Turinhästen – säregen och svindlande

 turin horse

 

Jag är svag för udda filmer, de som brukar gå under beteckningen konstfilm. Häromdagen fick jag mitt lystmäte tillgodosett. Med råge. Turinhästen är den absolut mest säregna film jag sett. Någonsin. Efter en timme gjorde jag ett frivilligt avbrott i filmen för att fixa lite té. Det har aldrig tidigare hänt, tvärtom, jag brukar vilja sjunka in i en film, eventuell trötthet när jag börjar titta är som bortblåst efter en stund. Om filmen är bra, vill säga.

Turinhästen grep tag i mig med en sådan kraft att jag inte vågade se den utan att göra en paus. Den var nämligen så suggestiv att jag sögs in i den, jag blev som hypnotiserad. Tänkte: om jag inte tar en paus nu, tar jag mig nog aldrig ut ur den här filmen igen.

Bättre betyg än så kan en film inte få av mig.

*

bela tarr

 

*

Det är ungraren Béla Tarr som står för regin. Enligt egen utsago är Turinhästen inte bara hans senaste film utan också den allra sista. Efter nio filmer säger han sig ha sagt allt vad han har att säga och därmed sätter han punkt. Turinhästen vann både kritikerpriset och stora juryns pris på Berlins filmfestival 2011.

Béla Tarr är i första hand Béla Tarr, och hans filmer liknar inget annat. Men om jag prompt ska försöka beskriva honom så är han en skön blandning av Angelopoulos, Tarkovskij, Bergman och Fellini.

Innan du läser vidare – titta på det här klippet. Det är typiskt för filmen, så blir du bara uttråkad är nog filmen ingenting för dig. Tar scenen tag i dig, utan att du riktigt förstår varför, ja, då är du att gratulera. Då kan du hyra eller köpa dig dryga två timmar av andakt.

Inledningsscen

Klippet visar filmens inledningsscen. Dessförinnan får man se en svart ruta samtidigt som en mansröst berättar om hur Friedrich Nietzsche 1889 bevittnar hur en kusk piskar sin häst. Filosofen kastar sig gråtande om halsen på märren och får ett sammanbrott. Händelsen skakar om Nietzsche så mycket att han blir stum, sängliggande och galen under resten av sitt liv, elva år, närmare bestämt.

Efter den information kommer den här scenen.

*

 *

Tre huvudrollsinnehavare

Filmen har tre huvudrollsinnehavare enligt regissören: kusken, vars härjade anletsdrag leder tankarna till en bedagad Zeus, den vuxna dottern som bara finns där i ett ordlöst, kargt samspel med fadern och det låglänta, vindpinade landskapet. Jo, regissören ser landskapet som lika viktigt som skådespelarna, ”location is a main character”.

 

 

*

Turinhasten

*

Béla Tarr föredrar amatörer framför utbildade skådespelare. Han menar att rätt person som är sig själv inte behöver agera, till skillnad från en skådespelare som ska gå in i en roll. ”Being instead of doing”, som han uttrycker det i en intervju.

 

*

 

turinhästen kvinna

 

*

Den fjärde huvudrollen

Jag skulle vilja lägga till en fjärde huvudrollsinnehavare: den egensinniga musiken. Fem, eller är det sex skeva toner vibrerar och dallrar som ett mantra hela filmen igenom. De ödesmättade tonerna förstärker de monumentalt vackra bilderna. Musiken överröstas bara av den ständigt närvarande stormen som viner runt huset där kusken bor med sin dotter.

 

Apokalyps?

Handlingen? Visst finns det en handling, men den går omöjligt att återge. Vi följer personerna under sex dagar. Märkliga ting sker, sådant som inte går att förstå. Inte heller kusken eller dottern förstår. De frågar varandra, vad är det som händer, men den andra svarar alltid: Jag vet inte. En apokalyps, kanske, eller en bild av människans utsatthet, ensamhet. Kanske både och.

Oavsett vilken tolkning man gör, det här är en film att uppleva, en film att sjunka in i, att njuta av, som en storslagen, rörlig tavla. Svartvitt, förstås, stiliserat, allt i ett oerhört långsamt tempo. Hela filmen består av 30 (!) tagningar. Det innebär att en tagning är i snitt fyra minuter. Här ligger till och med Roy Andersson i lä.

 

*

kusk o dotter

*

 

Den som vill veta mer om regissören Béla Tarr och hans filmer har en högtidsstund framför sig i det här klippet, en intervju med Howard Feinstein, där man även visar utdrag ur Tarrs tidigare produktion.

*

*

Följande inlägg
Lämna en kommentar

5 kommentarer

  1. Förstår Dig, Anita … Stackarsstackars häst … med hotande stånghelvetet ”skavande” nos och sida … perfekt bild av mänsklighetens plåga i Rydbergs Grottekvarnen …

    Ruskigt att få verkligheten så glasklar av töcknet inom Grottes malande kvarn …

    Svara
    • Ruskigt – men också befriande, på något sätt. Så här är det ju! Och Béla Tarr dömer inte människan, han är noga med att lyfta vår värdighet, oavsett vår livssituation. Ja, han ser oss nog som lika mycket offer i Grottekvarnen som den stackars kusen.

      Svara
  2. Jaa, absoluuut befriande, som du säger, Anita, att SE och därmed VETA att ”Så här är det ju!” Minst skrämmande får nog anses vara det tidigare icke sedda opåtagliga, blott anade – plötsligt uppenbarade ?..

    Svara
    • Jo, att sväva i ovisshet hör nog till det mest fasansfulla. Inget att förhålla sig till, ett slags limbo som vi inte mår bra av.

      Svara
  3. Mänskligt. Tror jag. Vi har så många gåvor som går förlorade under resans gång. Så fint att du har bevarat din gåva.

    Måtte din vision vara sann!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: