Odla ditt vansinne – renovera ett hus!

Det har knappast undgått någon som följer min blogg att jag bor i ett torp anno 1890.

När jag i efterhand tittar på bilder på hur det såg ut invändigt när vi tog över torpet är det inte utan att jag inser att vi har odlat vårt vansinne, min sambo och jag.

Ett annat tillämpbart ord skulle kunna vara ”förälskelse”  – blind och döv för rationella argument. Ja, faktiskt smått besatt. Vilket kanske är en förutsättning för att man inte ska tappa energin och entusiasmen.

I hallens vänstra hörn fanns ett halvfärdigt skåp, stort som en ordinär garderob. I skåpet samsades elcentralen med en mackapär som jag för mitt liv inte kunde förstå vad det var – en rostig, cylindrig behållare med rörledningar som ledde både hit och dit.

*

skåp för varmvattenberedare!”Skåpet” där den märkliga mackapären stod

*

Vi hade bott några veckor i huset när mackapären pajade. Den ersattes med en modern variant som fick en betydligt mer undanskymd plats, under trappan som leder till övervåningen.

Någon som kan gissa vad det var för mojäng?

* * *

Om man lyfte blicken i hallen kunde man i taket se ett spindelbensformat rörsystem som utgick från ett eluttag. Spindelbenen spretade i alla riktningar och försvann in i väggarna, det verkade som om man byggt på systemet allteftersom elinstallationerna blivit fler. Plaströren, som helt sonika spikats fast i pärlsponten med krökta spikar, hade alla sett sina bästa dagar.

*

taket en katastrof*

I hallens högra hörn fanns en halvfärdig, nybyggd kub. Den visade sig innehålla det nya våtutrymmet som pressats in under trappan.

*

badrummet som syns*

Någon tidigare torpinnehavare har satt i system att ta rätt på färgslattar som sedan använts på ett synnerligen fantasifullt sätt, för att uttrycka det diplomatiskt.

*

före!_0011

*

När det var dags att åtgärda väggarna i hallen började vi med att ta bort plywoodskivorna som spikats dit för några decennier sen. Bakom dem dolde sig alltifrån gräs, torv, vass, tygremsor av gamla blåställ och  . . . jag kan ärligt säga att det fanns stunder då vi undrade vad vi hade gett oss in på.

*

före!_0003

*

Strax innanför hallens pardörrar står kakelugnen, torpets stolthet. Men det fanns ett och annat att önska om skicket, framför allt golvet framför kakelugnen var illa åtgånget:

*

slitet!

*

före!*

Murstenen hade krackelerat och fläckar (tjära?) missfärgade trägolvet.

Jag skulle kunna fortsätta uppvisning i eftersatt underhåll, ta rum efter rum, men jag stannar här.

Då infinner sig frågan: Noterade jag allt som behövde åtgärdas när jag först trädde in i huset? Icke, min hjärna framkallade bara mysstunder, jag såg mig själv sittande med en god bok, djupt nersjunken i favoritfåtöljen, medan jag då och då med skärskådande blick försjunker i brasans suggestiva lågor, begrundande det jag nyss läst.

Några år senare kan jag konstatera att de där timmarna med den goda boken inte blev särskilt många den första tiden.  För att fortsätta jämförelsen med förälskelse: Om förälskelsen kommer att övergå i bestående kärlek beror på hur man klarar de prövningar det nya förhållandet kommer att utsättas för.

Och – kärleken bestod proven – jag älskar fortfarande det här gamla kåkskrället! Åtskilliga arbetstimmar senare är jag ganska till freds med slutresultatet.

Numera ser det ut så här i den minimala hallen:

*

efter (1)

*

efter (8)

*

efter (3)

*

2012-12-05 13.31.48

*

Kakelugnen har verkligen blivit den centrala värmekälla som jag såg för mitt inre den där första gången jag klev in på visningen av torpet. Med nytt gnistskydd, nya ugnsluckor och ett nyslipat golv.

*

efter (3)

*

efter (2)

*

Vill du odla ditt vansinne, så är sätten säkert många. Men jag kan försäkra att du får utlopp för dina behov att kasta dig handlöst ut, utan några som helst garantier för att du ska lyckas, om du väljer att renovera ett gammalt hus.

Jag avslutar med ett par före- och efter-bilder, nu från kallfarstun . Hoppas det framgår vad som är vad.

*

före_0002*

efter (2)

*

före_0003*

efter (1)*

*

*

Till sist: Vad tror du det var för en mackapär som stod på paradplats i hallen?

*

Andra inlägg om att renovera hus:

Linoljefärg – när huset får bestämma

Man kan inte äga ett hus

Det är dom små, små detaljerna som gör det!

 

*

*

*

Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

9 kommentarer

  1. Otroligt tjusigt resultat, men tack för påminnelsen om att aldrig någonsin bo i något annat än allmännyttelägenhet där man kan ringa värden om proppen går:)

    Svara
  2. Jodå, här finns fin jordmån🙂

    Svara
    • Det gläder mig! Jag tror nämligen att vi människor missar att lära känna oss själva om vi inte utsätter oss för ett visst mått av vansinne.

      Svara
  3. Underbart resultat! Problemet är väl att när man väl börjat går det inte att lägga av, ångra sig. Det bara måste bli klart! Tålamod och ett hum om vad man gör, är väl förutsättningen för att lyckas. I efterhand värt att blod, svett och ev. tårar… och, javisst kan man bli förälskad i ett gammalt hus!
    Hmmm… jag hittar inte den rostiga mackapåren… var.?

    Svara
    • För min del var det nog så att jag inte insåg hur mycket jobb som krävdes för att få ordning på torpet!

      Med andra ord: Precis som vilken förälskelsefas som helst: man har ingen aning om vilka prövningar man kommer att utsättas för i kärlekens namn.😉

      Jag kan inte säga att tålamod är min styrka, tvärtom, faktiskt, och kanske blev otåligheten en drivkraft när andra hade gett upp. Inte heller hade jag något ”hum” om hur man gör, men när man ser världen i ett rosenrött skimmer existerar inga problem. Lösningarna kom allteftersom och DET har nog varit belöningen: att hela tiden söka och finna finurliga lösningar på till synes hopplösa företag.

      Nej, mackapären blev dumt nog inte förevigad, den får man försöka föreställa sig i det där skåpet på allra första bilden. Any clue?

      Svara
  4. Njae… det har förmodlingen med vatten eller el att göra. Kan det vara ett slags kompensationskärl för vattentrycket eller kondens eller… nåt..?

    Svara
  5. Känner igen mig i bilderna. Jag har haft ett hus byggt 1921. Vid köpet 1986 var det bara ett skal som stått tomt i massor av år. 300 kvm med källare, Inget vatten, inget avlopp. Elen var blyledningar. Ingen isolering. Ena skorstenen inrasad. Helt i nästan originalskick. Vedspis och fem kakelugnar. Djurlivet var etablerat inomhus. När det först renoverade fönstret behövde renovering innan alla fönster var klara. Då gav vi upp! Det skulle ha gått om vi ägnade all tid till huset. Men?… Det var en stark upplevelse. Jag drömmer mardrömmar fortfarande om hur jag köper tillbaka huset och börjar om. Det var en hård kamp mot naturens nedbrytande processer. Jag kan ändå sakna tiden i det gamla huset. Det levde på ett annat sätt än dagens massproducerade villor. Tystnaden var ljuvlig i ett hus nästan utan el.

    Svara
    • 300 kvadratmeter med källare, det hade jag aldrig vågat mig på. Vårt lilla gröna torp (med betoning på lilla) mäter fem gånger nio meter på en redig torpargrund. Första plan med förhöjt väggliv, med andra ord en takhöjd som anstår en finare herrgård. Det gör att rummet upplevs större och luftigare än de i själva verket är. På övervåningen har rummen delvis snedtak, förstås, men är ändå rymliga. Med andra ord gripbart, när det kommer till att renovera.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: