Svar från Enn Kokk

En förklaring är på sin plats. Utan att ha frågat Enn Kokk inledde jag något som var tänkt att bli flera inlägg på bloggen. I brev riktade till honom ville jag göra en politisk och personlig tillbakablick. Ett försök att reda ut den politiska vilsenhet jag känner idag.

Så jag skrev mitt första brev. Dagarna gick. Ingen reaktion från Enn Kokk. Jag skrev mitt andra brev. Också den här gången uteblev hans svar. Jag läste på hans blogg att han ramlat omkull och skadat sig. Jag försökte nå honom på hans blogg, men det jag skrev studsade tillbaka.

Var han arg på mig för mitt tilltag? Nej, det kunde jag inte tänka mig. Skulle jag kanske kontakta honom på telefon, skriva ett snigelpostbrev? Nej, trots att jag följt honom på hans blogg under många år så känner vi inte varandra personligen.

Så i stället för att vänta på hans svar, så valde jag att adressera om breven och rikta dem till mig själv.

Det gick några veckor – och plötsligt fanns där ett svar från Enn Kokk i min blogg-brevlåda:

***

Hej Anita

Jag förstår att jag har sårat dig genom att inte svara, men det har sina rimliga förklaringar.

Jag kollar oftast dagligen din blogg, och jag läste följaktligen med intresse dina två inlägg, riktade till mig personligen.

Dina “Brev till Enn Kokk” fick jag omedelbart lust att kommentera, dessutom positivt, så jag tog till och med fram programmaterial, bland annat de två socialdemokratiska partiprogram jag själv i egenskap av huvudsekreterare i programkommissionen har haft ansvar för, de från 1975 (Olof Palme) och 1990 (Ingvar Carlsson).

Men det kom annat emellan.

Jag blev kraftigt förkyld.

Vi höll på att packa våra kläder, böcker, skivor och andra saker inför årets flytt till sommarhuset i Öregrund – stadsbuden kom på tisdag i påskveckan.

När jag senare samma dag kom till Öregrund med buss, var det första jag råkade ut för en olycka: Jag ser dåligt i häftigt solsken, såg därför inte trottoarkanten, snavade och föll i asfalten fullkomligt handlöst – tre skolungdomar som kom cyklande fick hjälpa mig upp, och det var med ganska stor möda jag lyckades ta mig till vårt sommarhus. Jag blödde från ett finger, hade skrapat vänstra knäet – sårskorporna finns fortfarande kvar – och fick ett blåmärke i mellangärdet. Och värst av allt: jag hade skadat revben på vänster sida. Vårdcentralen, som jag förstås gick till, konstaterade det senare, men revben kan inte gipsas, så man sa att läkningen skulle ta cirka fyra veckor och under tiden kunde det periodvis göra ännu mera ont.

Mitt i alltihop har jag lyckats få ett välkomnande svar från dem som i dag bor i det hus i Juniskär söder om Sundsvall, där jag växte upp under andra hälften av fyrtiotalet och under femtiotalet. Sonen har gett mig i present en bilresa till min uppväxtmiljö och min gamla skolstad.

Jag har försökt behålla mina många bloggläsare genom att till exempel som vanligt lösa Melodikrysset, men annars har jag mot alla mina normala vanor haft helt bloggfria dagar. Jag har försökt genomföra en del tidigare inbokade åtaganden men oftast hållit mig inomhus. Birgitta har gjort en jätteinsats: har till exempel helt tagit hand om sådant som vi normalt brukar dela på: handla, laga mat oh diska. Själv har jag inte ens klarat att packa upp en del av mina flyttkartonger/flyttväskor.

Nu verkar det ändå gå åt rätt håll, men när jag före veckohelgen var hos min husläkare för besiktning, konstaterade hon, att jag har drabbats av vaxproppar i båda öronen. Så i dag har jag varit på vårdcentralen i Öregrund och fått behandling ordinerad och inbokad.

Och märk att jag tidigare har skrivit på bloggen om allt utom det allra sista.


***

Några korta kommentarer till första delen av den text du ursprungligen adresserade till mig:

Göran Greider och Daniel Suhonen är båda delar av den socialdemokratiska vänster också jag själv alltid har räknat mig till. Jag känner dem också personligen. Greider har jag inlett seminarier tillsammans med. Och Suhonen använde jag till att organisera en ideologisk seminarieövning med socialdemokratiska partistyrelsen.

När jag inför 1975 års programrevision knöts till programkommissionen, var jag med om att ge partiprogrammet den vänsterprofil partiet och dess program ursprungligen hade. Det marxistiska arvet och jämlikhetsperspektivet lyftes fram. Arbetsplatsdemokratin lyftes fram som medel för att demokratisera det ekonomiska livet. Solidaritetsbegreppet vidgades till att omfatta också tredje världen och befrielserörelserna där. Både kapitalismen och kommunismen angreps i samma avsnitt.

I 1990 års partiprogram fogas på ett mycket markant sätt ett grönt perspektiv till det röda – “min gröna dröm är röd”, ett Helga Henschen-citat, finns rent av som mellanrubrik i programtexten – och ett ekologiskt synsätt präglar hela programmet. Kulturpolitiken lyfts fram, och jämställdhet mellan könen görs till ett markerat mål för socialdemokratisk politik.

Senare har socialdemokratin tvingats backa eller själv valt att backa från några av de radikala kraven i de här båda programmen. Vissa av de programfästa ståndpunkterna från då har partiet alldeles i onödan överlåtit åt sina båda samarbetspartier, och eftersom den nuvarande partiledningen suktar efter att kunna samarbeta även med borgerliga partier, har en del tidigare, radikala ståndpunkter övergivits.

Vänsterpartiet driver en del frågor, som även jag finner viktiga. Men jag är också förtrogen med partiets ideologiska rötter och historia, och om man som jag kommer från en estnisk flyktingmiljö och har barndomserfarenheter av kommunismens praktik, känns det väldigt främmande att organisera sig eller rösta på det här partiet.

Slutligen, apropå tros- och kulturkartan du återger: Jag är som du vet inte religiös och tycker följaktligen att världen skulle slippa mycket elände, om man i stället kunde få jordens folk att intressera sig för mer näraliggande frågor om överlevnad och välfärd.

***
Jag blev glad, mycket glad över din respons, Enn! 
Mitt svar till dig (som jag lade ut på bloggen):

Hej och tack för ditt svar!

Nej, jag har inte blivit sårad över din tystnad, jag kan inte ta för givet att du skulle uppskatta mitt tilltag att skriva till dig offentligt, utan att ens fråga dig hur du ställer dig till det. Det knepiga för mig har varit hur jag ska göra när dina svar uteblivit. Jag har flera gånger försökt kontakta dig på din blogg, men tyvärr, kommentarerna studsar tillbaka, det är inte möjligt för mig att kommentera på din blogg.

Jag förstår inte vad det kan bero på.

Jag har övervägt om jag skulle kontakta dig på annat sätt, men omigen – det har inte varit självklart, eftersom jag givetvis har velat respektera din tystnad. Desto gladare blev jag över att du tagit dig tid att svara nu när du mår bättre. Jag återkommer till din kommentar och lägger ut den samtidigt med mitt svar på den. Ska jag tolka dig som att jag återigen kan adressera mina brev till dig när jag fortsätter min politiska tillbakablick?

Jag låter det här ligga kvar tills jag på något sätt fått respons från dig.

Hälsar
Anita

***

Käre Enn!

Ordningen är återställd. Jag fortsätter min historiska inventering hur det kommit sig att jag inte längre är så trosviss om min politiska hemvist, som jag varit tidigare i mitt liv. Jag justerar rubrikerna på mina tidigare inlägg, och ser fram emot att läsa dina reaktioner på mitt andra brev.

Visst minns jag Helga Henschens finurliga alster. Affischen med den väggklottrande buskillen hade hedersplats i studentlägenheten.

 

 

min-grna-drm-r-rd-helga-1200x1546

 

Jag lägger ofta ut mina blogginlägg på Facebook och det blev ett fint samtal där kring mitt första brev till dig. En fråga angående statsindividualismen kom upp, en fråga som jag vidarebefordrar till dig:

Var det en medveten politik från socialdemokraternas sida att skapa detta närmast världsunika kontrakt mellan medborgaren och staten, eller var det snarare så att det ena gav det andra, så att reformerna sammantagna resulterade i vårt trygghetssystem?

Undrade en fb-vän och undrar
Anita

P.S. Helga Henschens affisch blir en naturlig övergång till mitt andra brev till dig, där jag bland annat berör Hans Palmstiernas bok Plundring, svält, förgiftning. Jag ser fram emot ditt svar på brevet.  D.S.

 

Annonser
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: