Musik som satt sina spår

Det är midsommarafton, i mitten av femtiotalet. Min far har fortfarande inte byggt det egnahem som senare ska bli mitt barndomshem . Vi bor ännu kvar i Stora Kopparbergs arbetarkaserner. Ett rum och kök med rinnande kallt vatten, vedspis i köket och kakelugn i salen.

Trots den spartanska standarden har jag bara positiva minnen av mina första barndomsår, fattigdomen som rådde drabbade alla lika, och som barn hade jag ingen upplevelse av att vara missgynnad. Alla handlade ”på krita” i brukshandeln, ingen var mer värd än någon annan i min närmaste omgivning.

 

svarthamn.jpg

Min familj bodde i första huset till vänster, en trappa upp, med ingång på husets långsida.  Isskåpet stod i tamburen, kylskåp var en modernitet jag ännu inte stött på.

midsommar

Uppklädda till fest, min kamrat och jag.

Bländade av en strålande midsommarsol, jag med rosett i håret, min ständiga följeslagare.

*

Majstång, inte midsommarstång

På midsommaraftonens morgon samlades alla barn för att klä majstången. Vi sa aldrig midsommarstång, det var majstång som gällde, trots att midsommaren äger rum i juni.

På eftermiddagen samlades vi på nytt och under musik och sång gick vi i kortege uppför gatan, som dagen till ära flankerades av  veranda-lövade och ovanligt stolta kaserner. Allra först gick musikanterna, följda av starka sågverksarbetare som bar majstången, därefter alla barnen.

 

pappa midsommar

Min far, som var en av de drivande i festkommittén, går före kortegen och ser till att vägen är fri.

 

midsommar 2

Dansen och ringlekarna är i full gång.

*

 

Dansbanan

Till höger på bilden ovan skymtar den – dansbanan!

Arbetarna har gått samman och snickrat ihop en dansbana för kvällens festligheter. Dansbanan är vackert lövad med ungbjörkar.

Det är här den magiska musiken som för alltid etsat sig fast i min själ ska spelas. Men inte förrän till kvällen.

Jag ska för allra första gången i mitt liv slippa gå hem och sova när de vuxnas fest ska börja.

 

En titt in i vuxenvärlden

Nu står jag där, i det fuktiga gräset nedanför dansbanan. Jag pressar min femåriga panna mot den nedre tvärslån i dansbanans räcke. Jag är som förhäxad!

Jag känner igen mina kompisars föräldrar och ändå inte där de för sig i dansens virvlar. De är annorlunda på något vis, de verkar så glada och . . . befriade.

Men det är en person som mer än alla andra fångar mitt intresse. Jag kan inte slita blicken från mannen med gitarren, där han står på den lilla upphöjda scenen i dansbanans andra ände.

Han spelar som en gud, han trollar med strängarna! När han tittar ut över den dansande folkhopen och publiken som kantar dansbanan ler han lyckligt. Då och då nickar han och ger tecken åt sina medmusikanter. Jag minns inte säkert, men jag tror de andra är en man på bas och en på dragspel. Eller kanske inget dragspel, kanske varvar en av dem fiol och munspel.

En aura av ljus

Det skimrar ett särskilt ljus kring trions gitarrist. Hans rågblonda hår ligger bakåtstruket över hjässan, lite stigdagermanskt. Han påminner om en ung Ulrik Neumann, med stort blixtrande leende och vänliga ögon.

Och som han sjunger!

Vad han sjunger? Den här förstås:

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

6 kommentarer

  1. Tack, Anita, för bild och uppvisning ur en tillvaro som bekräftar substansen i uttrycket: Det var bättre förr – i ALLT! Den fysiskt nedbrytande nutida BEKVÄMLIGHETEN undantagen.

    Svara
  2. thord wiman

     /  mars 13, 2016

    Hejsan!
    Upptäckte att bloggskutan din seglar igen efter en tids vistelse på varv i Skutskär (kanske s.k. skut-rehab). Tänkte mig detta i längden landbaserade scenario vara orimligt. Bra du är åter på alfabetets hav med den skrivande kvintessensens flagga hissad högt: det bästa av det bästa!
    Gladde mig också för Lundells tillbakavarande i bloggosfären. Men kortvarigt. ”One has to move on”. Mer än ett år blev det. Mer än jag vågat hoppas på. Hans blogg var infallsrik, okonstlad, kul och överraskade med en hel drös personliga naturbetraktelser, mumma för mig förstås. (Ville nog skriva schosfri där i början, men stavningen.) Hursom: ”Badgers Drift” är numera nedlagd.

    Nostalgispåret bakåt till barndom (som försvann) och trygghet (som också försvann) är bitterljuvt att följa. Vittringen från barndomens dagar kommer allt oftare och starkare i hjärnan har jag själv märkt.
    Jag har en lokalreporter (DD) i rummet intill på min arbetsplats som snöat in på svartvita foton helst från 1951, hennes födelseår. Pensionärsmålsnöret redan sprängt men hon verkar inte alls så fri som hon säger sig vara. Jobbar tjurigt och enträget vidare utan bestämt slutmålsdatum. Hellre förtidigt än försent, säger jag.

    Fina foton du lagt ut: känner så väl igen arbetarbostäder i bruksmiljö från 50-60 talet i mitt Roslagen, idyller då som nu. Att rinnande kallt vatten ur en kran en gång betraktats som topp-modernitet och högsta lyx är svårt att förstå idag. Minns vi alltid beundrade brukslängorna i Harg vid förbipassering, även Skebos dito. Uppland är rikt på vallonbruk med hammare och masugnar och allt vad det var, på tok för rikt på arbetstimmar var det alldeles säkert också för barn och ungdom som fick leva med en hierarki i en bestämd betydelse: Lyd! (Tänker 1600-1700 talet). Tur då att leva i en tid med lagstadgad semester.

    Bennebols bruk (grundat 1680) är ett tidigt järnbruk utanför Knutby i roslagen med underbara brukslängor, endast bebodda av sommarboende ättlingar numera. Förr brukade jag vandra förbi idyllen på Upplandsleden i april månad, gärna vila litet i någon kvarstående, vårsolsuppvärmd trästol, koka en kopp kaffe på Trangia-köket i någon av trädgårdarna och med lite tur avnjuta den varma drycken till nyanlända starflockars sammansatta sång som är särpräglad och härmar både det ena och det andra när den kommer ner från de gamla mossiga äppelträdens grenar.

    Vad kan det vara för vackra lövträd på bilden utanför ditt dåvarande hem, kan det vara lind tro? Du har återvänt hit för att återuppliva och botanisera litet förstår jag. På spaning efter den tid som flytt, Proust. Den tillbakaresan gör vi nog alla förr eller senare. Finns alltsammans kvar idag? Vilka är de två gubbar som cyklar. Det kan nog med lite god vilja anas en upphängd unikabox på styret, pakethållaren populär bland de lite yngre förmågorna. Då. Ack ja ändå, mittuppei allt slit.

    Ha! Willie Nelson känns som lite före min tid. Är han verkligen aktiv ännu? Dock: låt nr. 6/12 på spellistan. September Song. Den är magiskt vacker och inte bara för att jag själv är ett septemberbarn, ilar i magen gör den. Sett till antal år i själva livscykeln för en människa handlar det nog om september nu – sent i månaden.
    September Song lever, framförs genom många strupar. Naturligtvis testade örat Sinatra – men nej, inget lugnt pianoplink i ingressen eller vidunderlig gitarr i mitten. En låt perfekt för Sinatra, kan tycka men det brister någonstans i intonation eller om det är i själva inlevelsen. Inte alls samma djupa rys som hos Nelson. Här är han verkligt bra.

    Jag snöade in på Jim Reeves (1923-1964) på 70-talet: Distant Drums, Danny Boy, The Blizzard, detta in i märgen sorgesamma kväde gick in djupt i min själ. ”The Blizzard” (sångernas barnen från Frostmofjället).

    Nej, dax att ladda unikaboxen med godsaker inför morgondagens små bestyr: dock inte sångsvan, strömstare eller sånglärka som fick bli örats godis idag. Våren är på norrställda vingar. Ha det så bra där du är bland vårens alla röster!

    Svara
    • Så roligt att du tittade in i kajutan, Thord! Long time, no sea. . .

      Nej, jag är allt annat än dockad, men mina skrivna alster kluckar för det mesta omkring på face-book-vågorna. En vana som är tidsödande, ja, nästan blir till en last ganska snart, men som trots allt för det mesta ger mer än vad det tar av mig. Skälen till att vara “social” på fb varierar från person till person, för min del handlar det mest om att samtala om tillståndet, det bedrövliga, i världen med engagerade människor som jag aldrig skulle ha stött på om inte för fb. Det händer mycket på vår illa sargade planet just nu och via fb-vänner får jag tillgång till angelägna artiklar i olika ämnen, artiklar som jag aldrig skulle hitta fram till av egen kraft.

      – – –

      Så glad jag blir om min lilla midsommarutflykt bakåt i tiden med dito musik fick dig att botanisera både bland egna minnen och i mera musik. Jag förstod först inte vad du menade med nr 6/12, hade missat att jag inte begränsat klippet till enbart Stardust.

      Det lustiga är att på det viset kom min andra stora musikupplevelse från den här kvällen med i klippet, fast med Willie N förstås, utan att jag planerat det så. Nämligen On The Sunny Side Of The Street. Som Willie N framför med samma lätthet som “min” hjälte dazumal.

      Det låter som om du hört talas om Willie Nelson tidigare? Det hade inte jag innan jag lyssnade runt på olika Stardust-versioner. Det blev både Nat King Cole och Frankie Boy och ett par andra, men nej, Willies version var den som kom närmast “originalet”, det vill säga i det här fallet The Divine Trio på en lövad dansbana en magisk afton under femtiotalet. Nat King Cole blev alltför smäktande, Sinatras version för överlastad med stråkar och annat onödigt, nej luftigt och snudd på elegant ska det vara, med lite Swedanes-stuk. Willie blev en lyckad stand-in, tycker jag.

      Du undrar om gatuallén på min tidiga barndoms gata består av lind. Nej, det är lönnar som kantar gatan. Jag minns fortfarande när arbetarkvinnorna, för dagen försedda med rutiga hucklen, räfsade ihop de färgsprakande lönnlöven i mäktiga högar som sedan hämtades upp och transporterades bort av några karlar. Lövhögar som vi barn absolut inte fick hoppa i, eftersom det skulle leda till barnförlamning, minsann! En effektiv men ytterst tveksam “metod” som garanterade att lövhögarna inte skingrades för vinden av lekande barn. Vem vågar trotsa en sådan ödesmättad utsaga?

      De vackra hyreskasernerna är dessvärre rivna, de cyklande unikaboxförsedda männen har helt säkert lämnat in sedan länge, men trädallén finns kvar och likaså stentrappan upp till ett av husen som förstås gick under namnet “slottet” på grund av den pampiga stentrappan. Huset mittemot Slottet gick under det mindre smickrande namnet “helvetet” – jag vet fortfarande inte vad obehagligt som hänt där som föranlett detta öknamn.

      Jag uppskattar verkligen att få ta del av dina minnen från anrika bruksmiljöer i Uppland. Ändå tänker jag lägga in en liten protest. Skutskär är för mig inget “bruk”, nej, bruk är sådana däringa boställen där de mycket, mycket gamla arbetarbostäderna flockas kring en enda gata, med patronens herrgård i någon vacker, lite avlägsnare del gärna intill len damm, och med arbetsplatserna samlade runt det lilla samhället. Och kanske rentav en kyrka i någon ände av det ofta omgärdade området. Och visst fanns allt det där i Skutskär, också, men vi hade ju en fabrik, vet ja, Skutskär var “industri”, inte alls lika pittoreskt som de idylliska bruksmiljöerna. Skutskärsverken anlades under andra hälften av 1800-talet. Men unikaboxar har nog funnits både på de riktiga bruken, på fabriken, brädgårdarna och sågverken. Ler

      Jag läser just nu Vibeke Olssons skildringar av Svartviks sågverk, upplevt genom Brickens, sågverksungens ögon. Vibeke O startar sin krönika år 1879, när den första större strejken bryter ut, med sin början i Sundsvall med omnejd och sprider sig “ända ner till Skutskär” som hon mycket riktigt konstaterar.

      Har du läst hennes imponerande krönika?

      Svara
  3. thord wiman

     /  april 15, 2016

    Hej igen,

    Är inte i någon skrivarform direkt, vardagens krav tar det mesta. Jag har inte läst något (men tror jag ska) av denna Vibeka Olsson, men minns ju Svartvik, efter Sundsvallskusten förstås, några kilometer före Sundsvall, min jättetrevliga boendestad i 11 år (1977-1988). Min syster, vet jag, var en gång upp till Svartviks Herrgård, ett museum och minnesrefug över en svunnen epok i svensk sågverksindustri.

    Ha! Tog just nu för första gången fram (stående i ett plastetui) en snidad sågverkspatron i trä med hög svart cylinderhatt, färggrann jättehäftig väst med skrikvit kravatt och guldkedja till klockan i vänster ficka. Otroligt imponerande faktiskt, fick den som gåva från en av resebyråerna i Sundsvall då jag slutade min anställning på kontorsvaktmästeriet (Sundsvall Verkstäder, numera Emhart Sweden) 1988 och flyttade tillbaka till Roslagen, Hallstavik. Och vem bryr sig.

    Den inneslutna, säregna doften från denna litet magiska träpjäs skulle jag vilja beskriva för dig och jag kan det, men tycks inte orka just nu, plastetuiet har ändå varit obrutet/förseglat i 28 år, fram tills just precis nu. Intressant upplevelse även för mig, minns ju gåvoöverlämnandet så väl. Mitt liv tog några dagar sedan en helt annan vändning med flyttning och allt vad som därtill tillkommer (ja, du vet ju). Nej, ska man skriva till någon annan människa ska man nog vara i bättre form än vad jag är i just nu. Fast jag vill ju, försöker i varje fall.

    I plastetuit medföljer en karta över Sundsvalls Sågverksdistrikt omkring 1900 och en liten dikt. Texten först: ”Under träpatronernas storhetstid fanns inte mindre än 43 ångsågar i Sundsvallsområdet. Sågverksindustrin hade sin höjdpukkt på 1890-talet, därefter stagnerade den och på 1920- och 30-talen lades många sågar ned. Den betydelse sågverksindustrin haft övertogs i början av 1900-talet av massaindustrin.” Hey, vaken än, rätt torr text, fast jag får en vibb av att masskonsumismen (jo, jag är rätt mycket influerad av vår allas, får jag väl skriva, Mister Birger Schlaug), eller resan mot masskonsumism (vidrigt begrepp) börjar anas redan här ävenom den förstås inte (riktigt vulgärt) bryter ut förrän på kanske slutet av 80-talet början 90. Typ.

    Usch, min hjärna är just nu bara i det tillståndet då den vill skriva endast detta och ingenting annat: Vem bryr sig. Då ska man inte skriva brev, sprida negationer, är ju en mycket positiv människa, så jag ber om uräkt igen. Om vi inte bryr oss, är vi förlorade.

    Jo! Äntligen en dikt, älskar poesi, ”a poem a day keeps the docktor away”

    Som det står i det lilla prospektet/informationsbladet i mitt nu öppnade plastetui.

    ”Och hela hamnen
    som en spegel låg,
    Och såg vid såg jag såg,
    hvarthelst jag såg…”
    (Elias Sehlstedt 1872)

    Åter till din nästan hermetiskt tillslutna krypta träpatron, att öppnas av någon annan helst.

    Blev mycket mer uppiggad och glad av dikten, poesi, starka doningar det. Tänkte inte bli mer långrandig men minns ju anrika Hotell Knaust, tillhåll eller vattenhål för de med avsevärd rondör, smällrika träpatronerna. Hotellet byggdes efter den stora stadsbranden 1888, uppfördes i sten förstås. Louis Armstrong är bara en av många celebriteter som bott här.
    Sågverksepoken i Sverige är säkert intressant läsning. Lite har jag läst (Albert Viksten) bl.a. om det s.k. baggböleriet, då de infernaliska skogsbolagen med tvivelaktiga (mycket!) metoder köpte upp privat skogsmark, ibland för ett par hundralappar och några supar, väl vetande om det gröna guldets framtida, egentliga värde. Vanligt, idogt strävsamt folk blev grundlurat, som alltid.

    Som sagt; trögt med återklang från mig, önskar ju inte detta men tillbringar många dagliga timmar vid dator och mobiltelefon för att sammanställa ännu en vårmarknad (min sista) men jag vill gärna återkomma till dina ord – din värld och ditt alfabet. Tycker han är så fin, din far (mycket pondus), där han går i täten av det förgångna musikaliska tåget. Super – 8 filmaren till vänster är ju också verkligen ett signifikant tidsdokument. Jag och min syster förekommer på mycket sådan film. Vår far (frisören) inhandlade en sådan 1961. Tycker jag i andanom kan höra musiken, som en återklang från – ja, i mitt fall, början av 60-talet. Jo, jag lyssnar mycket fortfarande till Willie Nelsons version – September Song, en i mitt liv evig förälskelse. (Och du, tack så mycket för den!) Så mycket att uppflammat vilja skriva men så lite sipprar ut. Upplevt det? Aningen frustrerande. Det är som att skriva till nuet eller till all den tid som redan passerats.

    I varje fall – läste en dikt. Det var inte den här men hittar inte den andra, så det får bli den här. Har inte en aning vem som skrev detta men texten fann mig. Barbro Lindgren?

    ”Här som jag sprang, snabbfotad och sönderslagen.
    Här som jag sprang i min urvuxna klänning/kortbyxa.
    Här som nässlorna stod på vakt
    manshöga
    med skarpslipade kanter.
    Här som jag sprang i väldiga dammoln
    genom syrsornas sång.
    Envis, smutsig och gottsugen.
    Här som haren låg blodig.
    Här som jag sprang genom strandskogen
    fågelfylld
    vilt sjungande.
    Här som jag störtade
    segersäll
    nedför backarna
    jordig
    med rispade ben
    genom doftande riken
    av hassel, hägg och fläder
    genom dynga och kadaver, kåda och ljung.
    Här som jag sprang
    genom mörker och ljus
    följd av glänsande ögon
    och djurs snabba andetag.
    Här som jag sprang i det brännande ljuset
    genom
    mörkgröna skuggor
    i ett moln av flugor
    under ljust gröna nötter
    omgärdad
    av betor och lin
    hagtorna och slån
    olvon och benved.
    Av oåtkomliga orkideer
    betraktad.
    Av osynliga lärkor förförd.
    Här som jag sprang.
    Här som jag sprang.

    Svara
    • OM jag har upplevt att orden inte ens vill sippra ut! För det mesta och alltmer, skulle jag säga. Ibland tänker jag att jag inte har mer att säga, att det är som det är. Att mina ord har tagit slut, helt enkelt.

      Andra stunder tänker jag att så många kloka och visa redan har sagt det mesta som går att säga, och gjort det så mycket bättre än det skulle bli om jag försökte. Andra gånger är jag så trött, så trött på mina ord, vill bara ha tystnad och stillhet i min rådbråkade huvud. Det händer att jag lyckas dämpa det ständigt pågående mumlet inom mig, då kan jag förnimma en strimma av frid.

      Så de där orden, de är på gott och ont. De kan gestalta, de kan förmedla, men de kan också ställa sig i vägen för en inre ro, en bristvara idag.

      Medan mina ord blir färre och färre kan jag fortfarande uppskatta andras ord. Att få ta del av dina alster är som att hamna lite vid sidan om den ständigt brusande (och malande!) huvudfåran. Jag trivs med att slippa den för ett ögonblick.

      Likaså uppskattar jag din uppsökande verksamhet när det gäller poesin. Jag avundas dig din förmåga att finna alla dessa magiska dikter. Ja, du vet ju, du har ett alldeles eget blogginlägg där jag plockat ut några av alla de dikter du berikat min blogg med.

      Ja, som man sprang! En pärla, dikten, det sjuder och doftar om den! Barndom och sommar. Jag tänker mig att den är skriven av en pojke, nu i en vuxen mans skepnad. Men det kan förstås också vara en kvinna. Oavsett, tack för den! Tack för olvonen och de ljust gröna nötterna!

      Svartviks herrgård, minsann! Det torde ju vara den byggnad som förekommer i Vibeke Olssons böcker! Dit går Bricken med sin mor Frida när . . . nej, jag vill inte förstöra din läsning med att gå händelserna i förväg.

      Vem vet, kanske förlagan till din snidade träpatron framlevde sitt liv just i den herrgårdsbyggnaden.

      Så roligt att du fått med originalet till såg-vid-såg-dikten! I min barndom lärde jag mig en lite uppoppad version av den. (Den finns med i en kommentar till Enn Kokk i inlägget om Sågverksungen.) Jag minns fortfarande den där svindlande känslan att ett ord kunde ha så många olika innebörder, och att det gick att få till en mening med innebörd av så få ord.

      Jag googlade på Elias Sehlstedt, hans mest kända dikt börjar så här:

      Litet bo jag sätta vill:
      gård med trädgårdstäppa till,
      liten åker till att grafva
      vill jag uppå landet hafva;
      huset utan vank och brist:
      fyra rum och förstukvist”

      Tonsatt blev den, också, du minns den säkert. Så här låter det när Gals and Pals tar sig an den:

      – – –

      Du nämner Birger Schlaug. Han är ett måste. Ingen formulerar mina tankar så bra som han. Varje morgon går jag in på hans blogg för att läsa hans senaste epistel. Utan hans kloka ord vet jag inte hur jag skulle uthärda.

      Sundsvall är en stad som jag knappt besett, har bott där på genomresa, ungefär, men det är allt. Den stora branden finns givetvis skildrad i Vibeke Olssons böcker.

      Jag ser fram emot liten rapport när du läst böckerna om sågverksungen.

      Lite spattigt och ryckigt blev det här, känns det som, men det får duga. 🙂

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: