Det glittrar så gnistrande vackert om Greider!

Applåder och visslingar

Idag, den 24 augusti 2013, tar Göran Greider emot Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris.

Jag hoppas mina applåder och visslingar hörs ända till Karlstad, där priset delas ut. En mer värdig mottagare kan jag inte tänka mig.

*

greider

Här tar Göran Greider emot ett annat pris – Parlingpriset 2013.     

Foto: Josefin Pikkarainen

*

Slående likheter

Om Fröding hade levt idag hade Greider och han haft betydligt mer gemensamt än sina vildvuxna grånade kalufser. Båda har en oerhörd bredd, båda är skapare av underskön naturlyrik såväl som starkt samhällskritiska texter.

Virkesåker

Ingen kan skildra den sorgliga övergången från ”skog” till ”virkesåker” så övertygande som Greider. Jag vet inte om det är han som har myntat det slående ordet, det var i alla fall i någon text av honom som jag mötte det första gången.

De utsattas beskyddare

Det råder ingen tvekan om var Fröding och Greider har sina sympatier, deras diktning genomsyras av ett tydligt socialt patos. De står på den utsattas sida.

Trots att det är en svart verklighet som skildras i Greiders och Frödings texter, så finns där ett stort mått av värme och humor. Och framför allt: stor respekt för den lilla, kämpande människan.

Häpnadsväckande

Greider har en vass penna, den vassaste idag, skulle jag säga.  Samtidigt blir allt han rör vid – paradoxalt nog – till poesi! Han har ett melodiskt språk, ett porlande flöde, oavsett om han skriver prosa, lyrik eller ledare i Dala-Demokraten, ja det är en ren fröjd att läsa denne stilist.

Jag har en stor del av mitt liv arbetat med korrektur och textredigering. Det innebär att jag har svårt att läsa en text, eller en dikt för den delen, utan att min yrkesskada aktiveras – den mentala rödpennan har alltför lätt att ploppa upp. Men Greiders texter är märkvärdigt välskrivna, min hjärna får inget behov att korrigera, den tillåter mig att bara njuta när jag tar del av hans alster. Det är häpnadsväckande, för att använda ett ord som återkommer flitigt i Greiders texter.

Det personliga blir allmängiltigt

Greider får priset för att hans dikter ”bottnar i det strikt privata. Den intimt personliga erfarenheten förtätas till en poetisk insikt som blir allmängiltig och omvandlas till en gemensam avsikt och ett hopp om politiska öppningar. Jag och du formas till ett klarsynt vi”, som det heter i motiveringen. En motivering som ringar in Greiders storhet.

Jag for genom

orten där jag växte upp:

jag tog fram kameran

och fotograferade några hus

och några gator

som alltid darrande av ursprung.

Är jag fäst vid någonting här?

Anna Karins mor tar mig i hand

och jag ber henne hälsa tillbaka

till någon jag inte sett

på snart trettio år.

Vilka avstånd den hälsningen

ska färdas genom!

Jag kommer aldrig att gå

till dessa gators slut.

*

greider o katt

Fotograf : Eivor Rasehorn

*

En sann djurvän

Greider är en sann djurvän. Han skriver med samma engagemang om vikten av att vi har en vital vargstam i vår natur som om den egna hunden Stina.  Han har även gett ut sina samlade kattdikter i boken ”Och mellan dessa känslor hoppade en katt in”. Dikterna illustreras med starka och vackra kattbilder av fotografen Eivor Rasehorn. Boken ges ut av Djurskyddet Sverige och säljs till förmån för organisationens arbete.

Mando Diao och Fröding

Vad är lämpligare att avsluta ett inlägg om Fröding och Greider med än ett utdrag ur en recension av en konsert med Mando Diao, indierockmusikerna som för Frödingarvet vidare. Så här skrev Greider i Dala-Demokraten:

Gustaf Norén är på något sätt bandets ansikte utåt, demonisk och intim på samma gång; han kan sätta sig ner och tala till oss om sångerna och om världen, han flaxar som en kråka över scenen och kan bli sittande som en fågel på ett hustak men då på pianot.

Björn Dixgårds röst kommer från ett annat håll, litet raspigare, med en biton av förtvivlan och neurotisk rocknerv i rösten. När han sjöng Strövtåg i hembygden blev allt stilla och bråddjupt och det kändes som om var och en i publiken föll ner i sina egna minnen.

Stort, gripande, och samtidigt enkelt.

Det häpnadsväckande ( där kom det! 🙂 )  med den här folkparksturnén är att den knappast kan sägas vara särskilt publikfriande: Här är sånger om åldrande, om död, om depression, om självmord. Att gruppen vågar köra dessa låtar i folkparkerna vederlägger varje populistisk teori om att folk bara vill ha det mest lättillgängliga. Att det står tjugoåriga grabbar och lyssnar på de mer än hundra år gamla orden från en död svensk poet är ett underbart mirakel.

*

I ungdomen  (G. Fröding)

Det glittrar så gnistrande vackert i ån,
Det kvittrar så lustigt i furen.
Här ligger jag lat som en bortskämd son
I knät på moder naturen.
Det sjunger och doftar och lyser och ler
Från jorden och himlen och allt som jag ser,
Från jorden och himlen och allt som jag ser.

Det är, som om vinden ett budskap mig bär
Om lyckliga dagar, som randas,
Mitt blod är i oro, jag tror jag är kär
I vem? Ack i allt som andas.
Jag ville, att himlens och jordens allt
Låg tätt vid mitt hjärta i kvinnogestalt,
Låg tätt vid mitt hjärta i kvinnogestalt.

*

greider som ung

Göran Greider i ungdomen  (Foto Ordfront)

*

Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. Underbart! Tror jag tycker ännu mer om Greider nu efter att ha läst din text.

    Svara
  2. Tack för att du uppmärksammar mig på hans lyrik, som jag aldrig riktigt har uppmärksammat. Inser att det är dags.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: