Billudden – där Uppland plöjer sig ner i havet

kläckis

Ett flygfoto över min barndoms paradis –  öarna där Dalälven möter havet. Inte behövde vi åka utomlands för att få uppleva vita sandstränder, sol och böljande strandråg.

För den som till äventyrs inte har tillgång till båt finns även på fastlandet vackra sandstränder. Längst upp till höger på bilden syns Rullsand och Brämsand – badstränder som inte utan skäl kallas för Upplands Riviera. I förlängningen av baden finns en långsmal udde som sträcker sig långt ut i havet. Den heter Billudden. Namnet har den fått för att den liknar en plogbill – en plogbill som plöjer sig ner i havet.

Billuddens yttersta spets är Upplands svar på Norges Nordkap.

Billudden_Stor

”Mina” barndomsöar och Billudden ligger innanför den gröna markeringen – området är klassat som naturreservat.

2012-10-03 15.09.51

Här har vi just påbörjat vandringen ut på Billudden. Sanden blandas med småsten, men ganska snart tar klapperstenarna över. De har slipats och rundats genom friktion mot varandra vid havets rörelser.

2012-10-03 15.13.39

Billudden är en del av Uppsalaåsen, en stor rullstensås. Den börjar i Södertörn och slutar här vid Billudden. Åsen är uppbyggd av sand, grus och sten som har transporterats hit med en jättelik isälv som rann fram under den tjocka inlandsisen. Därför har stenarna olika ursprung. Många har färdats en lång sträcka innan de hamnade här.

2012-10-03 16.40.37

Vad är det här nu då? Är det någon som har ritat på den? tänkte jag när blicken föll på den här stenen.

2012-10-05 15.31.43

Men nej, i Upplandsstiftelsens förnämliga broschyr om naturreservatet får jag veta vad det är:

I Gävlebukten finns ett stort område där berggrunden består av röd ortoceratitkalksten. Kalkstenen har bildats på havsbotten av sediment som avsattes under tidsperioden Ordovicium (ca 490-440 miljoner år sedan).  Processen gick mycket långsamt, det tog flera tusen år att bilda en enda millimeter. Vid den här tiden låg Sverige ungefär vid ekvatorn och klimatet var ett helt annat än idag. Kalkstenen är rik på fossil, bl a bläckfisken Ortoceras, som gett stenen sitt namn.

Läste jag rätt? Tanken svindlar. Här står jag och håller i min hand en liten sten som har ett avtryck av en bläckfisk som levde vid ekvatorn för sådär 450 miljoner år sedan!

2012-10-03 16.41.44

Utefter stranden fanns flera stengubbar, så många att vi började undra om de fyllde någon funktion, men de är troligen bara uttryck för människors spontana behov av att skapa. Stenarna, med sina olika färger och former sätter i gång fantasin på den som strövar här.

2012-10-03 16.58.04

2012-10-03 16.57.51

Billudden är karg men det finns en växt som trivs bättre där än nästan någon annanstans. De enorma havtornsbuskagen lär ska vara det största beståndet i norra Europa.

2012-10-03 16.44.33

2012-10-03 16.44.46

2012-10-03 15.26.52

Utmed hela udden frodas havtornen och bären strålade i kapp med solen på vår utflykt.

2012-10-03 16.30.14

Eggegrund vid horisonten. Vi närmar oss den yttersta spetsen på udden, som kallas Billskaten.

2012-10-03 16.37.51

Havtornssnåren dominerade längs stranden men längre upp på udden finns en smal remsa med barrträd och ett och annat lövträd som ståtade i vacker höstskrud.

2012-10-03 16.31.46-1

Här kan vi tala om hus som smälter in i miljön. 🙂

2012-10-03 17.31.45

2012-10-03 17.31.54

Målet för vår vandring – där hav och himmel möts . . .

2012-10-03 16.49.01

På tillbakavägen började skymningen smyga sig på och vi valde att ta bilvägen som leder fram till Billhamn, ett gammalt fiskeläge längst ut på udden. En betydligt mera promenadvänlig väg än de kullriga klapperstenarna.  I en skyddad vik på uddens norra sida hade en stor svanfamilj slagit läger för natten. En vacker bild att ta med sig från en mycket påfyllande utflykt.

2012-10-03 17.03.30

2012-10-03 17.05.33

Följande inlägg
Lämna en kommentar

18 kommentarer

  1. Göran Gustafsson

     /  oktober 17, 2013

    De staplade stenarna var intressanta. Man kan säga att det ”bara” är en lek och sysselsättning, ett behov av att skapa. Men det kan också finnas ett ännu djupare bakomliggande behov. Det slog mig att den öde stranden med dess av naturen till synes slumpmässigt ”utlagda” stenarna initierar ett behov hos oss att skapa en orienteringspunkt, att centrera oss själva. En urgammal rit där vi symboliskt placerar oss i världens mitt. En skapad referenspunkt. Att lägga sten på sten på detta sätt kan vara ett sätt att bringa ordning i kaos, att bygga mandalans centrum.

    Svara
    • Tack för intressanta reflektioner!

      En strand och ett hav är ju den rätta miljön för ”ecce homo” – här blir människan insatt i ett sammanhang som är i samklang med vårt inre – det har säkerligen inbjudit till riter i alla tider.

      Leken kanske är det allvarligaste vi gör/har?

      Jag leker vidare på din tanke: kanske är dessa ”stenrösen” ett sätt för människan att manifestera sig? Som att rista in sina initialer vid någon sevärdhet. Eller att vid Nordkap sätta en liten världslig dekal (I did that!) på staketet som hindrar oss från att störta ner i havet? Lite ”Kilroy was here”. 🙂

      Svara
  2. Göran Gustafsson

     /  oktober 18, 2013

    Anita. Som med så mycket annat här i livet så finns det olika motiv bakom våra handlingar. Ibland får vi en plötslig impuls att utföra en handling och sedan rationaliserar vi på det medvetna planet motivet i efterhand. Vanligtvis tar vi oss inte tid att söka oss tillbaka i tid och rum för att se i vilka sammanhang, och varför, människor gjort liknande saker tidigare.

    Svara
    • Så är det nog. Troligen är vi inte ens medvetna om de impulser som kommer från vårt undermedvetna och som skedde innan vårt så kallade förnuft tog över och skapade en ”logisk” förklaringsmodell för vårt agerande.

      Kanske har den urbaniserade människan ”tvingats” att skapa förnuftsstyrda regler så till den grad att hon helt tappat kontakten med sin leklust?

      Svara
  3. Vilket underbart landskap! Har du allt detta inom promenadavstånd? Verkligen en stärkande runda för kropp och själ. Tidlöst. Stenröset, ja det är väl vårt sätt att visa, mer eller mindre omedvetet, att vi inte bara varit på platsen, utan att vi funnits till överhuvudtaget. Vi vill nog alla lämna ett spår efter oss.

    Svara
    • Nej, det är åtta mil ungefär till Billudden från Östhammar, där jag bor numera. Billudden hör till min barndoms marker. Men jag ”hänger” fortfarande vid upplandskusten, lite längre söderut, bara.

      Ja, alla dessa stenar, det kallas till och med stentorg, dessa tidlösa vidder. Det är en hisnande tanke att de transporterats hit under den tjocka inlandsisen.

      För att inte tala om landhöjningen som pågår. Ur Upplandsstiftelsens broschyr:

      ”När den senaste inlandsisen smält undan från Sverige, för 9000–10 000 år sedan, låg hela Uppland under havsytan. Tyngden från det upp till 3 km tjocka istäcket hade tryckt ner jordskorpan flera hundra meter. Från och med att isen började smälta har jordskorpan strävat efter att återta sitt ursprungliga läge och därmed sakta höjt sig igen. I större delen av landet pågår denna landhöjning fortfarande. Här på Billudden höjer sig marken med 70–80 cm per århundrade, d.v.s. 7–8 mm per år. Det är en relativt snabb landhöjning.”

      Som en gigantisk gummiboll som en leklysten jätte tryckt in sin tumme i! Som i flera tusen år försöker återta sitt ursprungliga utseende. Människan borde kanske besinna sig och ha det perspektivet för ögonen lite mer. Det ÄR inte vi som är universums centrum.

      Svara
  4. Förmodligen människans största existentiella trauma, tanken på att inte befinna sig i centrum. Bläckfiskfossilet, snacka om avtryck och tidsperspektiv! Borde mana många människor till eftertanke och ödmjukhet.
    Tack för en härlig bildserie! Skulle kunna bli en novell… material finns längs hela vägen…

    Svara
    • Tack att du ville gå med en bit på vägen!

      För Marcel Proust skulle det nog kunna bli tio tegelstensromaner att vandra ett par timmar på Billudden! 🙂

      Svara
  5. LARZ GUSTAFSSON

     /  augusti 4, 2016

    Hej!
    Fantastiskt det du skriver om din barndoms paradis, och underbara bilder! Tack för allt detta!

    Själv kommer jag från Älvkarleby och tillbringade många soliga och glada timmar på Rullsand och Brämmen, som vi sade.
    Här är en dikt jag skrev, som även tonsatts av Martin Forsgren:

    DÄR DALÄLVEN MÖTER HAVET

    där dalälven möter havet

    där växte vi upp en gång

    under alléns gröna lindar

    sjöng vi vår egen sång

    de minnen som strömmar mot mig

    är sköna som ljuv musik

    fast tiden har sprungit ifrån oss

    är vår hembygd ändå sig lik

    där dalälven möter havet

    där drömde vi vilt och stort

    om allt vi med facit i handen

    vet att vi inte gjort

    signalerna ifrån london

    från peking och himmelen

    en dröm om en evig ungdom

    vid slutet av dalälven

    där dalälven möter havet

    där sprang vi på ängarna

    så fjärran från alla kraven

    och tjatet om pengarna

    en eld i mitt hjärtas inre

    som brinner för en epok

    för drömmarna och musiken

    som gav oss ett eget språk

    LARZ GUSTAFSSON 1 juni 2006

    Allt gott från,
    Poeten

    Svara
    • Hej Poeten!

      Så glad jag blir att du uppskattar mitt inlägg om Billudden!

      Tack också att du förstärker inlägget med din vackra dikt, en hyllning till vår barndoms hembygd.

      Undrar om jag inte läst den på Poeter.se , har du lagt ut den där?

      Finns det möjligen någon inspelning av tonsättningen av din dikt?

      Svara
      • LARZ GUSTAFSSON

         /  augusti 4, 2016

        Hej! Tack!
        Den har lagts ut där, ja. Jag visste inte att du var medlem.
        Det finns en inspelning.
        Jag kan skicka en musikfil om du e-postar mig din e-postadress.
        Det är tonsättaren själv som sjunger och spelar gitarr. Martin Forsgren från Skutskär.

      • Jag är inte medlem på poeter.se längre men jag tittar ändå in lite då och då.

        Jag skickar min mejladress till dig.

      • LARZ GUSTAFSSON

         /  augusti 5, 2016

        Jag förstår. Filen har skickats.

      • Och jag har lagt ut dikten i fb-gruppen där många som härstammar från våra trakter är med.

        Lyckas (än så länge) tyvärr inte länka den fina tonsättningen. Som jag skrev till dig i mejlet, så får jag Tomas Andersson Wij-vibbar av inspelningen, så jag vill gärna dela den med andra från Norduppland. Kanske någon kommer att bistå mig, eftersom jag lagt ut en fråga om hur man gör.

      • LARZ GUSTAFSSON

         /  augusti 5, 2016

        Excellent! Jag vet dessvärre heller inte hur man gör. Men Martin blev glad för jämförelsen med Anderson Wij.
        Hoppas det ordnar sig.
        Trevlig helg!

      • Dito!

      • LARZ GUSTAFSSON

         /  augusti 5, 2016

        Tack!

  6. LARZ GUSTAFSSON

     /  augusti 4, 2016

    Kul detta med Proust. Han var ju på spaning efter det förflutna. Och vem är inte det…

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: