Många är stora som hus eller så . . .

. . . men de flesta är små, mycket små, mycket små.

Så lyder sista raden i Beppe Wolgers finurliga text Okända djur, tonsatt av Olle Adolphsson. Den spelades ofta på radion när jag var barn på femtiotalet, och jag spetsade alltid öronen för att snappa upp alla roliga detaljer i den fantasieggande texten.

Jag kom på mig själv med att stå och nynna på den visan när jag som nybliven fastighetsförvaltare putsade upp fasaden på mina hus. Jag hoppas att snart kunna inhysa både många och långa och svåra att fånga. Och alla de där som inte syns men finns ändå. Jag hoppas på mångfald, på de gula och fula och gröna och sköna och röda eller blå  . . .

Jag har alltså blivit med hus. Eller, de går under beteckningen insektsholkar, men jag föredrar att säga ”hus”, det låter trevligare, på något sätt.

Ni har väl sett den senaste trenden i våra trädgårdar? Det ska vara en insektsholk  i år. Men varför inte slå på stort och satsa på flera hus?

Sagt och gjort. På vår lokala butik Granngården inhandlades sålunda fyra flervåningshus.  Där är det tänkt att trädgårdens allra minsta – men allra viktigaste – småkrypen ska trivas och förhoppningsvis både övervintra och yngla av sig. Husen är inredda för alla slags hyresgäster, här finns plats för både stora och små flygfän.

Så här såg kollektivhusen ut när de kom hem från affären:

 

2014-04-09 14.10.31

 

Jag vet inte vem som väljer att bo var, men på första våningen ser det ut så här:

 

2014-04-09 14.40.20

Andra våningen har plats för många hyresgäster. Lägenheten i mitten är specialanpassad för humlor :

 

2014-04-09 14.40.26

 

På tredje våningsplanet bör man höra till de som är mycket små, mycket små.

 

2014-04-09 14.40.35

Och slutligen den exklusiva vindsvåningen. Här får hyresgästerna själva anpassa sin bostad efter sina högst personliga behov:

 

2014-04-09 14.40.46

 

Som hyresvärd inser jag värdet av att underhålla mitt bostadsbestånd. Taket är allra viktigast att sköta på ett hus, har jag lärt mig. Därför blev första åtgärden att måla dem. Linoljefärg, förstås, kimrökssvart, färg från Gysinge Byggnadsvård eftersom bara det bästa är gott nog.

 

2014-04-09 14.25.30

 

Så här fina blev husen med nymålade svarta, blanka tak:

 

2014-04-09 14.38.57

 

Fasaden behöver också skyddas mot väder och vind. Jag valde röd slamfärg eftersom ett par av husen ska monteras på det rödmålade uthuset.

 

2014-04-09 15.11.47

 

Nu ser de ju riktigt trevliga ut! Hoppas att trädgårdens bevingade också blir attraherade.

 

2014-04-09 15.23.22

 

Husen får stå på verandan under tak och torka ett par dagar innan de sätts ut i trädgården.

 

2014-04-09 15.32.44

 

Nästa moment blir att finna lämpliga platser för husen. De ska enligt anvisningarna placeras med framsidan i söderläge och en bit upp från marken.

Det första huset hamnar i oranie-trädet:
2014-04-10 18.44.04

 

Nästa placeras i äppelträdet ”vars namn jag inte vet”:

 

2014-04-10 18.43.24

 

Två av husen monteras på uthusväggen som vetter mot söder. Tanken är att höga perenner ska växa sig ända upp till husen. På så sätt kanske några pollinatörer (borde det inte heta pollinisatörer?) upptäcker någon tom bostad och att det är inflyttningsklart.

 

2014-04-10 18.46.04

 

Inget flyttlass har gått till de nya bostäderna, inte vad jag har sett i alla fall. Men tanken på att ge både kost och logi åt trädgårdens livsviktiga samarbetspartners har inspirerat till ytterligare en fastighet. Ett höghus är på gång i åkerö-trädet:

 

2014-05-08 14.42.34

 

Än så länge finns bara stommen på plats – ett fynd på uthusloftet. För den som har anknytning till Uppsala är lådans uppmärkning säkert bekant.

 

2014-05-08 14.43.49

 

 

Höghuset ska nu inredas med ettor i olika storlekar. Allt i naturmaterial, ingen plast så långt ögat når.

 

 

2014-05-08 14.50.42

Fortsättning följer när hyresgästerna har flyttat in (om jag lyckas fånga dem på bild).
Vem vet, det lilla rara krypet som letade mat på fågelbärsträdet idag kanske är en potentiell hyresgäst.🙂
2014-05-09 12.23.48
*
*
*
Okända djur
Text Beppe Wolgers Musik Olle Adolphsson
På de första löv som singlar sitter
Smådjur och det hörs ett evigt fnitter
De håller fast i lövens kanter
I vindens kast och de flesta är tanter
Men annars skulle löven inte gunga
De fnittrar mycket men kan inte sjunga
När det våta regnet faller hoppar
Smådjur upp på alla vattendroppar
De sticker hål på dropparnas hinna
Och säger skål och blir småningom stinna
Men annars skulle regnet inte plaska
De heter plur, kommer från Aljaska
Om du tappar vanten uti skogen
Så såg du säkert aldrig vem som tog ‘en
Ett litet djur bygger bo in i tummen
I ur och skur bor han där, heter lummen
Och lummen äter snart upp hela vanten
Blir utan bostad sen fram på vårkanten
Du tror inte på det här, eller hur?
Men visan handlar om okända djur
Många är långa och svåra att fånga
Många syns inte men finns ändå
Många är gula och fula och gröna
Och sköna och röda eller blå
Många är stora som hus eller så
Men de flesta är små, mycket små, mycket små
I det första snöfallet tror alla
Att det bara flingor är som falla
Men det är fel för var tusende flinga
Är djuret silf, fast på det tror väl inga
Men småningom blir alla silfer slöa
Och i Mars, sådär, så börjar det att töa

Det största djur som finns får väldig bråska
Var gång det drar ihop sig till åska
Han säger ”Åhh” och äter allt muller
Och därför så blir det mindre buller
Och därför finns det blixtar utan muller
Och djuret heter huller-om-buller

Det minsta djur som funnits var så litet
Så magert och så tunt och ruskigt slitet
Det var en fnill som var så svår att finna
Att en bacill kunde be den försvinna
Han var så liten att hans huvud värkte
Men glad ändå om någon honom märkte

Du tror inte på det här, eller hur?
Men visan handlar om okända djur
Många är långa och svåra att fånga
Många syns inte men finns ändå
Många är gula och fula och gröna
Och sköna och röda eller blå
Många är stora som hus eller så
Men de flesta är små, mycket små, mycket små
 

*

*

*

*

*

*

2014-05-09 12.27.56

Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

8 kommentarer

  1. Om du, liksom jag , också har fågelholkar på tomten – kommer inte småfåglarna att se de här nya boställena som skafferier?

    För övrigt gillar jag ”Okända djur” av paret Wolgers-Adolphsson mycket.

    Svara
    • Jo, risken är nog rätt stor att de gör det. Men som tur är så finns det ett nät på insektsholkens framsida som förhoppningsvis ska hindra fåglarna från att komma åt insekterna.

      Svara
  2. Åh,
    kära Anita,
    då ser jag fram emot till en foto med de bevingande långtidsgästerna och hoppas det går inte ‘huller om buller’ i alla dessa sköna faluröda husen och höghuset😉

    Hjärtliga hälsningar från Hausfrau Hanna

    Svara
    • Kära Hausfrau Hanna!

      Jag hoppas innerligt att jag ska kunna visa bilder på hyresgästerna så småningom. 🙂

      Svara
  3. thord wiman

     /  maj 17, 2015

    Hittade dikten ”Myller” och lyriskt låter det mycket Martinsonskt men jag har inget säkert belägg för det.

    ”Lyft på en sten
    vänd ett blad
    besök en tuva på gräsrotsnivå.
    Det myllrar och kryper
    av livskraft och formrikedom.
    Känselspröt, klokäkar, pansarhud
    urtidsdjur med uppdrag att leva, överleva.
    Metallskimmer, sprakande färger
    fulländade smycken i din trädgård.

    Småkryp är inte små
    Det är vi som är stora.

    Hejsan Anita,

    Jamen superbt!
    Du är en föregångare i det mesta, gedigen, lyhörd och ömsint omkringtänkande med sinnet öppet för alla (unika) miljarder bortglömda och hotade medresenärer av skilda slag på den här planeten. Egentligen är ju vi människor en marginell del i helheten men står gärna i centrum pekande med hela armen och vill bemästra, kontrollera allt som sker, vår egoism och vilja att härska över den oändliga värld som omger oss är bombastisk. Paradoxen är att vi till våra liv är helt beroende av vår biologiska omgivning, den inte ett dugg beroende av oss.
    När ska den insikten blomma ut i våra primitiva hjärnor. När ska vi äntligen efter alla mörka årmiljoner mogna och bryta oss ut ur vår mentala stenålder. Den dagen du, när evolutionens i tysthet arbetande trollspö nått dithän i mänsklig utveckling, vilken triumf! Tillsdess (och kanske är det så att evolutionens färdriktning bestäms här och nu beroende på hur vi som individer och kollektiv strävar på mot det bästa även om det just nu känns som vi hamnat i förvirring med snurrande kompass) känns det rätt och är lätt att instämma i Martinsons rader som i botten handlar om de allra minsta livstecknen (även de med levnadssugna, bultande hjärtan), ett genomsyrat ömmande, tänkande och skrivande tema i hela hans liv.

    ”Det finns bland alla
    bör och borde
    ett måste för alla.
    Alla måste lära att ansvara
    att sörja för världen

    Harry Martinson
    Den stora sorgen, 1971

    (Och man bör tillägga: länge spelade människan aningslös och duckade. Det går inte att göra så längre. Alla vet. Innerst inne vet alla vad vi gör med skapelsen. Bilden på vår planet med pyspunka lämnar aldrig min näthinna.)

    Ej heller så all den friska grönska nu i maj (måste lyssna på Barbro Hörbergs, ögon känsliga för grönt, länge sen), väldigt mycket fotosyntes i arbete, jordens viktigaste kemiska reaktion och också väldigt mycket i luften och i sinnet av känslan – förtröstan!

    Jo, tyvärr medföljde varken tomt eller trädgård till boken jag vann som bara attraherar luftburet damm omkring min bokhylla. Det är Per Bengtsson och Maria Lewanders ”Vilda grannar” – handbok för en naturvänlig omgivning. Så, den vill jag skicka till dig – om du vill maila din adress till mig. Hej.

    Svara
    • Hej Thord! Så roligt att du tittade in denna syttende mai. En blöt dag i Roslagen, men bonden i mig njuter. När jag på eftermiddagen grävde fåror i landen där potatisen nu är på plats så hittade jag inte några urtidsdjur i sprakande färger, men en och annan vinterblek daggmask är inte heller helt fel.

      Ja, när ska insikten att vi är en del av skapelsen blomma ut i våra primitiva hjärnor! Mental stenålder. Så träffsäkert, det uttrycket kommer jag helt självsvåldigt att låna av dig. Vi är några stycken på facebook som då och då kommer in på frågor som människans framtida öde. Ett par av oss – ja, jag hör till den gruppen – har en förnimmelse av att det finns ett kollektivt medvetande som är större än vi just nu förstår att bruka, och att räddningen ligger i att fler och fler kommer till en högre medvetandnivå. Men vi har en lång, mycket lång väg att vandra. Något säger mig att vi lever i en brytningstid, där allt står och väger. Ska vi fortsätta såga av den gren vi själva sitter på eller ska vi i stället börja använda verktygen till att bygga hållbara samhällen. Fler och fler röster höjs för att vi inte längre vill vara ägda av bankväsendet och att vi inte längre vill tillbe tillväxten. Häromdagen läste jag en upplyftande artikel i DN där en professor på KTH menade att det är tillväxten som ÄR problemet! Så visst rör det på sig.

      Men allt som oftast misströstar jag om mänskligheten. Kan inte låta bli att reprisera några rader ur en novell av Eeva Kilpi:

      ”Människan borde ha trätt in i naturens rike som den som kommer sist till en bjudning: taktfull, finkänslig, utan stora åthävor, med behörig aktning, artigt, utan att blamera sig själv eller andra.

      Men hon hade kommit som en bärsärk, som ett rasande fyllo, en vettvilling, spritt skräck omkring sig, stört och fördärvat. Och så sades det till råga på allt att vi måste bevara naturen, eftersom människan eljest dukar under. Något bättre kunde inte hända naturen än att människan försvann.”

      Dystopiskt och skrivet i vanmakt. Somliga dagar tänker jag som Eeva Kilpi, men så tänker jag på alla de som ska komma efter oss. Då försöker jag intala mig att undrens tid kanske inte är förbi. Den dagen kanske kommer när kompassnålen pekar ut en NY och tydlig färdriktning. Vi är trots allt ganska många som på olika sätt och efter bästa förmåga sätter ner våra fötter så kraftfullt som vi förmår och säger stopp och belägg. Men det hastar!

      Så roligt att du vill vidarebefordra din vinst till mig! Jag bugar djupt och tackar. Vilda grannar, det låter spännande. Grävlingar finns här, en fälthare födde sina ungar i syrenbersån förra året (så tokigt och illa valt med tanke på att här finns två smått galna hundar!), så det kanske är ett hopplöst projekt att jag i år ska försöka mig på att odla grönkål och broccoli. Men kanske kan jag få tips i boken hur jag skapar trivsel för en eller annan igelkott? Och grodor och paddor skulle vara roligt, de är intressanta och obegripliga varelser, tycker både tvåbeningen och hundarna.

      Jag skickar min adress via mejl, lovar att återsända boken om du skulle råka vinna tomt eller trädgård i livets stora lotteri.

      Hej så länge!

      Svara
  4. thord wiman

     /  maj 24, 2015

    Hej!

    Ha! Den tombolan kommer aldrig att tillverkas. Nä, tomten och trädgården får nog fortsätta dofta, blomma, insektssurra och skönhetsvärka inom mig men det är klart; sätts någon tuva eller torva i min vård så får du såklart skicka hem handboken igen, nån ordning får det faktiskt vara på torpet.

    Det har varit litet lustigt följa Lundells vardagliga liv, vedermödor, betraktelser (mycket natur – kul!) från äppleriket. Ulf har som såningsman berikat bloggosjorden väsentligt med inlägg som frön, fulla av liv. Kul (fast med medlidande) har varit hans ständigt återkommande kamp mot den nästan spöklikt omkringflygande vita plasten från ensilagebollarna – eller – dinosaurieäggen (ser de ut som när de lyser i skymningen ute på fälten) som något ljushuvud på 90-talet döpte dem till. Och på nått vis är det som Lundells privata, mycket ensamma och hopplösa kamp mot jättar som verkar oövervinnerliga, eller snarare väderkvarnar för att ytterligare underblåsa de Don Quijote vibbar som anas, fast vindkvarnarna är förstås vindmöllor (Skåne).

    Ny tillfällig favolåt (”Man får tacka”) fick jag också; Dire Straits ”Why Worry”. Och i en backspegel ses alla år av genomlevd krypande oro som något fullständigt onödigt, oftast inbillad och förstärkt. Backspegeln riktad framåt ger svaret: why worry? Fast oro/oron är ju också en stark drivkraft, att ta tag i saker och ting inte minst inom pågående natur/miljö demontering. Det sjätte utdöendet är människoorsakat, Vetenskapsvärldens kalla kårar. Och så har vi haft en sittande utbildningsminister (Korpral Björklund) i åtta år som inte vet hur en talgoxe ser ut ”tror den har något rött på bröstet” (smartare än en femteklassare, SVT 1), man blir ju både förbannad, besviken och livrädd. Han såg inte ut att skämmas heller. Undrar om någon i alliansens ledningsgrupp vet hur en talgoxe ser ut. Inte konstigt natur och miljöfrågor är ickefrågor på den kanten. Skrämmande!
    Jo, Why Worry, en finkänslig sak, melodisk. Bra klipp från Australien live.

    youtube dire straits why worry (7:31)

    Tack för reprisen, Eeva. Vissa texter kan gå i oändliga repriser och de blir bara tydligare, klarare. Du har inget namn eller årtal på det här otroliga novellutdraget, ännu inte framkommen till sin rätta tid, långt därifrån; förebråelser nu, hur vi kunde vara så naiva och aningslösa, syndabockar sedan, och sedan? Det är tur man inte vet hur det här dramat kommer att sluta. Läser om det nya superbatteriet med nanotrådar som tillsammans med nästa generations SOLpanel utgör ett tekniksprång av sällan skådat slag, det finns massor av hopp för en framtida globalt grön och frisk naturmiljö för allt levande att trivas i och det tror jag stenhårt på, människans innovativa förmåga när det kniper är stor, fast klimatobalansen får ju inte barka iväg hur långt som helst och helst inte för fort, förstås.

    Ha! Lite positivism mäktade jag med, känns skönt, vill ändå att Eeva Kilpi fullföljer och flätar samman ord och tankar som (för oss som är satta att leva i besvikelsens epok) dessvärre kommer oftare numera – en känsla av förskräckelse och skam hur vårdslöst vi behandlar jorden och allt levande och en önskan, som i dikten, att man vore – Inte människa!

    Jag är inte människa
    har aldrig varit och skulle heller aldrig vilja bli det.
    Jag är dikten som svävar över det oslagna gräset
    i de ofällda granarnas toppar.
    Det är deras budskap jag bär.
    Ibland ser jag ut som en fjäril
    ibland som en orm.
    Ibland är jag bara en skälvning i naturen
    som försvinner utan spår.
    Vad ska vi ta oss till med människan, vandalen,
    som utrotar arter,
    säg mig det, bröder.
    Systrar, hur bli av med henne,
    vårt moraliska problem.

    Eeva Kilpi (född 1928)
    Animalia, 1983

    Svara
    • Tack för Kilpidikt!

      Ja, hur bli av med henne, mänskan, det moraliska problemet? Kanhända evolutionen snart för oss till en högre medvetandenivå? Om inte, får vi i en nära framtid ta till betydligt starkare och svartare uttryck än ”besvikelsens epok” för att beskriva vår tid. Om vi fortsätter att låta oss styras av våra reptilhjärnor så är vi förlorade. Men Moder Jord snurrar vidare, förmodligen mer tillfreds med sin tillvaro utan den där anomalin som så självgott (och så missvisande) gett sig själva epitetet ”de visa”. Vem försökte vi lura när vi blåste upp oss och satte oss över naturens lagar?

      Apropå det, novellen den fina finns med i Döden och den unge älskaren: noveller (översättning Kerstin Holm-Lindqvist, Fripress, 1988).

      Jag såg också det där programmet där en forskare lakoniskt konstaterade hur många arter (var det 80 % inom 20 år?) som kommer att vara utplånade från jordens yta inom en ganska snar framtid om vi fortsätter leva på som vi gör. Och lever på som vi gör, det gör vi ju . . .

      Why worry – har lyssnat och ja, den var . . . rar. Precis så där enkel borde tillvaron få vara. Men det verkar som om vi människor har destruktivitet nedlagd i oss. Också.

      För att återknyta till inlägget och de små kryp som förmodligen lever här och nu i stället för att oroa sig för framtiden: nu har första hyresgästen anlänt till ett av insekthusen. Häromdagen såg jag hur en liten stekel av något slag ålade in sin avlånga lekamen i ett bamburör som var precis så stort/litet att den kunde ta sig in. Man undrar hur den hittar rätt. 🙂

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: