Som ett regn, första kapitlet.

Som jag berättat tidigare så har jag skrivit en roman , Som ett regn. Den väntar i skrivande stund på att gå i tryck. Jag vill gärna redan nu ge dig möjlighet att läsa bokens första kapitel.

Varsågod, jag hoppas det ska falla dig i smaken. Jag kommer snart att lägga ut ytterligare ett kapitel här på bloggen, så håll utkik om du vill läsa fortsättningen.

 

 

bougainvillea

David!

Den blå skymningen sänker sig över Thessaloniki. Cikadornas gnisslande fyller upp tystnaden. Det är vindstilla nu men snart sveper brisen in från havet, och allt som andas befrias från dagens kvävande hetta.

Övergången till svalka avnjuter jag i en brunmurrig och mycket ålderstigen hammock i min fars lummiga, men skamlöst vildvuxna trädgård. Laptopen vilar belåten i mitt knä, vi gungar i samma makliga takt, det stålblanka underverket och jag.

Kanske hade ett visst mått av romantik varit på sin plats – bläckpenna i någon intressant färg, parfymstänkt brevpapper – men nej, av ren barmhärtighet avstår jag den romantiken. Min handstil är usel.

Hela dagen har jag gäckat den gassande solen. Innergården på husets baksida omgärdas av en kompakt stenmur, den mäter uppemot två meter på höjden, kanske mer. Murens insida är mossbelupen och fuktig, en slingrande murgröna erbjuder gömslen för grodor och andra ljusskygga varelser. Gatans kvävande hetta når inte hit in.

Muren kröns av ett moln av flortunna, mörkrosa blommor, som jag gärna vilar ögonen på. Bougainvillean sväller betänkligt ut mot gatan, den söker sol och ljus, till glädje för många förbipasserande. Min morbror Vassilios planterade den när jag fortfarande var ett barn. Han är död sedan flera år nu, men hans ögonsten, den blommande skönheten, lever vidare.

Innanför muren dominerar numera den sortens grönska som många kallar ogräs. Längs murens ena kortsida, den i söderläge, gör några taniga vinrankor fåfänga försök att finna solen. De druvor som mot alla odds orkat fram är små och skrumpna, inte ens fåglarna verkar intresserade av dem. Det vilar något uppgivet över hela skapelsen här innanför den höga muren – eller kanhända råder en skön anarki, det är upp till betraktaren att avgöra vilket.

I trädgårdens mitt kämpar ett gammalt olivträd. Som ett förvuxet parasoll spretar trädets beniga grenar i alla riktningar, solljuset som strilar genom dess djupgröna lövverk bäddar in den lilla trädgårdsplätten i behaglig halvskugga.

Här är jag fullkomligt trygg.

Luften står stilla, sånär som på en svag vindpust som då och då för med sig en rosendoft från någonstans. När den milda, sötaktiga doften når mig vandrar mina sinnen till en annan trädgård, i ett annat land. Där växer inga olivträd. Där blommar spinkiga schersminer och förvuxna rosor. Där sträcker en magnifik lönn sina muskulösa armar mot skyn.

Lönnen bär spår av en pojkes fantasifulla kojprojekt. Bara en vecka har gått sedan pojken, nu i en vuxen mans skepnad, bredde ut en filt i det höga, vajande gräset och bjöd mig till vila vid sin sida.

David, jag kan fortfarande känna värmen från din hand när den sökte min. Inom mig bär jag all den heta längtan du väckt i mig. Alla mina sinnen, varje liten nerv minns. Det var som hade den där dagen funnits i beredskap för oss. Om du hade bett mig följa dig in i gårdshuset hade jag inte tvekat.

Om jag blundar kan jag förnimma . . . hur min blick vilar i din . . . hur vi varsamt smakar på varandra . . . hud mot hud . . . hur outsägligt varligt du söker mig . . . hur lusten tar makten över min kropp . . . hur dina händer lyfter mitt sköte uppåt . . . min kropp en brygga där hav möter strand . . . hur din lenhet möter min . . . förundran . . . glädjetårar. Allt berusande nytt, en stund av oändlig skönhet, ett besjälat ögonblick som fördjupas av att vi ingenting sagt om framtiden.

Riktigt så blev det inte. Men om. Så hade jag inte haft något att sätta emot, jag hade följt dig, om du hade bett mig. Skulle du ha bett mig? Skulle jag ha ångrat mig efteråt? Skulle du ha ångrat dig? Hur många gånger har jag inte återvänt till det där förtätade ögonblicket innan Thessas hetsiga varningsskall väckte oss ur förtrollningen!

Min vår har varit omtumlande. När du tagit dig igenom mitt brev vet du mer om det jag inte ville avslöja för dig den där dagen, allt som inte fick störa.

Jag vill berätta om två systrar som kommit att betyda överraskande mycket för mig. Den yngsta, Mirjam, detta oförställda yrväder. Sedan Anna, så tyngd av oro och bekymmer.

Min vän Sofia har en central roll i mitt liv, det kommer du att upptäcka. Hon står mig mycket nära. Sofia har en stark gudstro, som jag tyvärr inte kan dela med henne. Hon menar att det vi kallar ödet eller slumpen är Guds signaler till oss, och hon hävdar att Gud kommer till oss genom andra människor. Ibland är jag benägen att tro att hon har rätt. ­ ­

Jag vet inte säkert om Mirjams halsduk blåste av henne den där dagen, jag vet inte om hon tvekande stod mitt på torget innan hon fortsatte framåt.

Vad jag säkert vet är att nordanvinden blåste in från havet. Jag bytte nämligen stol för att slippa den bitande vinden rakt mot mitt ansikte. Om Mirjams halsduk hade blåst i väg hade den landat framför henne. Ja, vinden var så häftig att den mycket väl kan ha lösgjort den tunna sjalen hon bar virad runt halsen. I vilket fall låter jag det ske. ­ ­

När du har läst mitt brev hoppas jag du kan förstå varför jag ville att vår dag skulle vara befriad från frågor. Jag ville möta dig så förutsättningslöst som det alls var möjligt. Inget av den bråte jag samlat på mig skulle få grumla vår enda dag. Våra sällsamma, förgyllda timmar tillsammans. Jag vill bevara den dagen i mitt hjärta. Jag vill minnas varje ord från dina läppar, varje beröring av dina händer, varje skiftning i dina avklädda anletsdrag, varje vindpust i ditt hår.

Visst bävar jag för hur du kommer att ta emot mina ord, men det finns ingen återvändo nu. Alltför många gånger har jag försökt stryka ett streck över det som varit för att försöka börja om, försöka gå vidare. Men det fungerar inte så. Vissa saker förföljer oss mer om vi försöker leva som om de aldrig hänt. ­ ­

Nu smyger jag in i berättelsen igen, tyst och obemärkt vandrar jag tillbaka till den där dagen i slutet av april, till alltings början. Mitt möte med en ängel. Jag vecklar varsamt ut mina ord, låter dem bli till en spång – för mig, för dig, för oss att vandra på.

Elena

 

torpet-maj-083

 

 

Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. Christer Fäldt

     /  november 20, 2016

    Mycket välskriven text – och nyfikenhet väcks!

    Svara
  2. Anita, jag har alltid anat prosa i dina poster och VOILA … nu blir allt klart … du skriver engagerande och vackert. Ser fram mot nästa Kap.🙂

    Svara
    • Åh, tack, så glad jag blir, Carl! Vackra ord ger du mig, det betyder mycket för mig, i synnerhet som du har en sann poet vid din sida.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: