Boktips – De osynliga

de osynligaVi befinner oss långt upp i Nordnorge i början av 1900-talet. Prästen som vårdar sin skock från fastlandet är på besök på ön. Det är hög tid att döpa Ingrid. Hon är redan tre år men det har fortfarande inte blivit av att göra resan in till fastlandet för att kristna tösen. Resan som tar ”två timmars rodd med snipan”:

”De går vidare upp över ön och pratar om dop och fisk, och dun, och prästen är alldeles till sig över Barröy, som hemifrån sedd liknar en svart sten vid horisonten, men som visar sig vara den grönaste örtagård, måste han tillstå i Guds namn, i likhet med många av öarna härute antagligen, med bara en eller två familjer, en handfull människor på var och en av dem, som odlar ett tunt lager jord och fiskar i havets djup och föder barn som växer upp och odlar samma jord och fiskar i samma djup; detta är ingen karg och bitter kust, utan ett pärlband och en guldlänk, vilket han brukar understryka i sina mest inspirerade predikningar. ”

Roy Jacobsens De osynliga är en utsökt liten bok, inget mindre än en pärla. Eller – egentligen rör det sig om två böcker: en bok med rader av luftiga och svindlande vackra ord, som löper som eviga vågor mot stranden. En andra bok står att läsa mellan raderna, där finns allt det som författaren lämnar över till oss läsare att fylla i.

Bok-orden för mina tankar till en konstnär; som står på toppen av huvudön, försedd med skissblock och kol, färdig att med snabba drag teckna ner det för ögat synliga.

En liten familj, en ö-grupp som är deras fiskehemman. Utlämnade till havets nycker, till vindar och vatten och horisont.

Trots att landskapet är kargt och blåsigt finns där också ett överflöd: glittrande, sprattlande fiskkroppar, ejderdun, fågelägg, får som lammar, kor som ger mjölk.

Men ständigt detta hav. Allt sker på havets villkor. Havet, på vilket fadern ger sig av varje höst för Lofots-fiske och blir borta i flera månader.

Då måste mor Maria och Ingrid och farfar Martin sköta alla sysslor. Och Barbro, förstås. Som är lite eljest.

Men innan Hans ger sig iväg kommer första vinterstormen, ”lika ofantlig varenda gång och kommer med ett våldsamt allvar, de har inte upplevt maken till storm, även om också det hände i fjol”.

Hösten när prästen har fått döpa en av sina minsta och vinterstormen kommer har Hans ”varit ute tre gånger och tjudrat också det som han inte trodde skulle vara möjligt att tjudra. Han har sett en av tackorna blåsa i havet innan han hann låsa in resten av dem i båthuset, eftersom de inte har slaktat än och inte har plats för alla i lagårn, och därinne tjudrar han dem vid snipan, som han dessutom förtöjer, det är löjligt vad en man kan hitta på när han drabbas av Första vinterstormen”.

Låter det arkaiskt, närmast gammaltestamentligt? Det är det. Utan att någonsin bli annat än jordnära, pragmatiskt, meditativt, precis som livet på en ö två timmars rodd från nordnorska fastlandet.

Plötsligt får Hans ett infall. Han säger åt Ingrid att hon ska följa med honom och titta på havet, så att hon lär sig att inte frukta det.

”Han klär på henne medan Martin skakar på huvudet, och knyter ett rep om livet på henne. De går ut under den fradgande himlen och kavar sig söderut, vadar motströms i en störtflod av vind och vatten, klättrar mödosamt över tre gärdsgårdar medan fadern skrattar för varje hinder och Ingrid måste hålla båda händerna för ansiktet för att kunna andas, upp mot vrålet som slår emot dem – rasande väggar av vatten som har tornat upp sig därute i den svarta natten och vältrar mot dem och krossas mot sten och strand och klippor så att sand och snäckor  och is fräter mot dem, för detta är det ingen som kan se på, eller fatta, eller minnas, Herrens dombasuner, det är bara att glömma alltihop med en gång.”

”Han skriker att hon ska känna med kroppen att ön inte rubbar sig, även om den skälver och både himmel och hav tätas med nytt drev, en ö går aldrig under, även om den skakar, den är orubblig och evig, fastlåst i själva jordklotet. Ja, det är närmast en religiös insikt, som han vill dela med sin dotter i den här stunden.”

*

När jag slår igen boken är Ingrid en mogen kvinna. Jag ligger helt stilla, kan knappt andas; andäktig av vördnad; inför människorna på ön och inför en författare som kan fånga mig så fullständigt med sina ord. Om det inte vore för att den fristående fortsättningen på De osynliga – Vitt hav –  ligger och väntar på mig på nattduksbordet, skulle De osynliga få min tid en gång till. Bara för att än en gång få njuta av poesin i den strama berättelsen om Ingrid, hon som blev kvar på ön, trots att hon nu är en vuxen kvinna.

 

de osynliga

 

 

 

 

 

 

Annonser
Följande inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Christer Fäldt

     /  mars 27, 2018

    Ska absolut läsas!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: