Det Magiska Pianot

Det Magiska Pianot

Flickan kan inte sova. Klockan har passerat midnatt och hennes äldre bror snusar sedan länge i sängen intill. Hon är åtta år, brodern ett par år äldre. Det är sent femtiotal och kravet på eget rum för varje barn har ännu inte uppfunnits. Själv kan hon inte slita blicken från den otympliga möbeln som står inklämd mellan broderns säng och väggen. Äntligen ett piano! Som hon har längtat!

Tidigare på dagen har det skrymmande instrumentet fraktats från Folkets Hus till deras hem. Pianot har levt ett undanskymt liv bakom biografsalongens filmduk. Lokalen ska rustas upp nu och man vet inte vad man ska göra med det slitna, ja, faktiskt uttjänta pianot. Men att bara kasta det? Då får hennes far, som ingår i arbetslaget, en idé. Ett gammalt slitet piano är väl bättre än inget alls, resonerar han, och så får det bli.

Det behövdes många starka karlar för att baxa den blytunga möbeln upp på och sedan ner från lastbilsflaket, men nu står det på plats. Flickan smeker pianot med blicken, och längtar till nästa dag, när hon åter kan få spela på det.

Just som hon är på väg att somna, spritter hon till. Vad var det? Det kommer ljud från pianot. Hon sätter sig upp för att höra bättre. Pianot kan spela! Vackra, mjuka melodislingor, nästan som harpospel, strömmar ut i rummet. Inte högt, men tillräckligt högt för att flickan ska höra.

Hon har fått ett Magiskt Piano! Ivrigt lutar hon sig över brodern, river av honom täcket och ropar: Pianot kan spela!

En ilsken storebror tittar yrvaket upp. Då tystnar pianot. Det är åter knäpptyst i barnkammaren. Brodern fnyser, skakar på huvudet, utbrister något om snorungar och fantasi, innan han slänger ner huvudet på kudden och somnar om.

Dagen därpå försöker flickan berätta för föräldrarna vad hon hört. Men hur hon än förklarar, så är det tydligt att de inte tror henne. De ger varandra de där blickarna som hon så väl vet vad de betyder: Vilken fantasi den ungen har! Bedrövad ger hon upp, men hon skiner genast upp när modern berättar att de ska kontakta en pianolärare.

Kvällen kommer. Flickan undrar för sig själv om pianot ska spela den här natten, också. Hon säger inget till brodern, det är ingen idé, han tror henne ändå inte. Spänd stirrar hon ut i nattens mörker och lyssnar till broderns allt lugnare andetag.

Då börjar det igen! Undersköna melodislingor som böljar, upp och ner. Den här gången ska hon inte skrämma instrumentet. Hon lägger en hand på broderns axel och ruskar honom mycket försiktigt. Hon viskar åt honom att vara tyst. De ligger tätt intill varandra och vågar knappt andas.

Då sätter musiken i gång igen! Men brodern reagerar så underligt. Han blir skräckslagen, och storgråtande rusar han upp ur sängen, ut ur rummet och in till föräldrarna. De kommer snart tillbaka, alla tre. Barnen stoppas om, modern suckar och låter lite uppgiven när hon förklarar för flickan att det här går inte an. Hon måste sluta med de här dumheterna! Hon skrämmer sin bror med alla sina fantasier.

Just då – börjar pianot spela igen.

Efter en hastig blick på modern, går fadern resolut fram till pianot, ställer sig på knä och tar ett stadigt tag i den nedre delen av pianot. Med en kraftig knyck rycker han loss den sköra träfronten.

Där möter dem en underlig syn! Pianots botten är fylld av ett decimetertjockt lager av kolapapper – Rival och Dixie – de sorter som säljs både till kvälls- och matinéföreställningarna i biografens kiosk. Vad är nu detta?

De böjer sig ner för att se bättre. Då prasslar det till bland kolapappren.

Tre par ögon, kolsvarta, paralyserade av skräck, tittar upp mot dem. De små grå öronen fladdrar nervöst, morrhåren vibrerar häftigt.

Tre små möss! Pianot har inhysingar! Som byggt sig en boning av kolapapper som slängts på biografsalongens golv. Möss som lärt sig att musicera flerstämmigt genom att springa upp och ner på instrumentets strängar!

– – –

Resten av den natten sov hela familjen i föräldrarnas säng. Dagen därpå motades mössen ut, först ur sitt eget krypin och därefter ut ur familjens hus – att döda en harpospelare var inte att tänka på! Förmaningarna till flickan om att sluta fantisera upphörde, åtminstone för en tid.

Från den stunden var tonerna som ljöd ur det skraltiga pianot kanske inte lika magiska som mössens harpospel – all vår början bliver svår, som bekant – men flickan var lycklig och i hennes ögon förblev det gistna klaverinstrumentet för alltid – Det Magiska Pianot!

anita vid det magiska pianot

Här musicerar jag på Det Magiska Pianot – på höjden av min karriär

*

Ibland fick jag den stora äran att ackompanjera min far:

Min far – en brädgårdsindian

*

*

*

Lämna en kommentar

9 kommentarer

  1. Tack Anita, för denna fina, fascinerande berättelse. Jag vet att du inte finns på twitter men jag har twittrat inlägget med en rekommendation om läsning också av ”Min far – en brädgårdsindian”. Båda berättelserna är så fantastiska.❤

    Svara
    • Tack, Eva! Så glad jag blir att du vill sprida mina ord!

      Min bror har bekräftat på fb att jag inte har skarvat, det var precis så här det var.

      Jag är inte så säker på att allt var sämre förr – jag har bara ljusa minnen av att dela rum med min storebrorsa. På morgonen vek vi ihop sängarna och ställde upp dem mot väggen, de blev som ett slags skåp. Behändigt när man var trångbodda. Men plats för ett gigantiskt piano, det hade vi! 🙂

      Svara
  2. Nej, jag är inte heller säker på att allt var sämre förr. Från att jag var fem år, mitten på 50-talet, delade min syster, då tio år, och jag rum. Inget konstigt med det. Har också positiva minnen från den gemenskapen. Vi står varann väldigt nära också i dag. Dessförinnan hyrde vi ut lägenhetens 3:e rum. Inget konstigt med det heller.

    Svara
    • Det viktiga för ett barn är nog att slippa uppleva att ALLA ANDRA har det bättre.

      Om alla har ungefär samma livsvillkor så tror jag knappast barn ens reflekterar över om de är fattiga eller rika.

      Allting är relativt. På femtiotalet kunde lycka för ett barn vara ett uttjänt piano. Idag är födelsedagspresenterna för somliga barn en shoppingresa till Paris!

      Svara
  3. Härlig historia. Rival o Dixie, vilka minnen ! Trångboddhet, ja vi var fyra plus en långhårig collie i en etta med kallvatten i kranen och wc på svalen. Men en härlig gammal trädgård som innehöll allt man kan önska som kompensation. Mycket VAR bättre förr, inte minst grannsamverkan… på gott och ont, förstås.
    Synd om mössen, var min första tanke, men tre gulliga skulle ju snart bli oräkneliga huliganer…

    Svara
    • Jag levde också mina fem första år i en etta, med den standard du beskriver. Men då slog mina föräldrar på stort och byggde ett litet ”egnahem”. Hela TRE rum och kök plus källare! Besöket i badhuset en gång i veckan byttes mot eget badrum med inbyggt badkar – vilken obeskrivlig lyx!

      Jag tror mössen ändå skattade sig lyckliga som hamnade hos en ”blödig” familj – annars kunde det säkert ha slutat betydligt värre än att bli utschasade ur huset. 🙂

      Svara
  4. Christer Fäldt

     /  december 18, 2014

    En härlig historia. Livgivande, helt enkelt!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: