Still Life

Låt mig säga det direkt: jag blev fullständigt tagen av den här filmen.

Återstår bara att försöka förklara varför.  🙂

Still Life är en film med lika många bottnar som filmens titel.

Stilleben heter Still Life på engelska. Stilleben (tyska) kommer från nederländskans stilleven som betyder – stilla liv – alltså Still Life.

Stilleben är en motivkategori som bara innehåller föremål, den kallas ibland nature morte  – död natur.

Still betyder också fortfarande. Det finns fortfarande liv. Still Life.

Alla dessa betydelser går att applicera på den här mycket originella filmen. Om jag inte visste vem som regisserat den, skulle min första gissning bli att Roy Andersson fått ett erbjudande att göra en film på engelska.

 

Rörligt stilleben

Varje scen är som ett rörligt stilleben, om det går att använda ordet på det sättet.  Tempot är långsamt, svepande – här handlar det om ett stilla liv i alla avseenden.

Redan i filmens allra första scen anger regissören tonen, ett stilleben, eller borde jag skriva natura morte:

kyrkogård

 

Dags att låta filmens huvudrollsinnehavare komma in i bilden. Han får förresten presentera sig själv:

 

arbetsplats

 

Här sitter han i sitt arbetsrum, den kommunala tjänstemannen Mr May. I 22 år har han suttit vid det här skrivbordet och haft som uppgift att ombesörja kommunala begravningar av personer som saknar anhöriga eller vänner.

*

Kan en film på det något bisarra temat bli levande och sevärd? Mitt svar är ett oreserverat JA.

Sällan har jag njutit av en film som av Uberto Pasolinis lilla mästerverk. (Nej, han är inte släkt med maestro Pier Paolo, däremot finns ett släktskap med Visconti/Döden i Venedig).

*

Här bevistar Mr May (suveränt gestaltad av Eddie Marsan) en begravning. Trots grundliga efterforskningar har han återigen misslyckats med att finna någon anhörig eller vän till den avlidne. Ibland lyckas han hitta släktingar, men ofta vill de av olika anledningar inte veta av den döde. Då slutar ”ärendet” med att begravningen blir en uppgift för Mr May, officianten och vaktmästaren som sköter musiken (som Mr May har valt.)

 

funeral 1

 

Begravningarna varierar till form beroende på den dödes religion.

 

 

funeral 2

 

Den enda konstanten, när alla försök att finna vänner eller släktingar som vill följa den döde till sista vilan misslyckats, är Mr May. Han sviker inte, han är trogen ända in i döden, ja, även efter döden.

 

funeral 3

 

 

Mr May är en grundlig man, intill pedanteri, han lämnar inget åt slumpen, oavsett vad han företar sig. Hans liv är inrutat och till synes förutsägbart. Att påstå att han är en kontrollerad man är ingen överdrift.

 

en grundlig man

 

Han är följdriktigt mycket grundlig i sina försök att finna aspiranter till begravningsakten. Så grundlig att urnorna med aska samlas på hög.

Mr May ger sig inte i första taget. Som han säger: Man vet aldrig.

 

man vet aldrig

 

Det ingår också i hans arbetsuppgifter att gå in i hem där någon avlidit för att där söka ledtrådar som kan leda fram till att han finner släktingar.

 

hembesök still life

 

Låter det tråkigt? Glöm det. Pasolini målar ett ömsint och kärleksfullt porträtt av Mr May. Att följa denne något udda person (som faktiskt älskar sitt jobb) när han gör sitt idoga detektivarbete är en ren fröjd. Filmen har ett slags milt, lågmält och smågalet, mycket humoristiskt anslag som är oemotståndligt.

Lika oemotståndlig är Mr May, denne vänlige man, helt försjunken i sin egen värld och precis lika ensam som de döda vars släktingar och vänner han eftersöker.

 

slut på arbetsdagen

 

 

Ensam och osynlig. Här är han på väg till sin lägenhet och hans närmaste grannar har en dispyt på loftgången. Mr May går helt oberörd mellan dem utan att hälsa och de fortsätter gräla som om han inte fanns.

 

osynlig

 

Pasolini bygger upp bilderna på ett alldeles underbart sätt. Här en stillebensvit: middag hos Mr May.

stilleben 1

stilleben 2

stilleben 3

dinner time

 

Mr May har inga vänner, inga bekanta, det är svårt att föreställa sig att han ens haft några föräldrar. Han har inget personligt familjealbum. Däremot har han ett gigantiskt album där han monterar in ”sina” begravda:

fotoalbum

 

En osynlig man, alltså, en man som inte gör något väsen av sig och som ständigt arbetar i dödens närhet. Men så  händer det som rubbar balansen i hans liv, egensinnigt illustrerat:

oäten frukt

Något sker, som gör att ”kundens” öde kommer nära Mr Mays eget liv, både bildligt och bokstavligt. När Mr May söker upp Kelly, dotter till den avlidne mannen, börjar saker hända. Undrens tid är inte förbi.

Kelly spelas alldeles utsökt av Joanne Froggatt – känd över hela världen som Anna i Downton Abbey.

 

kelly 2

 

Kelly får Mr May att tina upp och vi får vara med när han genomgår en formidabel metamorfos. Hon kallar honom vid hans förnamn – John – och med ens går han rakryggad och med stuns i steget. Plötsligt (eller borde jag skriva äntligen) gör han saker (som jag inte vill avslöja) som han aldrig hade kunnat drömma om i sitt tidigare liv. Små, små saker, visst, men i hans värld, revolutionerande. Han gör saker som leder honom långt utanför de snäva cirklar han vandrat i de senaste 22 åren, ja, förmodligen hela livet.

 

mr may

 

Mr May, jag menar John, är plötsligt inbegripen i mycket oväntade förvecklingar, mer vill jag inte avslöja.

 

 

kelly 3

 

En film om tragiska människoöden som slutat sitt liv i total ensamhet?

Nej, snarare en film om en man som levandegör de utstötta på ett kärleksfullt och värdigt sätt. Han skänker dem ett liv utifrån de prylar och fotografier han finner i deras bostäder. Genom alla dessa utstötta får också John May ett liv.

Med hans egna ord: Det är aldrig för sent.

Filmens slutscen hör för övrigt till det vackraste jag någonsin sett på en filmduk.

 

Utmärkelser

Still Life vann pris för bästa regi på Venedigs Filmfestival 2013 och Black Pearl-priset för bästa film i kategorin New Horizons vid Abu Dhabi Film Festival 2013

 

Rachel Portman står för filmmusiken, luftigt och lätt leks melodierna fram på keltisk harpa.

 

 

 

Följande inlägg
Lämna en kommentar

6 kommentarer

  1. Varmaste TACK, Anita, för gestaltning av omöjlighetens kapitulation inför alla möjligheters samlade anstormning – som en person! Du är helt fantastisk, Anita, du presenterar här en recension fullt värdig det rescenserade, tankeväckande Konstverket, som jag uppfattar det.

    Svara
    • Och du är fantastisk som ger mig ditt fulla stöd – alltid! Tusen tack, Sven-Erik!

      Jag hoppas det ligger något lite i det du skriver. Syftet med att skriva om en film är ju att någon ska bli nyfiken på att se den.

      Svara
  2. Jaa, visst, nyfikenhet triggar till handling – och även där lyckas du till 100 procent, Anita; själv nästan spricker jag av nyfikenhet på denna film!!! =D

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: