Min madeleinekake-blomma!

*

Årets första någorlunda varma dag i Roslagen. Hundarna och jag beslutar oss för att ta en skogspromenad.

Skogsstigen som vi går på är generöst bred, allvarstyngda granar och ståtliga tallar kantar vägen.

*

2012-05-06 13.28.22

*

Det rågblonda, trassliga fjolårsgräset täcker marken mellan träden, men här och där har några enstaka vitsippor orkat sig upp genom det torra halmtäcket.

*

2012-05-04 14.05.40

*

I myrstacken, som idag badar i fullt solsken, råder redan febril verksamhet.

*

2012-05-04 14.09.55

*

Jag kryper inpå för att ta några närbilder på de flitiga, men genast äntrar några småkryp mina skor.

*

2012-05-04 14.10.13

*

Hundarna är måttligt roade av att få myror på sina tassar så vi går raskt vidare. Jag ser årets första tussilago, för övrigt den enda på hela skogsturen. Den lyser desto klarare.

*

2012-05-04 13.53.16

*

Tre dansande citronfjärilar, alla i olika nyanser av gult, följer oss en bit på vägen men jag lyckas inte fånga dem på bild.

Stigen leder ner i en sänka, den friska och barrdoftande skogen övergår i gles, vattensjuk lövskog. Här och där står smältvattnet kvar som små sjöar.

*

2012-05-06 13.57.32

*

En liten fågel flyger upp från stigen och in mellan de taniga träden med ett ihållande, pipande läte. Solblänk i välfyllda diken.

 

*

2012-05-06 13.29.58

*

En bambuliknande, illgrön växt sticker uppkäftigt upp sina spröt ur de vissnade grästuvorna. Fräken?

*

2012-05-04 13.42.06-1

*

Den avsmalnande stigen leder uppåt igen, marken blir stenig och täckt av mossa och lingonris. Fåglarnas locksång är ihållande och intensiv.

*

2012-05-06 13.53.52

*

Jag sätter mig på huk, stryker med handflatan över det solvarma lingonriset – och med ens blir jag fyra år igen! Det slår mig att det är doften av lingonris som för mig tillbaka till barndomen.

*

2012-05-04 13.50.51

*

Vi fortsätter djupare in i skogen, som återigen börjar tätna. Ett svagt soldis bäddar in stigen i ett trolskt ljus.

*

2012-05-04 13.58.31

*

När jag ser de intensivt blå sipporna  – upphör tid och rum att existera. Det är någonting med blommorna som får mig att reagera så. Jag dröjer kvar och tar några bilder. Något vackrare kan jag inte tänka mig!

*

2012-05-04 13.15.00

*

2012-05-04 13.15.07

*

2012-05-04 13.17.24

*

Mätta på vårvind och skogsluft vänder vi hemåt igen. På tillbakavägen funderar jag över mina upplevelser. Det är när jag stryker över lingonriset och förnimmer den speciella doften som jag blir återförd till barndomen. Och tankarna går till Marcel Proust och hans berömda kaka.

Det avsnitt som är mest känt i hans bok På spaning efter den tid som flytt är då en munsbit av en madeleinekaka tillsammans med en klunk lindblomste får berättaren att i tankarna återvända till sin barndom.

Men han äter sin kaka, är det kanske smaken som får honom att minnas? Och var kommer mina blåsippor in i bilden? Jag googlar runt lite, och hittar en intressant artikel i Forskning och Framsteg.  Jag citerar:

”Luktsinnet, vårt äldsta sinne, är starkt kopplat till grundläggande funktioner som minne och känsla. Luktnerven kopplar direkt både till den hjärnstruktur som kallas amygdala, och som är ett centrum för känslor, och till hippocampus där nya minnen lagras. Faktum är att det bara är två synapser, eller kopplingssteg, mellan luktnerven och amygdala. Impulserna från de andra sinnena tar däremot långa omvägar i hjärnan innan de kommer till amygdala.”

Luktminnet är kraftfullt

Vi får också veta i reportaget att  den känslomässiga upplevelsen i ett luktminne ofta är kraftfullare än vad som är fallet för syn- eller hörselaktiverade minnen.

Personliga luktminnen formas tidigt i livet, medan våra övriga sinnen utvecklas senare. Kanske var det inte madeleinekakan som fick Marcel Proust att minnas. Kanske var det doften av lindblomstéet som han doppade kakan i, som satte i gång den aktivitet som resulterade i ett av världslitteraturens största verk.

Det är något med doften . . .

Tillbaka till mina blåsippor. Visst är de vackra att se på, men det är vitsippan, också, men den framkallar ändå inte den där speciella barndomskänslan inom mig som blåsippan gör. Blåsippan låter inte och jag äter den definitivt inte! Har den någon speciell doft? Nja, en svag doft, inte särskilt påfallande, åtminstone inte så länge blommorna står orörda i naturen. Men i en varm barnanäve, som kniper hårt, hårt om blomstjälkarna för att inte tappa dyrgriparna. En liten svettig barnanäve som kramar så hårt att blommorna slokar – avger de en omisskännlig doft!

Så är det nog. Marcel och jag sitter i samma båt. Han trodde att det var madeleinekakan och jag har trott att mitt speciella förhållande till blåsippan var ett synminne. I själva verket är det sannolikt en doft som leder oss båda tillbaka till barndomens värld.

Nu återstår för min del ”bara” att, liksom Monsieur Proust,  skapa ett mästerverk på sisådär 4000 sidor utifrån mitt blåsippeminne, men det ska väl inte vara så besvärligt. 🙂

2012-05-04 13.15.32

*

2012-05-04 13.18.47

*

*

*

*

*

Kanske uppskattar du:

Lyrik med Klangbotten

2011-11-09 14.33.48

Följande inlägg
Lämna en kommentar

21 kommentarer

  1. Äter vi inte blir vi hungriga, dricker vi inte blir vi törstiga. Kroppen talar till oss. Våra sinnen, syn, hörsel, smak, känsel, lukt, då, behöver de mat och dryck? Är de känsligare än kroppen, vad gäller måltider? Jublar de, stämmer de våra inre strängar till samspel med livets meningsfyllda harmoni, vid sådan måltid som här presenteras av Dig, Anita? Tror det!
    Grattis, Anita, och varmaste tack för insikt!!!

    Svara
    • Tack själv, Sven-Erik! Jag tror du är något viktigt på spåren här! Från början utvecklades säkert våra sinnen för att de skulle hjälpa oss att överleva, det låter inte så romantiskt, kanske, men evolutionen är ganska rationell och krass. Men nog vill jag tro att våra sinnen numera också kan fungera som stämningsförhöjare av själva Livet. Och omvänt, så tror jag att vi kan ”svälta” alla våra sinnen. Det här samhället utvecklar känslomässiga och (o)sinnliga anorektiker!

      Svara
  2. Härliga bilder! Ja, doftminnena är starka, jag minns fortfarande doften från barndomen, både hemmavid och ute i skogen. Minns fortfarande när jag klev omkring i markerna med min hand i min mosters. Vi hittade nattviol, jag minns så väl doften. Lite för stark doft att ta in i stugan fick jag höra. Har i efterhand räknat ut att jag var högst fem år. Ganska så många år sedan…

    Svara
    • Åh, lyckost, nattviol! Vilket starkt minne det måste vara, både bildligt och bokstavligt! Ja, åren går . . .

      Svara
  3. flyttar int´ härifrån
    där Nattviolens doft av stjärnljus svävar
    själar in i himlen
    och åter
    bevingade

    :-)))

    Svara
  4. Tack … joo, skyldig:-)

    Svara
  5. Men Ojjj, Anita, VarmmmTackkk för Ord från DIG, PROFFS!!!:-)))

    Svara
  6. Roland Lidén

     /  maj 17, 2013

    Människor som övervinner världen,
    och som samarbetar med varandra
    och som samarbetar med jorden
    och som skapar sina egna slantar
    och som skapar kulturer som inte
    förändras snabbare än att vi kan
    trivas med dem samt att de inte är
    större än att vi kan överblicka dem
    och att vi kan taga ansvar för dem
    från igår och intill evig tid. AMEN.

    Svara
  7. thord wiman

     /  maj 20, 2013

    Hejsan,

    finfina naturfoton minsann! Och intressant läsa om minnets mekanismer relaterat till bl.a. luktsinnet, likafullt intressant läsa en doftdetektivs överblickande indiciekedja…
    Jag håller på dig och Victor Hugo, ty redan under hans tid (1802-1885) visste man vad som gällde:

    ”Ingenting väcker minnen
    bättre än lukt.”

    ”Blommorna är jordens ögon” skrev någon träffsäkert, poetiskt
    känsligt.
    Strindberg var det knappast. Han ”hatade” blåsippor och våren
    var den årstid han skydde allra mest, kopplat helt säkert till en
    elak depression. Nedanstående diktade rader av Moa skulle han
    säkert förtrytsamt fnyst åt! Men litet fina tycker jag.
    Annars är nog Ellen Key (Sibyllan på Strand), den litterära gestalt
    som, allra mest ur hjärtats innersta rum, bedyrat sin kärlek till det
    lilla blå smycket.
    Östergötland, Omberg, Strand, där ligger hennes gods/villa magnefikt med en härlig utsikt över Vätterns alla blå böljor. I samband med besök till Tåkern (Nordeuropas bästa fågelsjö) har jag avlagt visit i Strandvillan (museum sedan länge) och blivit förtjust både i den och i Omberg – ja, i hela bygden! Så naturskönt!

    Jo, det var Stefan Casta, som skrev om jordens ögon. Mina halvslutna redan och resan till fjäderholmarna är inledd.

    ”… Det är blåsippeblåst över slänten
    har ni sett att vinden är blå
    det skvalar och sipprar från slänten
    dit ned där sipporna stå

    Än är det bara små knoppar
    att försiktigt ta en och en
    medan töet droppar och droppar
    i den långsynta solens sken

    Bondens små helgfina flickor
    klev varligt bland tö och modd
    de visste att sydsläntens sippor
    för länge sen gått i grodd

    De neg för en skumögd gumma
    i kryckkäpp och söndagsschal
    de gick där högtidligt stumma
    och sökte bland asp och al

    Sydsläntens sippor har blommat
    i tusen och tusen år
    och sinnen som frusit och domnat
    har vaknat varje vår

    Jag såg en gumma vårfrudan
    i blåa vårvindskåren
    hon och två helgdagsfina barn
    de visste något om våren

    Moa Martinson (1890-1964)
    Den blå vinden,

    Svara
    • Hej Thord, så du tittar in mellan hägg och syrén – åtminstone på roslagsbreddgrader befinner vi oss i dessa ljuvliga tider nu. Till skillnad från Strindberg så njuter jag – nog är det här den ljuvligaste tiden på året! Om jag hade varit skomakare hade jag absolut hängt den där skylten på dörren!

      Ständigt denne Strindberg, allas vårt öde! Han hatade inte bara våren och blåsipporna, han hatade Ellen Key, också, om jag inte minns fel. Visst hade de någon fejd? Å andra sidan, Strindberg verkar ha varit i fejd med allt och alla.

      Min första (och nästan enda) kontakt med Ellen Key fick jag på Lärarhögskolan i Uppsala. I pedagogiken ingick att, om inte läsa, så åtminstone läsa OM hennes bok Barnets århundrade. Vilken kvinna, hon måste ha varit långt före sin tid på många sätt och vis! Hon och Elin Wägner verkar ha varit av samma kaliber. De hade varit lika världsberömda och hyllade som Strindberg om de inte hade haft det där lilla nesliga handikappet – fel kön!

      Om inte minnet sviker mig så har jag läst någonstans att Ellen Key umgicks med Heinrich Heine, att han fick en fristad i hennes hem, det bör då ha varit hennes gods vid Vätterns strand.

      Så den rara lilla dikten. Jag tycker om kopplingen till tegnérvisan – hur de små flickorna niger för den skumögda gumman – kanske säger de till varandra att nu är det vår?

      Tack för alla fina dikter som du letar fram och berikar min blogg med – ur minnets dunkla gömmor rentav?

      Svara
  8. Tack Thord för Moas ord! Nog föder våren liv i orden inom oss:

    ”(…) Sydsläntens sippor har blommat
    i tusen och tusen år
    och sinnen som frusit och domnat
    har vaknat varje vår (…)”

    uppenbarelsen

    I fågelstrupen slumrar vår´ns gudinna
    i dröm om grönt i snö på tidens sel.
    Hon spritter upp ur vilans tunna hinna
    när solen återkommer, grann och hel.
    Hon famnar cittran, sömn och mörker svinna.
    Hör: himmelskt, rent gudomligt cittraspel:
    som silverregn, med skratt i, toner strila
    ut över jord, som varsamt väcks ur vila.

    Nu stiger saven upp mot livets himlar,
    nu bjuder kärleken sitt smörgåsbord.
    Se, sommarsolen rider himlens skimlar,
    strör blomsterfägring över brudklädd jord,
    till ljuv musik. Klara toner vimlar;
    var ton så klar, som luft och ljus i Nord.
    Och livet ler ikapp med vinterfången,
    som jublar fri: Hör Gud i fågelsången.

    Svara
    • Tack DU, för jublande versrader, Sven-Erik! För visst är det du som är den fritagna vinterfången?

      Rytmen och rimmet har du fångat på ett stilsäkert sett. En dikt fylld av rörelse – silverregn, mörker svinna, toner strila, himlens skimlar, brudklädd jord, klara toner vimlar – ja, vilken ljuvlig hyllning till Flora, vårens gudinna. Jag hör hennes toner med skratt i, under läsningen.

      Jag instämmer i skaldens lycka över den vackraste av årstider!

      Svara
      • *Skratt* Men gissa om glädjande kommentar, Anita Proffs!!! Tack bara – tacksamhetens fulla blomstring orkar inte ens Du andas in doften av!:-)))

      • Inte ska du tacka, Sven-Erik, det är ju jag som får läsa dikten som ska göra det! Den är verkligen en fullträff!

  9. Förlåt, Anita, glömde erkännandet som skyldig:-)

    Svara
  10. Underbar och insiktsfull text, jag läste och njöt!

    Må bättre än gott!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: