Bara taket kvar!

Nej, gröna torpet har inte rasat ihop, om någon läste in det i rubriken. Torpet står där det har stått i 125 år nu, stadigt och tryggt på hälleberget. Men av det gigantiska projektet att måla torpets utsida återstår nu ”bara” ovansidan.

Taket går tyvärr inte att åtgärda än på många år. Någon tidigare ägare har roat sig med att lägga ett fabrikslackerat plåttak. Jag misstänker att det skedde på sjuttiotalet, att reklamen utlovade att den skulle vara ”för evigt” och framför allt – vara underhållsfri. Jag vill nog inte veta vad färgen, som börjat flaga, innehåller. För varje år som går så minskar färgbeläggningen och så snart all fabriksbeläggning försvunnit ska taket bli vackert kimrökssvart. Till dess får man föreställa sig det i sin fantasi.

Så här ser taket ut idag när hälften av den gräsligt fula bruna färgbeläggningen finns kvar och hälften har flagat:

2013-08-16 12.17.32

 

 

Men resten av byggnaden har vi gett oss på. Som vanligt när det gäller renovering av gamla hus så är det tur att man inte inser hur mycket arbete man har framför sig när man sätter i gång. Bilderna behöver knappast några kommentarer.

 

2012-06-08 15.06.54

 

 

2012-08-15 17.50.19

2012-08-25 16.52.51

 

2013-07-01 17.03.54

2013-07-05 12.12.05

 

2013-07-19 15.19.46

2013-07-19 15.27.28

Efter tre somrar och hårt arbete står torpet numera stolt och lyckligt, i sin nya, exteriöra skrud. Ställningen är nedmonterad och tillbakalämnad till den snälla grannen som lånat ut den. Färgslattarna som blivit över har hällts över i märkta glasburkar och ställts in i ett skåp.

 

2013-08-17 15.13.28

 

Kvar på arbetsbänken står numera bara alla penslar.  De väntar på att bli tvättade i linoljesåpa och indränkta i linolja. Inte utan att de ser lite vilsna och övergivna ut, utan sina kompisar, burkarna med alla spännande målarfärger.

 

2013-08-17 15.14.30

Hur blev slutresultatet då? (Bortsett från taket då. )

Vädergubben ser nöjd ut, i alla fall.

 

2013-08-16 09.53.32

Husgrunden – en gång i tiden skimrande skifferblock – som tyvärr solkats av tidens tand så till den grad att den inte gick att befria från all målarfärg som stänkt på den, skiner numera i kapp med solen.

2013-08-16 09.58.02

 

Kallfarstun sitter som en liten, extra berlock på det stora smycket.

2013-08-16 12.19.28

 

 ‘

Blindfönstret på norrgaveln har fått en värdig inramning.

 

 

2013-08-16 09.50.41

När jag efter att ha varit nere på stan ser den enorma lönnen och det lilla gröna huset på krönet tar mitt hjärta ett glädjeskutt.

Jag har bott på många ställen, men aldrig har jag känt mig så ”hemma” som i gröna torpet i kvarteret Lönnen.

torpet 3

torpet 2

 

torpet 1

 

 

torpet 4

 

För den som vill veta mer om linoljefärg, val av kulör, hur man tar bort gammal färg, vad det innebär att halvolja och lite annat smått och gott finns mer att läsa HÄR och HÄR.

Följande inlägg
Lämna en kommentar

14 kommentarer

  1. Mia Hellström

     /  augusti 18, 2014

    Ett fantastiskt arbete ni gjort båda två Anita! Stugan är så vacker där den står lysande som en skogsopal. Taket har ju börjat göra sig av med gamla skruden för att som fågeln Fenix stiga fram ur askan, inte glänsande hel men väl redo för sista finishen🙂 Härligt!

    Svara
    • Tack, Mia! Skogsopal, vilket vackert ord!

      Jag ska försöka ha din positiva Fågel Fenix-bild på näthinnan när jag tittar (snett) på taket i stället för att se det där elända plasthöljet som inte vill släppa tag(k)et.

      Svara
  2. Verkligen vackert stilfullt…säger jag som är uppväxt med en STÄNDIGT renoverande farsa!!!

    Svara
    • Ja, det har väldigt vackra proportioner. Det här torpet gör man inte vad man vill med, det har en egen själ. Det bara SKULLE vara grönt, basta! Numera gillar jag gröna hus:)

      Svara
  3. Sven-Erik Forslin

     /  augusti 20, 2014

    Varmaste GRATTIS, Anita, till detta fantastiskt vackra torp!!!

    Svara
    • Tack, Sven-Erik! Jag och min sambo ramlade över det här torpet för tio år sedan. Vi bytte modern villa i Uppsala mot torp anno 1890. Det har jag aldrig ångrat!

      Svara
  4. Siw Rousseau

     /  augusti 21, 2014

    Sâ glad jag blir att se dessa bilder Anita!

    Svara
  5. thord wiman

     /  augusti 24, 2014

    Hohaj,

    vilket mastodontjobb ni utfört. Samarbete gör susen. Ja(!) bara pricken över i (denna rent allmänt i livet så svårfångade fullbordan) fattas för att ett harmoniskt fulländat kulturhistoriskt värdefullt torp/hus ska vara en realitet och bevarat. Fint är det. En ögonextas exteriört sett (med eller utan prick…) redan nu tycker jag som förstår din känsla och lycka vid påseendets hemkomst. Ett naturnära vänligt torp att tänka ett och annat grundbultat väsentligt i eller bara något utflygande fjärilskt fantastiskt. Tänker på äventyrs/fantasifilmen Hook med Robin Williams/Peter Pan: ”Tänk en lycklig tanke och du kan flyga”.

    Och apropå linoljefärgens kulör på fasaden i kvarteret Lönnen: exakt samma mjukt ljusa, varma lönnblomsgröna strykning var på den mugg jag kaffefyllde på konditoriet (som jag så sällan besöker numera) igår på f.m. i Hedemora, väldigt passande! Annars är jag mer en bejakande koppmänniska vid kaffebordet, tycker kaffet smakar mera ”Hohaj” (hoppas inte ordet betyder koblaffa bara. Hallå Rynell, men så svara då…) i liten vit emaljtjock kopp (fanns på järnvägsstationernas fik förr i världen), kanske finns, vad vet en apostlahästanvändande relikt om slikt. Helst ändå sitter jag utomhus vid vatten och litet högtidligt kokar mitt kaffe på fritidsköket; beredd med kikaren.

    Det är spännande ändå med färger och deras signifikanta betydelse, påverkan och symbolik. En gång bosatt i Sundsvall tänker jag på Bengt (den färgsprakande) Lindström och hans ”aningen” groteskt förvridna motiv. Hur de kan sälja är en annan femma.

    Leonardo da Vinci var tidigt färdig med färgers påverkan på människan på det mentala planet. När han ville tänka klart och djupt satte han sig i det violetta ljuset från ett kyrkfönster, geniernas och idioternas (sic!) egen färg menade han! Kanske är det en färg som passar nyskapandets utmaning, ett första blygsamma embryo djupt därnere i tankevärldens turbulenta smedja.

    Är där inte diagonalt en bit från norra knuten en rejäl bukett (åh, så vackert!) trädgårdsnattviol (Hésperis matroná)? Den skönheten mötte jag för första gången en afton vid Norrsjön utanför Vällnora i roslagen och blev betagen – en trädgårdsrymmare. Året var 1989. Positivt är den nyfikenhetsalstrande raden i (den som finns alltid tillhands under huvudkudden!) floraboken ”välluktande om natten” och man måste ju ut igen då. Det stämmer. Mycket! Stämmer gör också numera det oerhört vackra ordet du använder ”Berlock” även om det en gång socialrealistiskt kallades glåmigt och dystert ”kallförråd”. Tiderna förändras, gudskelov mestadels. Är det något slags gammeldags rödoranga(?) liljor där vid berlocken och busken (utblommad?), vad heter den? Klicket kanske verkställt i senare delen av augusti, kan det stämma? Rönnens röda frukter så vackra mot den blå himlen. Jorden är full av små och stora underverk och ingenting vet jag om det. Ack ja!

    Men nu – lite semester. Falsterbonäset väntar om bara vädret är nådigt. Mitt livs första röda glada (Skånes landskapsfågel) väntar också, hoppas jag. Det är Bivråkens dag där nere i det sydliga, stora flyttfågelstreck i rörelse och mycket tvekan (många fiskgjusar till tropiska Västafrika) inför språnget ut över det stora blå. Mycket skönhet. Mycket vemod. Denna så utmärkande mänskliga egenskap, i sanning bitterljuv.

    Apropå Leonardo undrar jag vilket fönsterljus du helst vill sitta i? Ljust smaragdgrönt passar nog bäst mig. Och vilken färg sitter han i tro när han är i sång och poesitagen. Här med sin ”lilla höstsång”.

    Mest lekfullt,
    thord
    (när sommaren går in på sin sista vecka, den som hotade
    med brandfront blott elva kilometer från Avesta)

    ”Rönnbären mognar.
    Skolgårdarna
    hörs igen i morgonen.
    På en parkbänk lyssnar
    jag på en åldrad
    Dylan, återfödd i en
    skatas höstsång”.

    (Behöver jag skriva vem? Ok. GG)

    Svara
    • Mest lekfullt, skriver du. Och jag får mig till livs en stund av spirituell, angenäm läsning. Jag blir alltid lika glad när jag öppnar en ny, spännande och alltid lika oförutsägbar epistel signerad thord w.

      Pricken över ett litet i, i fortsättningen ska jag se det återstående arbetet med takmålningen så! Så försvinnande litet och gripbart det plötsligt blir!

      Du åkallar Elisabet Rynell. Jag har skrivit av en mening ur en av hennes böcker – Hohaj eller Till Mervas, minns inte vilken – som en påminnelse de där gångerna livet inte flyter på som man vill att det ska. Hon skriver: ”När min tanke fått fingrar, fått grepp, ska jag ta mig härifrån. Jag ska gå, in i mitt liv igen. Det är vad en människa måste.”

      Alla dessa färger, som kan spraka som en B Lindström eller vara dovt mättade som en . . . Turner?

      Färgernas betydelse är ett viktigt inslag i feng shui. Varje färg, nyans, ton står där för en viss typ av energi, som kan vara yang eller yin, maskulin eller feminin, aktiv eller passiv, upphetsande eller lugnande, och tillhör ett visst element (eld, jord, metall, vatten eller trä).

      Leonardo da Vincis val var nog ingen tillfällighet. Den lila (violetta) färgen förknippas enligt feng shui med andlighet, auktoritet och grandiositet. Den inbjuder även till introspektion och meditativa tillstånd.

      Vilket fönsterljus? undrar du. Smaragdgrönt, gärna, men ännu hellre blått, tror jag. Som himmel och hav. Vår man skaldar nog allra bäst när han sitter i sin djupgröna syrengrotta.

      Just nu återupptäcker jag en annan lyriker av rang, Dan Andersson. Finns det något vackrare ord än . . . vildmark?

      Du undrar över blomklasarna i violett och mörkrosa på en av bilderna. Nej, inte lilja, inte trädgårdsnattviol (denna skönhet!), men väl höstflox i olika nyanser. Inte heller norrsida utan det rakt motsatta, rakt söderläge har landen och smultronschersminen.

      Till sist önskar jag dig god, ornitologisk lycka i sydligare regioner.

      Svara
  6. hanna johansson

     /  september 20, 2014

    Hej. Vilket underbart torp ni har! Vad är det för färgkod på den gröna fasadfärgen?
    MVH. Hanna Johanssson

    Svara
    • Hej Hanna!

      Roligt att du gillar vårt torp, det gör vi också! 🙂

      Du undrar vilken färgkod vi använder till fasaden. Det är linoljefärg från Gysinge Byggnadsvård och blandningen ser ut så här:

      Vit grundfärg 1 liter
      Kromoxidgrön 2,5 dl
      Järnoxidgul 2,5 dl

      Om du tänker använda dig av kulören i mindre mängd, tänk då på att en enlitersburk av den vita grundfärgen bara innehåller 9 dl. Detta för att det ska vara möjligt att bryta färgen i befintlig burk. Eftersom vi köpte större mängder valde vi att utgå ifrån en hel liter i stället för 9 dl när vi blandade vår egen färg.

      Svara
  7. thord wiman

     /  oktober 9, 2014

    Hejsan Anita!

    Det var en alldeles väldans vänlig kommentar omslutande min luftpost, air-mail, kanske jag kan skriva. Definitivt dito vad beträffar dina skärgårdsnära skriverier, ej möjliga att bräcka!

    En gång i tiden utkommen till stugan på skäret och mycket kaffesugen men glömt sötvattensdunken kokades kaffet på bräckt Östersjövatten. Det fungerade inte alls. Efter elva irörda sockerbitar smakade kaffet fortfarande … bräckt! Fullständigt vedervärdigt! Det blev en dag av oordning. Eller Boye. Det blev en dag av törst.

    Fina ord, mening och metafor av Rynell. Och dramatiska. Vill bekänna att romanen Hohaj inte fullföljdes. Bokslut efter kanske 150 sidor. Det var mörkt, tragiskt, deprimerande och mycket elände sida upp och ner överlämnande en kroppslig känsla väl jämförbar med en kopp bräckt kaffe med elva sockerbitar i.

    Jomenvisst är tankar en konstig kraft – en dåligt utnyttjad resurs. Vad dom/det är och kan göra borde man tänka mera på. På något vis är de arbetsverktyg som vi bara väldigt fumligt och ofullständigt kan hantera och kontrollera – oftast är de som de lievassa svalorna en insektsdag mitt i sommaren: flyger okordinerat, ständigt av och an. SAMLA dem du!
    Riktigt djupsinnigt, djuplodat vassa tänkare, inbillar jag mig, förmår styra tankarna, domptera dem, tvinga dem till visst önskat resultat, samla ihop dem till en samverkande enhetlig mycket exeptionell kraft: som svetslågan, eller som när man pinkar i snö, den effektiva penetrationen eller om just det exemplet är en lite virrig tanke ute på hal is. Fast för mycket ska man kanske inte hänge sig åt tankar, lagomt är bäst som i allt, den välsignade balansen. En skarp tänkare inbillar jag mig var författaren Bo Bergman (1869 – 1967), han genomskådade tankarnes väsen:

    ”… De stjäl din sömn, de själ din ro
    de håller dig vaken till dager,
    de gnager, de gnager, de gnager
    och när det inte finns mer att ta, så överger
    de som råttor det sjunkande skeppet.”

    Bo Bergman
    Tankarne, 1966

    Intressant inblick i feng shui. Nytt för mig. Så lite en människa egentligen vet.

    ”Djupgröna syrengrotta” Mina ögon gottar in sig i orden, näsan i doften, i örat insektslivets alla röster/risker. Vars skulle vår man annars sitta.

    Själv har jag nu ett tag gottat mig rejält i syltburken, i Minnenas Television (SVT-play). Programmet sändes första gången 1980 och jag minns det ganska väl. En man och hans blommor, heter det och lockande står i tablån ”film om trollmålaren, orkidéexperten och levnadskonstnären Rolf Lidberg (1930 – 2005), från Medelpad”. Såg honom ibland på stan (Sundsvall) på 80-talet. Han gick ej att ta miste på. En oerhört utstrålande, fascinerande människa.
    Årets program – för mig! Och årets mest förtjusande lilla pianoklink, som mycket förgyller det sedda. Hade hoppats på pianostyckets namn e.v. kompositörens namn i vinjetten men icke så. En grov underlåtenhet av programmakarna. Jag kan inte vara den ende som nu får gå till dödadagar och undra över namnet på det underbart spelade. På lördag är sista dagen för detta örongodis, sedan intet mera. Borta.

    Håller med om Dan Anderssons naturpoesi, i en klass där endast magiker återfinns. Måste glänta in i den världen igen, så rik på stämningar, skönhet och bilder. Att återvända och återupptäcka är charmen och styrkan i det poetiska umgänget som ständigt bjuder nya perspektiv, proportioner och insikter. En dikt läst för tjugo år sedan är inte samma dikt läst med dagens ögon som åtminstone litet bör av tiden vara sköljda i förståndets och mognadens klara vatten.

    Ja, Vildmark är ett vackert ord, liksom gryningsljus – skapelsen rullar på. Fast uttrycket vildmark är inte relevant för någonting i Europa idag. Borta är den sedan länge. En tragisk förlust som är svår att överblicka eller alls riktigt förstå, bara känna som en fattigdom och djup sorg inombords. Möjligen kan den dröja sig kvar avsides någonstans på klotet men från Sverige har denna vilnad rest och dragit sin kos attans less och trött på den exploaterande, förgiftande livsstil vi människor tyranniserar vår natur/miljö, våra medvarelser med. Så vilnaden packa ihop alla sina vackra älvar och strömmar, sina djupa ”sjumilaskogar”, alla vilda djur, fåglar, fiskar, blommor, småkryp, allt som är det biologiskt ångande livet och drog helt enkelt och simpelt.
    Nåja, alla drog inte, åtminstone inte samtidigt. Några trivdes trots allt sååådär och ville, verkligen uppriktigt ville stanna, dröja lite till och se om inte något utrymme kunde yppas, bli över, efter människornas överallt djupgående skövlingar: bara något litet krypin för ett fortsatt jordnära, enkelt, oförargligt liv.

    Ha! Jag får läsa på om blommor tydligen, underkänd och underkänd. Vi hörs. Hej!

    Svara
    • Hej Thord!

      Stuga på skäret? Så spännande det låter. Finns stugan kvar? Kokar du fortfarande ditt kaffe där ibland?

      Kaffe på bräckt vatten låter förfärligt. Ännu värre måtte det bli med elva sockerbitar i. Dagen av törst kanske trots allt blev den mätta dagen, där färden var mödan värd (förlåt Karin B, kunde inte låta bli).

      Jo, mycken svärta i Rynells bok. Men om jag inte minns fel så skymtade aningen av ett hopp i slutet av den mörka berättelsen.

      Dina tankar om tankar i koncentrat – bilden av snö som målas gul var . . . högst egensinnig🙂 – för mina tankar till diktformen haiku. Eller varför inte svaret på frågan som gnagt och gnagt, svaret som helt naturligt och okonstlat ploppar upp under en sittning försänkt i djup meditation.

      Precis nu envisas en slinga från en tysk visa att ställa sig bångstyrigt i vägen för vidare reflektioner:

      ”Die Gedanken sind frei, wer kann Sie erraten,
      Sie fliegen forbei wie nächtliche Schatten . . .

      Så vackra texter sjöngs och gitarrklinkades på 60- och 70-talet, minsann!

      Bo Bergman. Självskriven i tonåringens lilla spiralbundna häfte, där dikterna plitades ner med reservoarpenna innehållande grönt bläck: Jag har nigit för nymånens skära, tre ting har jag önskat mig tyst . . .

      Gryningsljus, ja! Oerhört vackert.

      Apropå vildmark: visst har du trampat Fiby urskogs mossmjuka stigar?

      Du talar så varmt om programmet på Minnenas Television att jag blir intresserad. Har just gått in och kollat. Jodå, programmet går fortfarande att se. Valet står nu mellan fredagsbion (Seidls Paradisfilm nummer två, jag tror han avhandlar begreppet TRO i kvällens film) och Rolf Lidberg.

      Till sist till ditt försvar beträffande blomnamnen: blommorna var rätt otydliga och färgerna stämde i alla fall väl överens med dina namnförslag.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: