jag lobbat (förgäves) för att barnbarn av gossekön skulle få det namnet, men jag har inte haft en tanke på att någon av de fyra flickebarnen kunde ha fått namnet Bernhardina. Vem vet, det kanske inte är slut på barnbarnspaketen, det kanske kommer fler och då kan jag lobba för både Ingrid (som jag inte heller fått gehör för) och Bernhardina på kvinnosidan.

      Ha det så bra, du också!

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: