Sträcka vapen

water-cropped

Sträcka vapen

*

Blickstilla

i strömfårans mitt

*

vattnet

når hennes höfter

*

med kupade händer

formar hon en skål

fyller den med liv

*

baddar pannan

som hettar

kinder som glöder

ett bultande hjärta

*

lyfter händerna mot skyn

låter vattnet strila

längs nacken

utmed ryggen

*

en liten rörelse nu

nej, knappt ens en rörelse

*

att bara ge efter för vattnets mjukhet . . .

*

*

*

*

Andra dikter med vattenmotiv:

Ett liv

Ritual – senryu

*

Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

6 kommentarer

  1. thord wiman

     /  juli 28, 2013

    Hejsan,

    ja Anita, samklang var ordet, sa Bill…

    Under årmiljonernas gång, naturens egen evolverade harmonilära är samklang och här har Sapiens mycket att lära, vi som mest skapar obalanser och ren (oren) kakafoni i sviktande ekosystem.

    Apropå Alfabetet är det en fantastiskt fint uttänkt kommunikativ konstruktion och alfabetsresan bör göras till daglig norm. En härligt mentalt rengörande inre resa. Från A till Ö.
    Apropå detta SVT-playar jag en pärla från förr (1975), en resa orden runt med det pedagogiska charmtrollet Birgitta Andersson och Bert-Åke Uggla. Hedvigs (Birgittas) näsa blir ju lång som en pip när hon låtsas förstå främmande okända ord. Humor överallt humor. Kanske du minns programserien för barn och ordosäkra vuxna från mitten 70-talet? Spana t.ex. in avsnitt – N – när Stig Grybe kommer på besök

    (svt play från a till ö. Klicka på öppet arkiv. Klicka på program a-ö och på bokstaven n – Där! Från a till ö – en resa orden runt.)

    Fin inlevelse/identifikation på pränt poetiskt där, Anita, på din blogg. Finkänsligt och uppfriskande som det vackert glittrande vattnet på bilden!

    Min innerst inneboende känsla (allmänna?) för dessa få sista julidagar som nu i rask takt tåga förbi är lite att ”sträcka vapen”. Ovilligt! Lite att ge sig på nåd och onåd, kapitulera för (från vilken oerhörd källa den nu än kommer) tidens obönhörliga gång, dess benhårt strömsatta kompromisslöshet. Riktigt vill man det inte men sommaren (och våra liv) är redan på väg över fälten. Bort. Omformning, rörelse, förändring, ständigt detta, var allt jag ville, sa livet. Därför är inledningsordet ditt så skönt att tillfälligt vila vid, ett oasiskt vattenhål, ett andrum, en refug och tillstånd för själen att hinna ikapp och vackert är det som bara sjutton –
    Blickstilla!

    Alltid, alltid dessa sena julidagar vallas mina tankar och sinnen hitåt, till en litet elegisk stämning. Det är den där dikten av Malm om sommarens korthet. Malm skrev mycket som var vackert och tankeväckande, känd för sina fina Roslagsskildringar. Död i Norrtälje. Den här är det:

    Redan i slutet av Julis mogna överflöd med doft av smultronhagar, skogens
    svällande blåbär
    och sädesfältens vallmoglöd
    med bris som ångar hö och hav
    en högljudd flöjtkör klagar
    som vid en öppnad grav.

    Strandskatan visslar gällt farväl, rödbenan likaså –
    och plötsligt är de borta.
    Ångesten och oron i en fågelsjäl lär människan aldrig förstå –
    somrarna är så korta
    så flyktiga och få
    för oss som snart bli borta.

    Gul skiftar solbränd björk i utkiksbergets rämna
    och slagen torkar ängens blom.
    Redan är kvällen tidigt mörk
    och dagen sånglöst tom.
    Sol, slösa med din rikedom
    de sommardagar
    vi än ha kvar
    vi som så snart ska allting lämna.

    Einar Malm (1900-1988)
    ingenting lever länge, 1950

    Må vara att ditt spamfilter, detta allseende ”argusöga” är extra känsligt/vaksamt söndagar men nu klickar jag på skicka …

    Ha! fick jag med en touch till en viss originell grafisk ikonblick. Jag tror den berättar mycket. Du är du. Gläns!

    Och fortsatt Juligott!

    Svara
    • Hej Thord!

      Idag blev du insläppt direkt – inga extravändor till spam-vrån. Så ”aldrig på en söndag” äger inte längre aktualitet.

      Visst minns jag Hedvig och den kloka ugglan! Men var det så tidigt som 1975? Jag hade barn i för programmet lämplig ålder i början av 80-talet, men vi kanske redan då bänkade oss för att se repriser? Jag missade sällan dessa underbara program. (Jag försökte nyss ta mig fram via SvT Play men det fungerade inte just då. Kommer att försöka vid något annat tillfälle.)

      Så väl jag känner igen mig i dina känsloord om sensommaren! Innan jag alls hunnit fatta, så har midsommaren svischat förbi och ”redan är kvällen tidigt mörk”. Tack för Einar Malm, en ny bekantskap för mig, skam till sägandes, men så har jag inte varit rospigg i mer än åtta år. Kan man förresten bli rospigg eller är det något man föds till? Är jag en gång för alla en utböling?

      Tillbaka till herr Malm. Nu vet jag bättre, och ska försöka hitta hans poesi på biblioteket eller kanske via Bokbörsen. Kollar upp om han finns där . . . paus . . . oj, en produktiv man, minsann! Han verkade som översättare också. Jag undrar: heter diktboken ”ingenting lever länge” eller är det diktens namn?

      Liten parentes apropå Bokbörsen. Du kanske föredrar lyrik framför romaner? Annars skulle jag, om jag vore spelare, sätta en ganska rejäl slant på att Walter Ljungquist skulle tilltala dig. Han väver in helt sanslöst målande naturbeskrivningar i romanernas handling, ja, han låter naturen förstärka händelseförloppet på ett sätt som ingen annan. Aldrig har jag ”läst” en natur som blir så levandegjord. Så var han antroposof, också, min favoritwalter. Nu kanske du undrar vad Walter L har med Bokbörsen att göra? Jo, eftersom jag vill läsa hans böcker igen och igen och igen så köper jag dem allteftersom, annars undviker jag allt vad ägande heter. Om möjligt så väljer jag utrangerade biblioteksexemplar – vackert inbundna – som är så billiga att frakten är den stora summan! På Bokbörsen, alltså. Internet när det är som bäst!

      En viss grafisk ikonblick, nämner du. Jag har en ikon på väggen intill skrivbordet. Hon blickar ner på mig där jag nu sitter. Och det förunderliga är att, trots att hon är så primitivt tecknad, så följer hon mig med blicken, var jag än befinner mig i rummet. Blickstilla – ändå detta vänligt vaksamma argusöga.

      Så glad jag blir att du tyckte om mina rader om . . . ja, kanske om att våga vara försvarslös, att våga vara avväpnad? Kanske något om att förlika sig med sitt liv utan att misströsta. Ungefär som sinnesrobönen:

      ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

      Ord som räcker mycket långt
      tycker
      anita

      (även om jag anar att du värjer dig mot det allra första ordet i bönen)

      Svara
  2. thord wiman

     /  augusti 4, 2013

    Hej Anita!

    Tyvärr. Du är och förblir en utbörding/utböling är jag rädd. Tre generationer är gängse och det räddar mig med ett piggt nödrop.
    Min farfarsfar vandrade in från belgiska Vallonien och det gör väl mig till en nypa vallonättling då, antar jag. Och denna vallonska nypa finns nedblandad i förbluffande många svenska släkter vill jag tro, kanske även i din?
    Annars kom de flesta under 1600-talet för att arbeta främst vid de svenska järnbruken – järnets människor. Det var ju han som kallades den svenska industrialismens fader Louie De Geer som var drivande i detta.
    Det vallonska släktarvet. Visst har det gett sig tillkänna i mitt liv: uppbrytarblodet, vandringsblodet, orolighetsblodet.

    Nej, skämt åtsido om utbölingsskapet, sånt strunt bryr sig ingen sunt tänkande modern människa om längre. Vi tänker globalt, globalisering, åtminstone vad det gäller folk och kultur i ett försök till ömsesidig blodsblandning/sammanbundenhet. Såklart det blir krockar och konflikter i ett inledande hundraårigt skeende men är övergående. En människorasernas sammansmältning kommer att ske på sikt. Det är bra för planeten och vårt eget bästa, få bort allt vad landsgränser heter Så. Svaret på din fråga finns i dina tankar – i ditt hjärta.

    Det här med tre generationer var väl sprunget från förr ur en arvsregel för att hålla jord och markegendom kvar inom släkten utom räckhåll för ”oäktingar” tänker jag litet osäkert.

    Jo, nog heter diktboken (har du ett bra bibliotek i Östh. eller reser du till Uppsala?) ”Ingenting lever länge”, fast lite osäker är jag allt. Och redan i borgen fick detta axiom sin synnerligen obehagliga bekräftelse, fast förtida. Mycket förtida! Den gulliga gjusungen dog mitt framför ögonen mina.

    Det var vid 17-tiden i fredags. Precis inloggad befanns fågeln ligga på rygg! med utsträckta vingar. Det såg inte klokt ut. Olycksbådande är bara förnamnet. Magpartiet gick i böljegång, vågor av kramper gick genom fågelkroppen men det var inte direkt dramatiskt, trodde först det bara var vindrelaterat. Så låg den en ond stund med öppen näbb innan den närmast mirakulöst kom över på rätt köl igen – uppenbart utmattad! Låg länge så med halvslutna ögon och utsträckta vingar som redan på väg genom skyarna i härlig flykt. Det kändes fånigt nog bra se den ligga rätt för resan in i evigheten.

    Jaha. Denna glädjens och livet borg blev en sorgens boning och berättelse till slut. Men två fina friska ungar kvar ändå!! På tisdag/onsdag breder de ut sina långa fågelvingar över landskapets skogar och sjöar. Fiskgjuselivet går vidare – Hurra!
    Det här var ett märkligt fågelöde att få följa och som upplevelse unikt. En ”nyttig” påminnelse om dödens ständiga närvaro mitt i det pulserande livet som vi så aningslöst tar alldeles för givet oftast.
    Jag kan inte låta bli att tänka på rader i Lasse Forsells dikt som skrevs på 80-talet i samband med debatten om diktens snara/eller åtminstone befarade död och utplåning i svenskt kulturliv.

    Du säger att dikten är död eller åtminstone döende
    Då glömmer du, välfödde vän, att den lever som du
    granne med döden
    en halvtrappa ner
    en knarrande halvtrappa ner
    där i mörkret

    Muraren sjunger
    Snickaren sjunger
    Kassörskan i snabbköpet sjunger
    Ministrar och opposition
    och du och jag och dödgrävaren
    Alla sjunger för livet
    Alla gapar och sjunger för livet
    tills han där en halvtrappa ner
    knackar i taket med käppen!

    Lars Forsell
    (1986)

    Ja Tack, en bok av Walter Ljungqvist (ett rytmiskt tonande namn) ska jag provläsa. Ett nytt namn. Antecknat.
    Böcker är trevligt, väsentligt. Mer och mer ska jag sammansmälta med dem. Har läst väldigt lite i mitt liv. Är en pulig/klen läsare. Jag har ingen ro. Läser otroligt sakta. Romaner skrämmer mig litet. De känns som krävande. Men samtidigt vill jag. Och jag SKA. Även detta projekt lite hänskjutet till någon form av relaxad pensionärstillvaro utbryter. Mest har det varit fiske, naturböcker, en och annan poesipuss. Det var två romaner på 80-talet faktiskt, Sven Delblanc, släktkrönika, någon hette Samuel. Sven skrev jäkligt bra och medryckande. Har du läst honom? Och vem kan förglömma TV-serien Hedebyborna med en suveränt agerande Ingvar Kjellson som någon slags halvalkoholiserad aristokrat. Men så var där också en roman på 70-talet faktiskt, som jag köpte och minns som mycket bra. Det var Göran Tunströms, Prästungen. I handlingen förekom en läbbig efterrätt, en slags glaserad brun brylépudding som stod och dallrade på ett uppläggningsfat på köksbordet i eftermiddagsvärmen. Den fasan glömmer jag aldrig! Det borde vara en mänsklig rättighet att slippa äta något dyligt men Prästungen var visst ingen människa …

    Min Far läste mycket. Var med i en lokal bokklubb bestående av 12 personer. Alla köpte varsin favobok som cirkulerade med 4 veckors mellanrum enligt upptecknad lista. Bra och billigt sätt få läsa nyutkomna böcker och slippa ägandets ansvar och börda. Det har du rätt i.

    Jodå,
    dina ord räcker mycket långt
    tycker
    thord

    TjoFlöjt. Snart utbryter här semester. Välbehövlig!

    Svara
    • Hej Thord!

      Rospigg kan jag aldrig bli, har jag förstått, och inte flyter det något vallonskt blod i mina ådror, vad jag vet. Nej, mina rötter finns i de värmländska skogarna och på de uppländska slätterna. Mina förfäder tog sig av olika skäl – främst var det väl fattigdom som drev dem, misstänker jag – till trakterna av Skutskär, där fabrik och sågverk lockade med arbetstillfällen.

      Utböling eller inte, jag väljer att kalla mig världsmedborgare. Just nu lever jag mitt liv i Östhammar, och för varje år som går upptäcker jag att jag blir alltmer bofast här. Ända sedan jag flyttade hit har jag levt i föreställningen att jag en dag ska återvända till Uppsala, men jag blir alltmer osäker på hur det blir med den saken.

      Vilket bibliotek, undrar du, lärdomsstadens? Nej, jag väljer vårt lilla trevliga biblis här i stan. Det finns en förnämlig tjänst som kallas fjärrlån, det gör att jag kan beställa i stort sätt vilken bok som helst, och finns den inte så skaffas den fram från närmsta bibliotek som har den i sina hyllor. Fantastisk service!

      OM du får för dig att göra ett undantag och läsa en roman, och dessutom vill göra Walter Ljungquist den äran, så föreslår jag “Källan”. Det är en nätt liten bok, alls ingen tegelsten. Och som sagt, språket är vidunderligt, i synnerhet när han skildrar naturens och vädrets växlingar. Hans personbeskrivningar är också en fröjd att läsa, han levandegör människorna på ett sparsmakat, sällsynt sätt.

      (Parentes: 1950 gifte sig Walter L med författaren Gerda Antti, då var hon drygt tjugo och han var femtio. Vad bryr sig kärleken om ålder!)

      Visst har jag läst Sven Delblanc, däremot knappt något av Tunström, underligt nog. Jag läste mycket skönlitteratur när jag var yngre, men precis som för dig så har det blivit tunnsått med romaner de senaste decennierna. Jag har påbörjat många romaner, utan att sedan ta mig igenom dem. Walter L är faktiskt ett undantag.

      Han är en fena på fåglar, också, den gode Walter (som du märker gör jag mitt bästa för att fresta dig att ge honom lite av din tid).

      Apropå fåglar, MEN vilken sorglig fiskgjusesommar det har varit! Först den totala tystnaden i Kalakotkas I, det enda synliga livet där är ett ogräs som fått fäste i boet. I Sääksi föddes två ungar, men ganska snart dog den ena. Den låg där och förmultnade i några veckor, det var så tragiskt att se, men en dag var den bara borta. Puttar föräldrarna ut sina döda ungar, eller?

      Då har det varit desto roligare att följa ett par svartstorkar på andra sidan Östersjön, har du hittat fram till dem? Vilka osannolika varelser! Två kritvita dunbollar kläcktes i boet i våras, och allteftersom dagarna gått så har de täckts alltmer av kolsvarta fjädrar. Häromdagen satt de utanför boet på rangliga, röda ben och balanserade på en varsin gren, och nu är de utflugna.

      Så trivsamt det skulle vara med ett eget storkpar boende uppe på taket!

      Sköna och livgivande semesterdagar (där du kanske till och med kan pricka in Walter L någon regnig dag?)
      önskar dig
      anita

      PS Tack också för Lars Forsell, denne fascinerande poet! DS

      Svara
  3. thord wiman

     /  augusti 11, 2013

    Hej Anita!

    Ordet är ”Fjärrlån”. Visst. Det kan absolut få vara veckans viktigaste ord. Och litet har jag lånat ut och emottagit sådana försändelser under mina tre år på Avesta Stadsbibliotek. En annorlunda men ganska behaglig arbetsplats mitt i ordens rike – liiiite för socialt dock för en ganska så perifér varelse.

    Nej, kärleken (men den kan ta många olika uttryck) negligerar det åldersrelaterade men oftast (har jag en känsla av) slutar det inte bra. Det skiljde 21 år mellan mina föräldrar och slutade illa, redan efter 8 år.

    VA? MEN? ”knappt någon Tunström”. Verkligen mystifikt/uppseendeväckande. Denne urvärmlänning från Sunne, som också har sin sista viloplats vid ortens kyrka. Ta dig an ”Prästungen” (1976) du, som är en självbiografisk roman om hans uppväxt som prästson på en prästgård i Värmland under 1940-50 talen, fast vinka bestämt avvärjande när brylépuddingen ska serveras…
    Vi kan säga så här: om jag läser ”Källan” av W.L. så läser du ”Prästungen” av G.T. och så utbyter vi en liten recension framemot nyårsskiftet. Överenskommet?

    Poselikt brukar jag sitta och glo över vidden så där som på bilden och till ett mästerskap är det utvecklat. Vilken vidd som helst duger bra men gärna den som vi människor en gång levde så intimt förbundna med men numer nästan helt glömt bort, den allra största en nästipp upp. Fjärrsyn! Där! Spännande med Odysséen!

    Jo. Minns jag nu. Det var faktiskt en roman på 90-talet också som det skrevs om och lovordades väldeligen. Det var danske Peter Hoegs ”Kvinnan och apan”. Någonstans efter 20 sidor gav jag upp. Stod på kö länge på bibblan och fick boken till slut. Normalt är mitt tålamod oändligt såsom kosmos men när Madelene ägnade (el. stavas det ängnade) en hel sida åt ansiktssminkning vid toalettbordet då var jag färdig – klar med boken. Kanske gick jag miste om en skrälldusig läsupplevelse men orkade bara inte vidare. Boken trög och svårläst men sålde i stora upplagor, filmatiserades också, tror jag. Minns du den? Oj. Det blev både storvulet och skrytigt där borta vid kosmos. Det tar jag omedelbart tillbaka. Skryt är bara något jag inte kan tåla. Tittade storögt häromnatten på stjärnbilden Lyran som exponerar himlavalvets 4:e starkast lysande stjärna, Vega; en vit jätte, 58 gånger större än vår egen sol. Nej, skrytiga, firande och storvulna bör vi icke vara på väg att förvalta/förvandla vår jord, vår pärla, från paradis till paria eller parentation. Tänkte en stump på Martinsons vidunderliga rymdepos/sorgespel ”aniara” (hörde den på radion nyligen nästan otäckt skickligt uppläst av mäster Helge Skoog (Ture temlan Sventon), som kolliderade med en asteorid, kom ur kurs, ut i oändligheten, mot just Lyran, mot evigheten.

    Det var det värsta: en död unge i Sääksi också. Dit har jag inte varit alls. Kanske det inte är så ovanligt att gjusungar dör under uppväxttiden ändå. En revidering av den uppfattningen får nog göras. Det är ju just nu, i vår tid, med webbkameror och allehanda elektronik detta har kunnat påvisats. Har undrat över detta just och gissat att honan lyfter bort liket men i K-2 är ungen kvar ännu efter 9 dygn. Kanske beror det på hur många dygn kvarvarande ungar har kvar att vistas i borgen, som ju är ett luftigt bygge för att hålla ohyran borta. Sol, vind och regn håller rent. Det möbleras ständigt om och har du sett hur det fejas och putsas i fjäder och dun, inga matrester lämnas och själva bajsmanövern är ju i sig en fröjd att skåda. Angående ungdödlighet och hur förfara med kroppar har det nog aldrig forskats på specifikt. Det har ju doktorerats (om det heter så på fåglar) på fiskgjuse, undrar om den aspekten är belyst. Mer forskning krävs! I tisdags (6/8) flög ena gjusungen ett ärevarv runt botallen vilt påhejad av syskonet som såg både förvånad, imponerad och litet avundsjuk ut. Minspel/mimik i en fiskgjuses ansikte är nog mest en omedveten överföring, en projektion av mina egna känslor. Men det fanns ändå något där i hållning och ögon och alldeles bestämt något i ögonen på förstagångsflygaren efter landningen igen i borgen – stolthet! Skulle vara intressant veta om det rinner något uns som kan liknas vid en medveten tanke genom deras fågelhjärnor eller om alltsammans bara är oreflekterad, iskall instinkt. En slags medfödd programmering/blueprint. Där var vi ju själva en gång innan en besynnerligt gåtfull gnista tände en svagt flämtande medvetenhetens låga.

    Nej, ännu har jag inte nått in i svartstorkarnas värld/näste men efter din beskrivning så – nästa säsong! Sverige (även Dalarna) besöks några gånger årligen av både svart och vit stork, flyt är vad som tarvas för en fågelskådare, tumme med slumpen, som i det mesta. Och det är kul att ha något riktigt exklusivt kvar (mycket…) att sukta och spana efter ty aldrig jag glömmer Gunnar Brusewitz (min husgud) kungsord om detta:

    Ve, den som fått sin samling komplett

    Sagt efter att ha skådat jordens samtliga sju svanarter. Sedan var det inte lika roligt längre. Det säger mig lite kryptiskt att det är inte målet som är målet utan vägen som är målet.
    Herregud, jag behöver semester.

    Ja. Semester. Nu.
    Tack!
    (Och vem vet. Hjälstaviken (mellan Uppsala och Enköping), som är en av Sveriges finaste fågelsjöar kan mycket väl bjuda på en Svart stork. Hej!

    Svara
    • Hej Thord!

      Jag ska villigt bekänna: Det är inte bara Göran Tunström som behandlats styvmoderligt av mig, nej, han delar den upplevelsen med massor av både kända och mindre kända författare. Min lista över olästa romaner är betydligt längre än den lästa, men det är länge sedan nu som jag lade av mig pressen ifrån böcker-som-jag-borde-läsa-kanon. Som jag berättade tidigare, så har jag haft en lååååång period i livet när skönlitteraturen inte fick något fäste i mig. Gud ska veta att jag försökte, men orden liksom rann ur mig innan de fått substans. Däremot har jag ganska många rejält tummade böcker skrivna av jungianska psykologer, i första hand Marie-Louise von Franz och Marion Woodman. Somliga passager kan jag i det närmaste utantill. Lusten att gång på gång återvända till dessa alster har ingen roman i världen kunnat mäta sig med.

      Peter Hoegs bok hör till gruppen böcker-som-jag-inte-tog-mig-igenom.🙂

      Ulf Lundell hör dit, också. Förgäves försökte jag med Jack på den tiden när man bara SKULLE läsa den, jag tyckte den var urtrist och nyligen gjorde jag ett nytt, misslyckat försök, om jag minns rätt så hette boken Vädermannen. Helt hopplöst trist och ointressant uppfattade jag den.

      Precis nu kommer jag på ett lysande undantag: Elisabet Rydell är en fängslande författare, hennes böcker har jag med stor njutning tagit mig igenom, hon har ett poetiskt språk som i mångt och mycket liknar W Ljungquists.

      Apropå WL och hans äktenskap med den trettio år yngre Gerda Antti: en av hennes romaner handlar om en kvinna som är gift med en betydligt äldre herre. Kvinnan är otrogen med en yngre man och om jag inte minns fel så avlider hennes make när hon är hos älskaren. Jag har förstås ingen aning om ifall det är självupplevt.

      OK, bättre sent än aldrig, jag ska ge Tunström en chans, jag antar utmaningen! Men ska vi verkligen behöva ett halvår, tycker du?

      Så du har arbetat på bibliotek. Samma här. Jag staplade böcker på stadsbiblioteket i Uppsala under en kort, vilsen period i livet. Jag roade mig med att “skylta” med böcker, det vill säga jag satte böcker som jag gillade med framsidan synlig i de luckor som uppstod i hyllorna. Men se det skulle jag inte göra! Det var bara de utbildade bibliotekarierna som fick göra det. Varje dag gick någon och satte prydligt in mina föreslagna lästips med ryggen åt besökarna och nya, av UTBILDAD bibliotekarie utvalda böcker ersatte mina. Gissa om det sporrade mig att ta upp kriget med dem!

      Hjälstaviken, det var mina hemtrakter en kort period. Praktikterminen under lärarutbildningen var jag placerad i Bålsta, och om jag minns rätt så åkte man från Uppsala en liten väg från Örsundsbro (?) och söderut invid Hjälstaviken för att komma till Bålsta. Men varken Bålsta eller läraryrket blev särskilt långvariga i mitt liv, jag kom ganska snart på andra tankar.

      Oavsett om du under din semester placerar din lekamen invid Hjälstaviken eller någon annan ornitologiskt intressant sjö, så önskar jag dig många fina stunder i sann, odysseusk pose. Jag har inte provat fågelskådarlivet, men jag kan tänka mig att det finns ett stort meditativt inslag i att sitta vid en vacker sjö och bli ett med naturen. Skulle du stöta på någon svart stork, så hälsa från mig!

      (Visst finns det något i fågelskådarvärlden som heter klubb 300? Ingenting för dig, om jag uppfattat dig rätt?)

      Slutar med en klassiker om själva lifsens odyssé (Sara Lidmans Lifsens rot och alla de andra var inga problem att ta sig igenom för mig, det har nog blivit en del skönlitteratur, trots allt) , som, kan jag tro, tilltalar ditt vallonska kynne. Karin Boye, vem annars?

      I rörelse

      Den mätta dagen, den är aldrig störst.
      Den bästa dagen är en dag av törst.

      Nog finns det mål och mening i vår färd –
      men det är vägen, som är mödan värd.

      Det bästa målet är en nattlång rast,
      där elden tänds och brödet bryts i hast.

      På ställen, där man sover blott en gång,
      blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

      Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
      Oändligt är vårt stora äventyr.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: