Som ett regn – kapitel 2

Dags för nästa avsnitt av min bok. Kapitel 1 finner du här.

I pappersvarianten av boken är texten givetvis mer komprimerad, men för läsbarheten har jag valt att göra den luftigare här.

 

2015-11-21-15-42-27

25 april
Den unga kvinnan ska just öppna den höga järngrinden när hon plötsligt stannar upp, med handen vilande på det iskalla handtaget. Intensivt stirrar hon på något, på någon, på andra sidan torget. Hopkurad, ett rovdjur som fixerar sitt byte.

Långsamt rätar hon upp sig, tar ett djupt andetag, grinden gnäller till när hon öppnar den och tar steget ut på gatan. Med långa, energiska kliv skyndar hon ut på det vindpinade, folktomma torget. Bakom henne slår den tunga järngrinden igen med en skräll.

Torget är inte stort – det är ett torg som anstår en sömnig småstad i Roslagen. Det lilla, en gång i tiden pampiga rådhuset stoltserar på torgets ena långsida. Gatan som börjar, eller slutar om man så vill, vid Rådhustorget heter helt följdriktigt Rådhusgatan. Den kullerstensbelagda gatan bryter tvärs igenom den gamla stadskärnan, flankerad av praktfulla trävillor från ett annat sekel.

Målmedvetet stegar hon tvärs över torget, i riktning mot uteserveringen. Den bitande nordanvinden pressar in från havet, söker sin väg mellan de slingrande tvärgatornas hukande, huttrande hus. Torra fjolårslöv virvlar upp mot husens fasader. Den kraftiga vinden föser henne framåt, drar okynnigt i hennes tunna halsduk som fladdrar i väg och ringlar ner på marken framför henne. Utan att sakta in på farten böjer hon sig ner och med en smidig rörelse plockar hon snabbt upp halsduken, för att med ett vant grepp vira den runt halsen.

Våren dröjer, serveringens lunchgäster har valt att sitta inomhus i värmen. Med ett undantag. Jag har trotsat den pinande snålblåsten och sitter vid ett av de rangliga utomhusborden. Inte helt ensam, ändå. Tätt intill mig, delvis dold under bordet, ligger min stora, svartlurviga hund.

Med armbågarna på bordet och huvudet vilande i handflatorna är jag djupt försjunken i en bok. Nej, inte en bok, det liknar mer ett häfte, ett anteckningsblock. Vinden föser oupphörligt mitt hår över ansiktet. Tålmodigt för jag det gång på gång åt sidan med ena handen utan att ta blicken från det jag läser. Då och då läppjar jag på mitt te, som hunnit kallna vid det här laget.

Halvvägs över torget stannar den unga kvinnan plötsligt till invid fontänen, en liten men sirligt utsmyckad skapelse. En kastvind fångar in fontänens vattenstrålar, sänder en välriktad dusch mot henne, som en uppmaning: Varför tvekar du? Du vet vad du måste göra, fortsätt bara gå! Nu eller aldrig! Hon tar ett snabbt kliv åt sidan för att undvika vätan, innan hon med bestämda steg åter börjar gå mot cafébordet där jag sitter.

Är det ledigt här?

Rösten är ljus, lite nasal, nervöst ansträngd. Långsamt lyfter jag blicken från boken, ser mig förvånat omkring, det tar några sekunder innan jag inser att frågan är riktad till mig.

Den sömndruckna vårsolen har bara orkat kravla sig halvvägs upp på himlen, den unga kvinnan som ställt frågan har hamnat i skarpt motljus. Jag stryker håret ur ansiktet och håller det i ett stadigt grepp med ena handen. Bländad och en aning konfunderad granskar jag främlingen med kisande blick.

Det första jag lägger märke till är håret – kortklippt, lockigt, kritvitt. Det står som en rufsig sky kring flickans ansikte. Hon är lång och finlemmad, ser ut att vara i nedre tonåren. Ljusblå, åtsmitande jeans framhäver de gängliga benen, lila tygskor, en tunika i mjuka grå nyanser och en tunn halsduk i matchande nyanser.

Så många lediga bord, ändå vill flickan nödvändigtvis slå sig ner just där jag sitter! Trots att det borde vara uppenbart att jag vill sitta i fred. Jag väljer att inte svara på frågan, ler bara kyligt avvaktande och tittar menande runt på alla lediga bord. Min hund sätter sig yrvaket upp, granskar för ett ögonblick inkräktaren innan hon med en ljudlig suck sjunker tillbaka ner under bordet.

Tonåringen börjar trampa på stället när jag inte svarar.

Jag menar, går det bra om jag slår mig ner? Får jag störa dig en liten stund?

Rösten är fortfarande nasal och spänd även om hon låter något säkrare nu. Utan att invänta svar kränger hon av sig ryggsäcken som glider ner på stenbeläggningen. Med ryckiga rörelser, uppenbarligen inte helt bekväm med situationen, drar hon ut en stol och sätter sig mittemot mig.

Med en suck lika djup som hundens smäller jag demonstrativt igen den svarta anteckningsboken, men min markering verkar bortkastad, flickan tar ingen notis.

Jag bor i det gröna huset där borta.

Hon pekar mot villan med den eleganta punschverandan, som sticker ut med sin uppkäftiga, nästan mintgröna fasad. Ett blanksvart plåttak, ett överdåd av snickarglädje i klarrött i skarp kontrast mot en dämpad grå ton förstärker bilden av ett lusthus i kolossalformat.

Faktum är att den här paradvillan är ett av mina favoritobjekt. Jag brukar roa mig med att studera stadens bebyggelse under mina många och långa promenader med hunden. Den gröna sagovillan med den vildvuxna syrenhäcken som nonchalant häver sig över det höga planket mot gatan eggar min fantasi.

Jag går hem på lunchrasten när det är äcklig mat i skolan, förklarar hon. Jag har sett att du brukar äta här.

Tonåringens klara, gråblå ögon ser rakt på mig. Ett hjärtformat, nästan näpet ansikte och en välformad, vek mun förstärker de barnsliga dragen. Den isande vinden har målat flickans kinder klädsamt rosa. Det står en lyster kring henne. Som en ängel! tänker jag spontant, hon ser ut som en ängel. Flickan verkar bekant, jag söker febrilt i minnet, men förgäves, jag lyckas inte placera henne.

Förlåt om jag tränger mig på. Vi arbetade med grekisk lyrik före jul. Då berättade vår lärare att du bor här i stan.

Flickan drar efter andan, tagen av stundens allvar snubblar hon på orden när hon fortsätter.

Ända sedan dess har jag velat ta kontakt med dig. Jag har funderat så mycket på vad jag skulle säga, hur du skulle reagera. Om jag berättar varför jag söker upp dig skulle du förstå . . .

Du menar, då skulle jag förstå att människor pratar om mig? avbryter jag bryskt. Snälla du, det är ingen nyhet för mig, direkt.

Jag skrattar till, aningen för gällt.

Nej, nej, det var inte alls så jag menade, försäkrar tonåringen ivrigt. Vår lärare har inte alls pratat illa om dig! Han har bara berättat hur mycket han uppskattar dina översättningar.

Hon tvekar ett kort ögonblick innan hon fortsätter, något mer avvaktande nu.

Men visst har jag hört hur det pratas om dig.

Hon tystnar och ser forskande på mig.

Tänk om det är sant, allt som sägs om mig?

Min röst är hård, nästan fientlig. Även om det är så . . . Flickans röst ebbar ut, hennes blick flackar, far upp mot hustaket. På avsatsen nedanför de stora vindskuporna trängs hopkurade duvor. Då och då flaxar de i väg, skrämda av något ljud, men är snart tillbaka igen, kuttrande och trampande på plåttaket, i skydd för de hårda vindarna.

Är det inte jobbigt med journalister som snokar i ens liv? utbrister hon plötsligt.

Intensivt söker hon min blick, försöker hålla den kvar, men jag viker undan.

Jag bryr mig inte om vad som skrivs om mig. De känner inte mig, jag tar det med ro.

Jag hör själv hur ihåligt det låter. Flickans följdfråga förstärker känslan.

Varför har du flyttat till den här hålan, då?

Jag betraktar henne en stund innan jag svarar.

Kanske jag kan få ställa en motfråga. Vad vill du mig, egentligen?

Flickan skruvar på sig.

Det är så här: Jag skriver själv dikter. Jag undrar om du skulle vilja läsa några av dem?

Varför just jag?

Jag känner ingen annan som bryr sig om poesi!

Hennes röst är med ens fylld av en förtvivlan som jag har svårt att tolka. Flickan tystnar, dröjer, innan hon återigen tar sats.

Men ska jag vara riktigt ärlig så har jag fantiserat om att du kanske skulle vilja hjälpa mig med en annan sak, också.

Ja?

Det gäller en uppgift i skolan. Vi ska göra en intervju. Kanske jag kan få ställa några frågor till dig?

Orden kommer snabbt, i ett svep. Lättad över att ha framfört sitt ärende, lutar hon sig långt över bordet och ser stint på mig. Jag ser häpet tillbaka på flickan med de troskyldiga, gråblå ögonen. Så rättfram! Och inte så lite påflugen!

Varför vill du intervjua just mig?

Du har säkert upplevt en massa, annars skulle det inte skrivas så mycket om dig. Min uppsats ska handla om kärlek.

Jag ska just svara, men i sin iver märker inte flickan det.

Jag har försökt intervjua Anna, men hon viker bara undan för mina frågor, fortsätter hon och rösten blir plötsligt barnsligt butter. Hon som annars är så mån om att hjälpa och stötta mig.

Den trumpna minen förvandlar den nyss så frimodiga tonåringen till ett misslynt barn. Tydligen inser hon inte heller, något självcentrerat, att jag inte har en aning om vem Anna är.

Min vän, hur gammal är du? Vad heter du förresten? Att jag heter Elena vet du förstås.

Det är klart att jag gör!

Hon spricker upp i ett brett, generöst leende. Jag får veta att hon heter Mirjam och att hon blir sjutton till hösten. Hon sitter tyst en stund innan nästa fråga kommer.

Hur hinner du med att både översätta och arbeta på arkitektbyrån?

Jag stirrar häpet på henne.

Men hur vet du att jag jobbar där? Jag börjar nästan tro att du har spionerat på mig!

På sätt och vis har jag nog gjort det, bekänner Mirjam. Jag råkade få syn på dig en morgon när jag var på väg till skolan. Då följde jag efter dig.

Hon tvekar en stund innan hon fortsätter.

När du gick in på arkitektbyrån såg jag att du försvann bakom disken vid receptionen. Då antog jag att du arbetade där. Förlåt, det kanske var fel av mig att följa efter dig, jag vet inte vad som flög i mig.

Jag blir fundersam. Varför detta enorma intresse för min person?

Du har rätt, jag arbetar där. Jag kan fylla i luckorna i mitt cv, om du vill.

Väl medveten om att jag svamlar på för att vinna tid fortsätter jag i tillgjort formell ton.

Jag arbetade med heminredning när jag började översätta från grekiska. Översättningen började som en lek, en hobby som tog alltmer av min tid. Men jag ville inte släppa mitt jobb, jag trivs så bra med det. Just nu arbetar jag på halvtid med heminredning, så jag hinner översätta en del, också. Men allt det här visste du säkert redan? slutar jag, halvt på allvar, halvt på skämt.

Mirjam är så förtjust att hon inte uppfattar min skämtsamma ton.

Så där vill jag leva när jag blir vuxen! Ditt liv verkar så spännande!

Jag ler, överraskad av hur välgörande den här unga damens förbehållslösa sätt är. Ja, jag blir glad i hjärtat som min far brukar säga, av att samtala med Mirjam, gladare än jag känt mig på mycket länge.

Mirjam, snart sjutton år, sammanfattar jag. Och nu kommer du till mig, som kunde vara din mor, och ber att få intervjua mig om kärlek. Varför frågar du inte någon annan, din mamma, till exempel?

Jag har ingen kontakt med henne. Mina föräldrar är skilda och jag bor hos pappa.

Svaret kommer blixtsnabbt, mekaniskt, som en reflex.

Så tråkigt. Saknar du din mamma?

Jag biter mig i tungan, förbannar frågan.

Nej. Farmor har tagit hand om mig. Jag lär ska vara mamma upp i dagen, så pappa har vårdat mig som en mycket ömtålig och dyrbar skatt. Eller, rättare sagt, han är inte fullt lika frånvarande mot mig som mot Anna.

Flickans utlämnande och lillgamla sätt förbryllar mig. Anar jag en vädjan i hennes röst?

Är Anna din syster?

Ja, jag kallar henne min storastorasyster, förklarar hon med ett leende. Anna var tretton år när jag föddes.

Det blir tyst, båda avvaktar. Det enda som hörs är det taktfasta ljudet från flagglinan som piskar mot flaggstången som står i ständig givakt framför rådhuset. Mirjam släpper mig inte med blicken. Det är jag som slutligen bryter tystnaden.

Hur har du tänkt att intervjun skulle gå till?

Mirjam lyser upp, häver sig över bordet som för att komma mig så nära som möjligt.

Det beror helt och hållet på hur vi lägger upp det, svarar hon ivrigt. Vi har inte fått några mallar, vi får skriva precis hur vi vill.

Jag funderar en stund, innan jag förvånad hör mig själv säga: Vi kan i alla fall ge det en chans. Jag föreslår att vi träffas hemma hos mig. Jag bor borta på Marielunds …

Jag vet, avbryter Mirjam. Jag har tagit reda på det. Jag har gått förbi din port flera gånger i hopp om att stöta på dig.

Jag ger henne en lång blick. Jag har valt att bosätta mig i den här lilla hålan för att få vara i fred, för att ge mig själv en möjlighet att börja om. Så springer den här unga kvinnan in i mitt liv, men till min stora förvåning blir jag mest förundrad och glad.

Då så. Ska vi säga att vi möts hemma hos mig i morgon. Jag har ett eftermiddagspass på jobbet, så vi kan träffas vid sextiden. Vi kan ta en kopp te och en smörgås tillsammans. Blir det bra?

Det passar jättebra, svarar en påfallande lättad Mirjam. Vilken gullig hund du har, förresten, och så lugn den är.

Jag förklarar att Thessa kan vara ganska sprallig, trots att hon är en mogen dam numera, men att vi tog en lång promenad i skogen innan vi gick till caféet, så hon är säkert trött. Mirjam frågar hur gammal hunden är. Jag svarar att vi är jämnåriga, hunden och jag och lägger till att hunden är sex och ett halvt.

Sex gånger sju är fyrtiotvå, plus tre, ungefär, räknar Mirjam högt. Så du är fyrtiofem, fyrtiosex?

Jag bekräftar med en nick. Mirjam sätter sig ner på huk intill Thessa, halvt bortvänd, som om hon bara råkat hamna så nära intill. Hunden sniffar nyfiket på flickan, som låter initiativet ligga hos hunden. Ganska snart får Mirjam en snabb, bekräftande slick i ansiktet.

Du vet hur man ska närma sig hundar, konstaterar jag.

Ja, jag älskar hundar, men jag kan inte ha en egen. Det går inte, Anna är allergisk mot pälsdjur. Så fin du är, Thessa. Är det en blandras?

Hon riktar frågan upp mot mig.

Ja, mamman var en border collie. Det kan man se på huvudet och på färgteckningen. Vem den stolte fadern är vet jag inte, men det borde vara en ganska stor hund, eftersom Thessa är så pass kraftigt byggd. Hur som helst så blev hon en mycket lyckad gatukorsning.

Jag smeker min älskade hund ömt över nacken och får en tillgiven blick tillbaka.

Jag fick henne av mina föräldrar innan de flyttade tillbaka till Grekland, berättar jag. De ville att hon skulle heta Thessa efter staden där de bor, Thessaloniki.

Mirjam kliar min hund energiskt bakom ena örat, hunden pressar sig njutningsfullt mot henne med hela sin kropp, så häftigt att Mirjam tappar balansen och åker omkull. Skrattande reser hon sig upp och borstar av byxorna.

Om du behöver hjälp med Thessa någon gång ställer jag gärna upp.

Tack, det ska jag komma ihåg. Men nu måste jag gå. Jag tror hon har sett att jag är här!

Mirjam rycker snabbt åt sig ryggsäcken.

Vem?

Anna, min syster. Hon kom just farande ut genom grinden till vårt hus. Jag är säker på att hon har sett mig.

Tonåringen förvandlas till ett barn som blivit ertappat med att göra något förbjudet, tänker jag förvånat. Trots att hon är så gott som vuxen. Med ryggsäcken flaxande i ena handen fladdrar hon i väg med långa, spänstiga steg.

Vi ses i morgon klockan sex, ropar hon i farten. Då tar jag med mig dikterna, också. Hej så länge!

Min nya, änglalika bekantskap rundar hörnet på cafébyggnaden och är precis utom synhåll när systern är framme vid mitt bord.

2015-11-21-15-39-26

radhuset

 

Följande inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: