Jag ska bara sörja klart . . .

 

 

Så skrev en kär facebook-vän när vi småpratade om den sorgliga valutgången.

Plötsligt insåg jag. Så är det ju!

Det som legat som en våt filt över mig sedan valresultatet stod klart i söndags – trots att solen strålar, trots att jag älskar höstdagar med hög, klar luft – jag har drabbats av ren och skär sorg.

Sorg över att tretton procent av befolkningen inte känner sig delaktiga i samhällsbygget.

Sorg över att så många inte tycks se att det är den politik som förts de senaste åtta åren som gett oss ett samhälle med så många människor som tappat framtidstron.

Sorg över att de som hade kunnat vrida rätt det som gått snett – socialdemokraterna – valt en så ängslig väg att många inte sett dem som ett alternativ.

 

Ja, jag ska bara sörja klart . . .

 

Dessutom ska jag försöka förstå: Vilka är det som röstar på Sverigedemokraterna och varför?

Nu gäller det att se SD som ett symptom på ett galet samhälle, i stället för att ge sig på de som röstat på dem.

 

Med Åsa Linderborgs ord:

Vi är 87 procent och ni är 13, ropar Aftonbladet från löpsedlarna. Blanda inte in mig i den siffran. I de 87 procenten finns det borgare som är medskyldiga till att a-kassan inte har höjts på tolv år.
Annie Lööf får mediala applåder när hon tar sig ton mot Jimmie Åkesson, men hon kan aldrig göra det i mitt namn. Arbetarklassens fiender är också mina. Till dem räknar jag också Jimmie Åkesson, men inte alla hans väljare.
*
*
*
Göran Greider fångar hela problematiken i några få rader:

Tro mig, åtskilligt
skulle klarna
om vi vore mycket
mer chockade över
nyliberalismens
framgångar
än över rasistpartiets
framgångar.

 

 

 

 Ja, jag ska bara sörja klart.

Men när sorgen klingat ut . . .

 

 

 

 

 

Ytterligare några röster om valutgången och det som komma ska:

 

Enn Kokk:

”Feministiskt initiativ tog i och för sig de flesta av sina röster, i perspektivet av valutgången tyvärr inte tillräckligt många, från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men hade socialdemokratin redan från början inkluderat jämlikhet mellan könen bland de frågor som utgjorde basen för valkampen, hade vi kanske sluppit den sits som nu råder, med Sverigedemokraterna som vågmästare i Riksdagen.

Och, för att fullfölja den här tanketråden: Med ett klassiskt socialdemokratiskt tilltal till en arbetarklass som med rätta fruktar för sin utkomst i denna marknadsliberala värld hade vi sannolikt kunnat få många av dem som i det här valet la sin röst på Sverigedemokraterna att inse, att främlingsfientlighet inte är lösningen på några problem utan skapar nya.”

 

*
*

 

Göran Greider:

”Jag tror att det är dags att på allvar försöka skilja mellan partiet SD och merparten av dess 800 000 väljare. De allra flesta av dem är knappast några rasideologer. En del av dem är väljare som inte längre känner sig hemma i den extremt marknadsliberala borgerligheten och nu därför lämnat moderaterna; andra är människor som har en svag och otrygg position i samhället men känner att inget parti – läs: socialdemokratin – menar allvar med kampen för ett mer jämlikt samhälle.

Men även vänsterns antirasism måste bli mer flerdimensionell. I antirasismen måste det mycket tydligare framgå att röstandet på ett rasistiskt parti inte enbart handlar om brist på tolerans eller fördomar utan också har med social förbittring och vanmakt att göra. Annars är risken stor – och jag tror att det redan inträffat – att inte minst en massa låginkomsttagare som är besvikna på all etablerad politik, stigmatiseras som barbariska rasister och med det värsta ordet; white trash.”

*
*

 

Ronnie Sandahl:

Och för den som värnar om sin hembygd, sitt liv på landsorten, finns alla skäl att protestera mot regerings­alternativen

Båda har svikit landsorten. Och sedan alliansen tillträdde har klyftan växt. 15 000 heltidsjobb försvann i lantbruket medan Centerpartiet riktade blickarna mot Stureplan. 14 000 statliga jobb flyttades in till storstäder. En sjättedel av alla by­skolor har lagts ned. Var femte biblioteksfilial. Busslinjer, vårdcentraler, poliskontor. Arbetslöshet. Vad trodde de? Att folk inte skulle protestera?

Sverigedemokraternas framgångar är inte enbart en fråga om flyktingpolitik. Det handlar även om motsättningen mellan landsorten och storstaden, folket och eliten. Även på den lilla skalan: småbyarna mot tätorten, Floby mot Falköping.

En fråga om närhet och avstånd, egentligen.

– – –

Och vid sidan av står människor på landsbygden, ser avståndet till resten av Sverige öka för varje år.

Ska vi prata integrationspolitik? Låt oss i så fall börja med de tretton procent som röstat på SD.

Hur ska de integreras i Sverige?

*
*

 

Joakim Lamotte:

Medan vi journalister har varit upptagna med att åka ut till den mer lättillgängliga och exotiska förorten för att skriva spaltmeter om invandrarkillars utanförskap, har vi helt missat det som skett bakom ryggen på oss, nämligen att landsbygden utarmats allt mer.

Därför har vi inte heller sett hur människor drabbats av att fabrik efter fabrik lagts ner, att närbutiker och biografer tvingats stänga, eller att lantbrukare fått allt svårare att överleva.

Vår ignorans för landsbygden har gjort att vi heller aldrig har mött den utförsäkrade och ensamstående tvåbarnsmamman från Säffle, den unga kriminella arbetslösa snubben från valfri kommun i Norrland eller raggaren från Grums som precis har tagit livet av sig (Värmland toppar nämligen självmordsstatistiken i Sverige).

Aningslöst sitter vi som tillhör mediemedelklassen nu och undrar vilka dessa SD-väljare är, som är så arga, och varför.

Vi kan inte se dem som drabbats av utvecklingen i ett land som allt mer glider isär och där klassklyftorna ökar mest i västvärlden.

Vi tillhör inte de grupper som fått sälja allt vi äger för att överleva när samhällets skyddsnät havererat. Vi har inte tvingats lämna familj och vänner för att flytta till Norge för att jobben har tagit slut i Sverige.

Istället lägger vi vår lediga tid på att raljera över de som röstar på Sverigedemokraterna och undrar vad SD:s väljare är oroliga för egentligen, medan ensamstående mammor i småstäder blir utförsäkrade och äldre sitter ensamma hemma eftersom de inte har råd med bussbiljett för att åka och hälsa på barnbarnen.

*
*

Bror Perjus:

”Men de tre avhopparnas beteende är inte så förvånande.

Fredrik Reinfeldt var en politisk spelare, en trixare. Han beskrevs som en så kallad ”come back kid” sedan han fått en förnedrande utskällning av Carl Bildt, när denne var statsminister. Men han kom tillbaka, blev själv statsminister och anställde Carl Bildt som utrikesminister. Nu jämförs han med de stora högerpolitikerna Arvid Lindman och Gösta Bohman.

För Fredrik Reinfeldt var politiken bara strategi, makt, prestige och självbespegling. Och det spelet var han skicklig på. Han kunde som få förvända synen på folk. Försämrad A-kassa och sjukförsäkring kallade han för att ”riva trösklarna tillbaka till arbetslivet”, när det istället handlade om att lägga ut snubbeltråd för människor som redan riskerade att falla.

För Anders Borg och Peter Norman var det ett kul avbrott att hoppa in i politiken och lattja lite med statsbudgeten under några år. De kom båda från finansmarknaden. Där var Peter Norman Anders Borgs chef. I finansdepartementet blev det tvärt om. Genom politiken har radarparet nu blivit superkändisar och enormt attraktiva som galjonsfigurer för finansintressen.

Alla tre kommer att ta emot kopiöst välbetalda och ganska lättsamma poster i näringslivet, vilket, dessvärre, också en del lättsinniga ledande socialdemokrater frestats att göra. Sådana svaga karaktärer utgör en belastning för demokratin. ”

 

*
*

Johan Ehrenberg:

”Så talmannens aggressiva inställning, liksom mullret inom ett överraskat M på grund av Fredrik och Anders snabba sorti, handlar om att man helt enkelt har en annan agenda än den media gjort till sanning.

Man vill inte acceptera statsminister Löfven.

För att klara en ny alliansregering krävs egentligen bara två saker.

Dels visa att S inte kan regera i praktiken.

Dels presentera en ny statsminister. Anna Kinberg-Batra som gruppledare ligger närmast. I värsta fall kan alliansen acceptera en statsminister vid namn Annie Lööf eller Jan Björklund som övergångslösning för att ”rädda landet i kris”.”

 

 

 

 

 

Uppdateras allteftersom . . .

 

 

 

 

Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

10 kommentarer

  1. Jaa, och inte blir det bättre av Löfvens utkickning av V + Fallians & Talman som jobbar ihop för att kväsa Löfven! Vilken jäkla soppa av intriger och dynga i en för landet så viktig fråga! Snacka om total ANSVARSLÖSHET!!! Spottar hela hydran mitt i nosen! Ursäkta mig!!!

    Svara
  2. Det är morgon, lite dimmigt och vackert ute, men inte så mörkt att kommentaren nu ska riskera att slukas, och jag tycker fortfarande inte om Palme. Men det han säger i den lilla filmen är helt ok:-)
    Jag tror, för min del, så handlar sorgen om att jag är på fel väg, engagemanget i olika politiska frågor leder ingen vart. Jo, det leder mig i fördärvet eftersom det faktiskt inte leder någon vart. Jag ska både sadla och tränsa om, hitta min egen väg för det jag brinner för, arbeta på mer Riktigt, möta människor och vara den jag önskar vara. Det här är Min väg, alla får hitta Sin väg. Men, som sagt. Jag ska sörja färdigt först.

    Och för det sista så i invandringsfrågan är vi helt och hållet kalasfel ute. Alla diskussioner går ut på viochdom. Vore jag bestämmare skulle jag förbjuda ordet dom i detta fall. Det är svårt, kanske snudd på omöjligt, att bara få använda Vi. Men banne mig. Det ska gå.

    Svara
    • Så glad jag blir att du påtat ner dina tankar!

      Jag har full förståelse för din önskan att styra in på en ny väg, med hästen både nysadlad och nytränsad. Jag tänkte på dig när jag hörde en kvinna som talade om sin vanmakt i P1:s Radiopsykologen i morse. Inte för att hon och du är lika, men hennes problematik ligger nära det vi ofta kommer in på. Jag ska försöka hitta det. (leta leta leta)

      Hittat! Här är det:

      http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/430823?programid=3637

      Om vi kontra dom: Den enda rätta vägen!

      Svara
  3. ja, det lyssnade jag på till hälften och nickade många många gånger. en del av min nuvarande sjukskrivning handlar lite om det, att inte kunna mota bort den där otäcka Olle. Men jag försöker lära mig kasta lasso så jag ska nog fånga den uslingen och låsa in honom i en garderob:-)

    Svara
    • Ta med honom ut i blåbärsskogen i stället. Kanske han hittar en bamsebjörn som tar honom med sig till idet. Då är du av med honom för gott. Nej, usch, så jag tänker. Jag vill bara inte att han ska få chans att öppna den där garderoben igen!

      Svara
      • 😄 hemska du!

        kanske behöver jag risken att han kan ta sig ut för att inte slappna av för mycket?

      • Nej, ont ska med ont förgås! Basta bang! (Skulle jag önska att jag kunde tänka ibland . . . )

  4. Urban

     /  september 20, 2014

    Det är politik! Och de som röstar visar vad de tycker. Det betyder inte nödvändigtvis att de som visar sitt missnöje håller med i allt missnöjespartiet menar. Men då ingen annan tar den fråga det nu gäller ens med glödgad tång får man bevisligen detta utfall!

    Svara
    • Man har alltid möjligheten att rösta blankt om det är missnöje man vill uttrycka. Vet inte vad du lägger in i orden ”den fråga det nu gäller” men om du menar invandringen, så har Fredrik Virtanen en poäng i dagens ledare i Aftonbladet:

      ”Jag har börjat ledsna. Jag har skrivit massvis med artiklar där jag försökt göra skillnad på det rasistiska partiet SD och deras väljare. Likt en misshandlad hustru har jag försökt försvara och förklara. ”Nä men han är snäll egentligen, han är bara orolig, han vill inte minska ­invandringen med 90 procent och låta krigsflyktingar dö i Medelhavet.”

      Men det blir allt tyngre.

      Alla som röstade på SD ­visste vad de röstade på. Att påstå ­något annat är som att påstå att man inte fattade att nazister var nazister 1944.

      Det spelar ingen roll hur kränkt och marginaliserad man upplever sig, att sparka nedåt är alltid helt ovärdigt. Det är inte de som är offer, det är invandrarna som är offren.

      Sannolikt var inte 793916 svenskar rasister innan de röstade på SD, men ­sedan gjorde de detta extrema val. Jag vägrar att tro att de är en­faldiga eller lurade, de valde med öppna ögon det enda rasistiska partiet.

      För att skjuta undan skammen och ansvaret skyller man på media. Det ­skulle alltså vara medias fel att 800000 människor röstade brunt. Det är nonsens. Det är inte Expressens fel att högt uppsatta SD-politiker näthatar invandrare och det är inte ­Dagens Ekos fel att Jimmie Åkesson spelar bort två knegarlöner på poker på en kväll.”

      Hela artikeln finns här:

      http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article19565645.ab

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: