Yogi-soppans översoppa!

Det sitter långt in att medge – men nu har jag skapat en soppa som till och med slår min egen stolthet –  yogi-soppan. Jag har alltså helt på eget bevåg gjort så att min favoritsoppa sedan några år hamnar på en andraplats. Visserligen en hedersam sådan, men ändå.

Den nya soppan utgår ifrån ett recept från en god vän, men jag har modifierat, ersatt och plockat bort så mycket att Gunnar inte skulle känna igen sin soppa. Ja, vännen heter Gunnar. Så det får bli namnet på sopp-nytillskottet.

Gunnars soppa lagar du till på följande sätt:

2019-03-31 12.23.28

Ingredienser 2 portioner:

  • Ingefära  – drygt 2 matskedar
  • Vitlök  – 2 matskedar
  • Smör  – 2 matskedar
  • Morötter  – 2 normalstora
  • Fisk –  en portionsbit valfri fisk
  • Mjöl  – 2 matskedar
  • Vatten – 1/2 liter
  • Fiskbuljong  – en tärning
  • Vitpeppar, hel – ca 15 st
  • Curry – 1/2 tsk
  • Dill – 1 tsk
  • Ev.  grönkål

2019-03-31 12.29.16

1. Börja med att skära ingefära och vitlök i små tärningar.
Var generös!
Jag använder drygt två matskedar ingefära och nästan lika mycket vitlök till två portioner av soppan.

2019-03-31 12.34.59

2. Klicka ett par matskedar smör i en kastrull.

Fräs ingefära och vitlök på svag värme. Försiktigt, de ska inte ta färg.

2019-03-31 12.35.31

3. Under tiden som ingefära och vitlök småputtrar skala och riv ett par morötter grovt på rivjärn.

2019-03-31 12.38.02

4. Höj värmen en aning och blanda de rivna morötterna med ingefära och vitlök.

Låt fräsa och rör om med en trägaffel då och då.

2019-03-31 12.41.00

5. Under tiden som det får fräsa i kastrullen (inte för varmt) , skär eller klipp fisken i småbitar. Den här gången använder jag torsk, men det går också bra med andra fisksorter.  Jag tinade tyvärr fisken lite för mycket, så att den blev lite för lös. Det är enklare att skära den i fina småbitar när den bara är halvtinad.

2019-03-31 12.41.566. Pudra ett par matskedar mjöl över röran i kastrullen. Höj värmen och rör om under tiden som mjölet blandas med grönsakerna. Häll på vatten (en halv liter) och en fiskbuljongtärning.

Låt koka upp.

2019-03-31 12.51.24

7. Lägg i fisk, vitpepparkorn (ca 15 st), dill (1 tsk) och curry (1/2 tsk).

Låt sjuda i ca fem minuter.

2019-03-31 12.47.49

2019-03-31 12.50.10Den här gången ”spetsade” jag soppan med klippt grönkål, som överlevt vintern ute i grönsakslandet, men det är inte nödvändigt. Soppan är fantastiskt smakrik och god både med och utan grönkål.

Då återstår bara att avsmaka och njuta!

2019-03-31 12.58.55

 

Smaklig måltid!

Till Enn Kokk – det kom något emellan

Du kanske undrar varför jag inte fortsätter på mitt påbörjade brev till dig.

Det finns många förklaringar.

Våren och sommaren är odlingarnas tid – och då har jag alltid svårt att slita mig från trädgården. Men det allra främsta skälet till att jag inte skrivit är en liten bedårande dam av rasen korthårig collie som lystrar till namnet Disa.

I januari fick en älskad hund somna in efter en lång kamp med sjukdom. Hennes syster hade lämnat oss ett halvår tidigare. Efter drygt tio år med två hundar i huset blev det plötsligt så fruktansvärt tomt! Promenader? Varför då? Det är väl ingen mening att gå promenader utan hund! (Alla som haft hund vet vad jag menar, andra kan inte riktigt förstå hur stor sorgen och saknaden är efter de älskade fyrbenta vännerna, det bara är så.)

När den värsta sorgen lagt sig började jag se mig om efter en valp, ett liv utan hund är inte ett fullvärdigt liv. Att hålla sig med hund är helt enkelt det naturliga tillståndet för människan, om någon frågar mig.

Jag hade tur! Det tog inte mer än ett par månader förrän jag fick kontakt med en uppfödare som planerade valpar till sommaren.

Den 24 april föddes nio välskapta valpar på Törnskogens kennel, i Kumla kyrkby, söder om Sala.

Disa är fornnordiska och betyder ödesgudinnan. Hon är mitt öde just nu, och livet framför bildskärmen har reducerats till ett minimum. Berättelsen om min politiska utveckling får anstå.

Just nu vill jag ge den lilla ödesgudinnan allt vad jag förmår för att hennes start i livet ska bli fortsatt så bra som jag förmår. Sina första åtta veckor bodde hon med mamma Molly och sina åtta syskon hos en fantastisk uppfödare, som ger valparna allt vad man kan önska.  Jag vill försöka ge Disa en lika bra fortsättning.

Tack Evama Thörnvall att vi fått förtroendet att ta hand om en av de nio små guldklimparna som mamma Molly ”levererat”! (Det är Evama som tagit alla fina bilder på hundarna innan de flyttat.)

 

 

molly m valpar dag 3

Vackra mamma Molly med sina valpar, tre dagar gamla (unga).

 

En vecka

En vecka.

 

14 maj 3 veckor

Tre veckor.

 

5 veckor all you wish

Disa, fem veckor.

 

6 veckor drygt

Drygt sex veckor.

 

7 veckor 11 juni

Disa, sju veckor, har dragit sig undan från alla stojiga syskon.

 

sista badet före flytt 17 juni

Innan man flyttar hemifrån ska man badas och göras fin.

 

2017-06-18 21.35.15

Första dagen hemma i gröna torpet, åtta veckor. Här testar Disa den nya sängen. Den är helt OK, tycker hon.

 

2017-06-28 13.02.54

Men husses säng utan ben (för att hon inte ska skada sig när hon hoppar) är också skön. The Japanese Way!

 

2017-06-22 10.51.47

Disas eget menageri!   🙂

 

2017-06-22 10.52.41

Visst är hon oemotståndligt söt!

 

2017-06-23 14.44.38

2017-06-27 16.55.49

2017-07-07 15.53.54

Rabarber som man snott i komposten är gott!

 

flaska

Vad har vi här?  Matte gör så mycket konstigt, hon verkar ha stoppat hundgodis i flaskan. Ja, ja, det ska väl inte vara så svårt att få ut.

 

flaska 2

Lätt som en plätt, ju!
bokashi 11 veckor

I skrivande stund är Disa elva veckor gammal och redan huvudet högre än en bokashi-hink.   🙂

*

Till Enn Kokk och alla andra: Väl mött igen när mörkret lägrar sig över Östhammarsfjärden och det åter blir tid att kura inomhus och kanske få lite tid över till tangentbord och bildskärm. Om ödesgudinnan ger sitt samtycke.    😉

Trevlig sommar till er alla från mig och Disa!

 

 

 

 

 

 

Svar från Enn Kokk

En förklaring är på sin plats. Utan att ha frågat Enn Kokk inledde jag något som var tänkt att bli flera inlägg på bloggen. I brev riktade till honom ville jag göra en politisk och personlig tillbakablick. Ett försök att reda ut den politiska vilsenhet jag känner idag.

Så jag skrev mitt första brev. Dagarna gick. Ingen reaktion från Enn Kokk. Jag skrev mitt andra brev. Också den här gången uteblev hans svar. Jag läste på hans blogg att han ramlat omkull och skadat sig. Jag försökte nå honom på hans blogg, men det jag skrev studsade tillbaka.

Var han arg på mig för mitt tilltag? Nej, det kunde jag inte tänka mig. Skulle jag kanske kontakta honom på telefon, skriva ett snigelpostbrev? Nej, trots att jag följt honom på hans blogg under många år så känner vi inte varandra personligen.

Så i stället för att vänta på hans svar, så valde jag att adressera om breven och rikta dem till mig själv.

Det gick några veckor – och plötsligt fanns där ett svar från Enn Kokk i min blogg-brevlåda:

***

Hej Anita

Jag förstår att jag har sårat dig genom att inte svara, men det har sina rimliga förklaringar.

Jag kollar oftast dagligen din blogg, och jag läste följaktligen med intresse dina två inlägg, riktade till mig personligen.

Dina “Brev till Enn Kokk” fick jag omedelbart lust att kommentera, dessutom positivt, så jag tog till och med fram programmaterial, bland annat de två socialdemokratiska partiprogram jag själv i egenskap av huvudsekreterare i programkommissionen har haft ansvar för, de från 1975 (Olof Palme) och 1990 (Ingvar Carlsson).

Men det kom annat emellan.

Jag blev kraftigt förkyld.

Vi höll på att packa våra kläder, böcker, skivor och andra saker inför årets flytt till sommarhuset i Öregrund – stadsbuden kom på tisdag i påskveckan.

När jag senare samma dag kom till Öregrund med buss, var det första jag råkade ut för en olycka: Jag ser dåligt i häftigt solsken, såg därför inte trottoarkanten, snavade och föll i asfalten fullkomligt handlöst – tre skolungdomar som kom cyklande fick hjälpa mig upp, och det var med ganska stor möda jag lyckades ta mig till vårt sommarhus. Jag blödde från ett finger, hade skrapat vänstra knäet – sårskorporna finns fortfarande kvar – och fick ett blåmärke i mellangärdet. Och värst av allt: jag hade skadat revben på vänster sida. Vårdcentralen, som jag förstås gick till, konstaterade det senare, men revben kan inte gipsas, så man sa att läkningen skulle ta cirka fyra veckor och under tiden kunde det periodvis göra ännu mera ont.

Mitt i alltihop har jag lyckats få ett välkomnande svar från dem som i dag bor i det hus i Juniskär söder om Sundsvall, där jag växte upp under andra hälften av fyrtiotalet och under femtiotalet. Sonen har gett mig i present en bilresa till min uppväxtmiljö och min gamla skolstad.

Jag har försökt behålla mina många bloggläsare genom att till exempel som vanligt lösa Melodikrysset, men annars har jag mot alla mina normala vanor haft helt bloggfria dagar. Jag har försökt genomföra en del tidigare inbokade åtaganden men oftast hållit mig inomhus. Birgitta har gjort en jätteinsats: har till exempel helt tagit hand om sådant som vi normalt brukar dela på: handla, laga mat oh diska. Själv har jag inte ens klarat att packa upp en del av mina flyttkartonger/flyttväskor.

Nu verkar det ändå gå åt rätt håll, men när jag före veckohelgen var hos min husläkare för besiktning, konstaterade hon, att jag har drabbats av vaxproppar i båda öronen. Så i dag har jag varit på vårdcentralen i Öregrund och fått behandling ordinerad och inbokad.

Och märk att jag tidigare har skrivit på bloggen om allt utom det allra sista.


***

Några korta kommentarer till första delen av den text du ursprungligen adresserade till mig:

Göran Greider och Daniel Suhonen är båda delar av den socialdemokratiska vänster också jag själv alltid har räknat mig till. Jag känner dem också personligen. Greider har jag inlett seminarier tillsammans med. Och Suhonen använde jag till att organisera en ideologisk seminarieövning med socialdemokratiska partistyrelsen.

När jag inför 1975 års programrevision knöts till programkommissionen, var jag med om att ge partiprogrammet den vänsterprofil partiet och dess program ursprungligen hade. Det marxistiska arvet och jämlikhetsperspektivet lyftes fram. Arbetsplatsdemokratin lyftes fram som medel för att demokratisera det ekonomiska livet. Solidaritetsbegreppet vidgades till att omfatta också tredje världen och befrielserörelserna där. Både kapitalismen och kommunismen angreps i samma avsnitt.

I 1990 års partiprogram fogas på ett mycket markant sätt ett grönt perspektiv till det röda – “min gröna dröm är röd”, ett Helga Henschen-citat, finns rent av som mellanrubrik i programtexten – och ett ekologiskt synsätt präglar hela programmet. Kulturpolitiken lyfts fram, och jämställdhet mellan könen görs till ett markerat mål för socialdemokratisk politik.

Senare har socialdemokratin tvingats backa eller själv valt att backa från några av de radikala kraven i de här båda programmen. Vissa av de programfästa ståndpunkterna från då har partiet alldeles i onödan överlåtit åt sina båda samarbetspartier, och eftersom den nuvarande partiledningen suktar efter att kunna samarbeta även med borgerliga partier, har en del tidigare, radikala ståndpunkter övergivits.

Vänsterpartiet driver en del frågor, som även jag finner viktiga. Men jag är också förtrogen med partiets ideologiska rötter och historia, och om man som jag kommer från en estnisk flyktingmiljö och har barndomserfarenheter av kommunismens praktik, känns det väldigt främmande att organisera sig eller rösta på det här partiet.

Slutligen, apropå tros- och kulturkartan du återger: Jag är som du vet inte religiös och tycker följaktligen att världen skulle slippa mycket elände, om man i stället kunde få jordens folk att intressera sig för mer näraliggande frågor om överlevnad och välfärd.

***
Jag blev glad, mycket glad över din respons, Enn! 
Mitt svar till dig (som jag lade ut på bloggen):

Hej och tack för ditt svar!

Nej, jag har inte blivit sårad över din tystnad, jag kan inte ta för givet att du skulle uppskatta mitt tilltag att skriva till dig offentligt, utan att ens fråga dig hur du ställer dig till det. Det knepiga för mig har varit hur jag ska göra när dina svar uteblivit. Jag har flera gånger försökt kontakta dig på din blogg, men tyvärr, kommentarerna studsar tillbaka, det är inte möjligt för mig att kommentera på din blogg.

Jag förstår inte vad det kan bero på.

Jag har övervägt om jag skulle kontakta dig på annat sätt, men omigen – det har inte varit självklart, eftersom jag givetvis har velat respektera din tystnad. Desto gladare blev jag över att du tagit dig tid att svara nu när du mår bättre. Jag återkommer till din kommentar och lägger ut den samtidigt med mitt svar på den. Ska jag tolka dig som att jag återigen kan adressera mina brev till dig när jag fortsätter min politiska tillbakablick?

Jag låter det här ligga kvar tills jag på något sätt fått respons från dig.

Hälsar
Anita

***

Käre Enn!

Ordningen är återställd. Jag fortsätter min historiska inventering hur det kommit sig att jag inte längre är så trosviss om min politiska hemvist, som jag varit tidigare i mitt liv. Jag justerar rubrikerna på mina tidigare inlägg, och ser fram emot att läsa dina reaktioner på mitt andra brev.

Visst minns jag Helga Henschens finurliga alster. Affischen med den väggklottrande buskillen hade hedersplats i studentlägenheten.

 

 

min-grna-drm-r-rd-helga-1200x1546

 

Jag lägger ofta ut mina blogginlägg på Facebook och det blev ett fint samtal där kring mitt första brev till dig. En fråga angående statsindividualismen kom upp, en fråga som jag vidarebefordrar till dig:

Var det en medveten politik från socialdemokraternas sida att skapa detta närmast världsunika kontrakt mellan medborgaren och staten, eller var det snarare så att det ena gav det andra, så att reformerna sammantagna resulterade i vårt trygghetssystem?

Undrade en fb-vän och undrar
Anita

P.S. Helga Henschens affisch blir en naturlig övergång till mitt andra brev till dig, där jag bland annat berör Hans Palmstiernas bok Plundring, svält, förgiftning. Jag ser fram emot ditt svar på brevet.  D.S.

 

Boktips – De osynliga

de osynligaVi befinner oss långt upp i Nordnorge i början av 1900-talet. Prästen som vårdar sin skock från fastlandet är på besök på ön. Det är hög tid att döpa Ingrid. Hon är redan tre år men det har fortfarande inte blivit av att göra resan in till fastlandet för att kristna tösen. Resan som tar ”två timmars rodd med snipan”:

”De går vidare upp över ön och pratar om dop och fisk, och dun, och prästen är alldeles till sig över Barröy, som hemifrån sedd liknar en svart sten vid horisonten, men som visar sig vara den grönaste örtagård, måste han tillstå i Guds namn, i likhet med många av öarna härute antagligen, med bara en eller två familjer, en handfull människor på var och en av dem, som odlar ett tunt lager jord och fiskar i havets djup och föder barn som växer upp och odlar samma jord och fiskar i samma djup; detta är ingen karg och bitter kust, utan ett pärlband och en guldlänk, vilket han brukar understryka i sina mest inspirerade predikningar. ”

Roy Jacobsens De osynliga är en utsökt liten bok, inget mindre än en pärla. Eller – egentligen rör det sig om två böcker: en bok med rader av luftiga och svindlande vackra ord, som löper som eviga vågor mot stranden. En andra bok står att läsa mellan raderna, där finns allt det som författaren lämnar över till oss läsare att fylla i.

Bok-orden för mina tankar till en konstnär; som står på toppen av huvudön, försedd med skissblock och kol, färdig att med snabba drag teckna ner det för ögat synliga.

En liten familj, en ö-grupp som är deras fiskehemman. Utlämnade till havets nycker, till vindar och vatten och horisont.

Trots att landskapet är kargt och blåsigt finns där också ett överflöd: glittrande, sprattlande fiskkroppar, ejderdun, fågelägg, får som lammar, kor som ger mjölk.

Men ständigt detta hav. Allt sker på havets villkor. Havet, på vilket fadern ger sig av varje höst för Lofots-fiske och blir borta i flera månader.

Då måste mor Maria och Ingrid och farfar Martin sköta alla sysslor. Och Barbro, förstås. Som är lite eljest.

Men innan Hans ger sig iväg kommer första vinterstormen, ”lika ofantlig varenda gång och kommer med ett våldsamt allvar, de har inte upplevt maken till storm, även om också det hände i fjol”.

Hösten när prästen har fått döpa en av sina minsta och vinterstormen kommer har Hans ”varit ute tre gånger och tjudrat också det som han inte trodde skulle vara möjligt att tjudra. Han har sett en av tackorna blåsa i havet innan han hann låsa in resten av dem i båthuset, eftersom de inte har slaktat än och inte har plats för alla i lagårn, och därinne tjudrar han dem vid snipan, som han dessutom förtöjer, det är löjligt vad en man kan hitta på när han drabbas av Första vinterstormen”.

Låter det arkaiskt, närmast gammaltestamentligt? Det är det. Utan att någonsin bli annat än jordnära, pragmatiskt, meditativt, precis som livet på en ö två timmars rodd från nordnorska fastlandet.

Plötsligt får Hans ett infall. Han säger åt Ingrid att hon ska följa med honom och titta på havet, så att hon lär sig att inte frukta det.

”Han klär på henne medan Martin skakar på huvudet, och knyter ett rep om livet på henne. De går ut under den fradgande himlen och kavar sig söderut, vadar motströms i en störtflod av vind och vatten, klättrar mödosamt över tre gärdsgårdar medan fadern skrattar för varje hinder och Ingrid måste hålla båda händerna för ansiktet för att kunna andas, upp mot vrålet som slår emot dem – rasande väggar av vatten som har tornat upp sig därute i den svarta natten och vältrar mot dem och krossas mot sten och strand och klippor så att sand och snäckor  och is fräter mot dem, för detta är det ingen som kan se på, eller fatta, eller minnas, Herrens dombasuner, det är bara att glömma alltihop med en gång.”

”Han skriker att hon ska känna med kroppen att ön inte rubbar sig, även om den skälver och både himmel och hav tätas med nytt drev, en ö går aldrig under, även om den skakar, den är orubblig och evig, fastlåst i själva jordklotet. Ja, det är närmast en religiös insikt, som han vill dela med sin dotter i den här stunden.”

*

När jag slår igen boken är Ingrid en mogen kvinna. Jag ligger helt stilla, kan knappt andas; andäktig av vördnad; inför människorna på ön och inför en författare som kan fånga mig så fullständigt med sina ord. Om det inte vore för att den fristående fortsättningen på De osynliga – Vitt hav –  ligger och väntar på mig på nattduksbordet, skulle De osynliga få min tid en gång till. Bara för att än en gång få njuta av poesin i den strama berättelsen om Ingrid, hon som blev kvar på ön, trots att hon nu är en vuxen kvinna.

 

de osynliga

 

 

 

 

 

 

Brevet till Enn Kokk – avsnitt 2

Käre Enn!

Här fortsätter brevet om min politiska vandring. En vandring där jag gått från att vara tryggt förankrad i vissa värden, till att idag ha en upplevelse av att vara fullständigt politiskt hemlös.

Innan jag fortsätter kan en sammanfattning av innehållet i första avsnittet av mitt brev vara på sin plats. Underrubrikerna talar sitt tydliga språk:
Politiskt vemod – Alltid vänster – Begåvningsreserven – Statsindividualism – Frihet, inte beroende – World Value Survey – Kulturkartan.

*

Både röd och grön

Politiskt röd av födsel och ohejdad vana, alltså. Men hur kom det sig att jag mycket tidigt blev miljömedveten?

Jag har inget tydligt svar på det. Alltid naturälskande, men inte mer än andra. Hängiven trädgårdsodlare, gick under smeknamnet ”Mullvaden” när barnen bodde hemma. Älskar doften av kompost. Tänk att kunna skapa sin egen jord! Utan konstgödsel, givetvis.

Ju mer jag odlar, oavsett om det är ögongodis som rosor och perenner, eller mer matnyttiga saker, desto mer ökar den vördnad jag känner inför växandets mysterium. Det blir så tydligt att jag själv, att människan, är en liten del i ett gigantiskt ekosystem.

natur

Länk till mina blogginlägg om miljö/klimat

Länk till blogginlägg om odling

Länk till blogginlägg om naturens årsväxlingar

Länk till blogginlägg om djur och natur

Odling 2

Rosenmandela

Helikopterperspektiv

Jag har nog alltid haft ett behov av att ställa mig vid sidan om det som händer här och nu, i ett försök att betrakta skeendet objektivt. Försökt förstå hur saker hänger samman, letat efter helheten. Ett slags helikopterperspektiv. Det som ofta har blivit synligt är att människan tycks arbeta mot naturen, i stället för att inse att hon är en del av den. Därav min förtvivlan att människan inte förstår att förvalta den skapelse vi fått oss till låns.

Min miljöbibel

Jag minns fortfarande tydligt den hisnande upplevelsen, när jag gång på gång läste Hans Palmstiernas banbrytande Plundring, svält, förgiftning. Det här var i slutet av 60-talet, och boken blev en chockartad ögonöppnare för mig. Ja, Palmstiernas bok hade ett större inflytande på mig än Rachel Carsons epokgörande Tyst vår.

palmstierna

 

plundring

Mitt eget exemplar av Plundring, svält, förgiftning tappades bort i någon flytt, men för några år sedan köpte jag ett nytt, begagnat exemplar. Ett nytryck från 80-talet, som fått en kompletterande inledning, författad av professor Erik Arrhenius. Han skriver:

”Nu på 80-talet ser vi, med den större skärpa som ett ökat kunskapsunderlag ger, i stort sett samma hotbilder framträda som dem Hans Palmstierna beskrivit. ”

Vilka hotbilder varnade Hans Palmstierna för? Kapitelrubrikerna i boken ger en tydlig bild av bokens innehåll:

Jorden är ett litet klot med begränsad yta.
2,4,8,16, 32, 64, 128. . . miljarder (befolkningsökningen, min kommentar)
Klockan var mer än vi trodde
Intelligensens roll
Plundra den fattige
Proteinbristen
Gödsel
Okonventionell föda
Havens skördar
Annorlunda proteinproduktion
Vatten
Hejda nedsnuskningen av vattnen
Sopor
Luftlort
Jordförstöring
Kampen mot skadeinsekter och ogräs
Gamla metoder och nya vägar
Förskingringens sekel
Seger på poäng – in i döden
Epilog

*

Helhetsgrepp

Med andra ord, Palmstierna tog ett unikt helhetsgrepp på hur han såg på situationen för planeten och mänskligheten. Hans språk är rakt och enkelt, och mycket övertygande. Jag vill gärna dela med mig av några citat ur boken. Detta publicerades alltså för femtio (!) år sedan:

”Vi västerlänningar handlar osolidariskt mot resten av mänskligheten. Vi kan inte vänta oss att bli skonsamt behandlade om vi fortsätter på den nuvarande linjen. Denna jordens goda är ojämnt fördelat över vårt lilla jordklot. Vi måste se till att det blir jämnare fördelat, även om det på kort sikt går ut över oss själva.”

Vi vet hur vi bör handla – att låta bli är inte längre ett misstag, det är ett brott. Antingen beslutar vi oss för att med all makt söka göra mänsklighetens villkor drägliga, eller också beslutar vi oss för att låta allt vara som det är, och dömer därmed våra barn till Ragnarök.”

Palmstierna var född friherre, men kom under sitt alltför korta liv alltmer att röra sig i riktning mot socialismen, något som inte sågs med blida ögon av alla.

Så länge det inte finns någon global, planerad hushållning, kan vi inte räkna med att förhållandena ändras. En ny ekonomi kan inte genomföras så länge mänskligheten envisas med att på ett förlegat sätt dela upp sig i intressesfärer, ofta dominerade av stora koncerner som i sin tur är beroende av stöd från militärmakten som i sin tur är beroende av koncernerna i en till synes evig ringdans. Därför måste man åstadkomma en boskillnad mellan militärmakt och affärsliv. Räckte inte de bistra erfarenheterna från Hitlers tid?”

Till sist: vi måste kräva ett ekonomiskt system där de rikare inte bara blir än rikare, de fattiga svälter ihjäl. Tiden är ute för det liberala ”laisser faire – laisser aller”. Det finns ingen möjlighet att klara krisen om vi som hittills låter allt ha sin gång. En verklig internationalism med sträng, planerad hushållning av jordens resurser kan klara oss. Ett frö finns i socialismen och kanske även i den multilaterala hjälpen som går via FN.”

Han avslutar med orden: ”Hinner det gro innan jorden utarmas?”

Idag har vi facit

Jag anser att vi idag har facit i hand. Under de femtio år som gått sedan Palmstierna skrev sin bok har vi bara fortsatt på den utstakade vägen, som leder snabbare och snabbare mot undergången. Under många år har jag försökt dra mitt strå till stacken, för att motverka utvecklingen, genom att vara aktiv i miljö- och klimatfrågor på nätet. Jag har delat artiklar på facebook, jag har skrivit blogginlägg, jag har diskuterat ödesfrågorna med både de som vill och de som inte vill höra på det örat. Jag har i själ och hjärta vandrat på mitt eget sätt i Palmstiernas fotspår.

*

Den här ”dikten” publicerade jag år 2010 på Poeter.se. Jag travesterar Olrogs Bullfest.

Öka takten alla marknadsbarn
Tillväxt, Tillväxt hela dan
ständigt snärjda uti Mammons garn
Tillväxt, Tillväxt hela dan
sången ekar mellan fur och gran
Tillväxt, Tillväxt hela dan
konsumtion
det är vår livsvision
vi vill ha
Tillväxt, Tillväxt hela dan

*

Jag utgick i min enfald ifrån att ironin skulle uppskattas och att budskapet skulle applåderas, men hej, vad jag bedrog mig! De flesta som kommenterade texten halkade in på det orimliga i att ifrågasätta Den Heliga Tillväxten.

Att ”vara vänster”

Sedan en tid tillbaka har jag upphört med mitt missionerande. Jag inser att den som inte förstår allvaret med miljö/klimatfrågan idag, den går inte att nå. Att inte försöka påverka är dessvärre en attityd som strider mot min natur. Att vara vänster är, som jag ser det, att våga se missförhållanden och vilja åtgärda – NU

Det politiska vemodet hade börjat ta sitt grepp om mig.

VEMOD

 

 

Brevet till Enn Kokk – avsnitt 1

Käre Enn!

Jag skriver till dig för att försöka förstå: är det jag som har förändrats eller är det politiken och de politiska partierna som har förändrats?

För första gången i livet är jag nämligen fullständigt politiskt hemlös.

Politiskt vemod

När jag tänker efter så kan man på ett sätt säga att vemodet lagt sig, inte bara som det gör på hösten över Sjötorget i min lilla stad, utan faktiskt över hela mig. Det vill säga över den del av mig som rör min politiska hemvist.

Jag hoppas du inte misstycker om jag väljer att i brevform förklara för dig vad vemodet består i och hur jag jobbar på att ta mig ur det. Risken är stor att det blir ett mycket långt brev, eftersom jag vill ta det från början. Men jag delar upp det i lämpliga avsnitt för att inte trötta ut dig.

Alltid vänster

Att vara vänster är, när allt kommer omkring, att vara universell och att i viss mening svalkas av det: mitt liv är bara ett liv i den kollektiva väven.

Så skriver Göran Greider i sin självbiografiska bok ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”.

Jag har hela mitt liv betraktat mig som vänster. Jag tänkte först skriva ”jag har hela mitt liv identifierat mig som vänster”. Men på grund av den ytterst märkliga identitetspolitik som har kapat stora delar av vänstern idag så valde jag avsiktligt bort ordet. Jag kommer med stor sannolikhet att återkomma till det senare. 

En politisk presentation av mig skulle kunna se ut så här: jag har alltid befunnit mig i gränslandet mellan radikala sossar (Daniel Suhonen och Göran Greider uttrycker ofta mina egna värderingar) och Vänsterpartiet. Men jag har tyvärr aldrig känt mig riktigt hemma i någondera av de två partierna. Det ena har mer och mer blivit ett förvaltande parti i stället för ett parti som gör skillnad. Redan Tage Erlander oroade sig över den utvecklingen.

Det andra partiet har varit alltför militant för att passa mig i smaken.

Begåvningsreserven – jag och Göran Persson

Jag växte upp i ett arbetarhem, jag fick arbetarrörelsen med modersmjölken. Göran Persson är något år äldre än jag, men båda växte vi upp i socialdemokraternas folkhem, där arbetarbarn med ”läshuvud” skulle få chansen. Han blev statsminister, jag valde en lite mera tillbakadragen karriär  🙂  – men ingen av oss hindrades på grund av vårt ursprung att göra vad vi ville med våra liv. Något som såg helt annorlunda ut för vår föräldrageneration. 

Statsindividualism

Göran Persson och jag hade turen att växa upp i det som ibland benämns statsindividualism, det absolut vackraste statsskick jag kan tänka mig. Statsindividualismen var och är socialdemokraternas förtjänst till hundra procent och det kommer jag att vara evigt tacksam för. 

Du, Enn, behöver ingen förklaring vad statsindividualism innebär, men för andra som händelsevis läser mitt brev till dig vill jag förklara.

Frihet – inte beroende

Man kan förenklat säga att staten har ett kontrakt med varje medborgare, ett kontrakt som gör varje individ oberoende av andra.

Jag tar några exempel:

Vi har en väl utbyggd förskola, som innebär att kvinnor som fött barn inte blir beroende av andra när hon vill börja förvärvsarbeta.

När vi blir vuxna är vi inte beroende av föräldrarnas ekonomiska situation för att kunna studera. Alla har rätt till studiemedel och studielån.

Särbeskattning för gifta par är en självklarhet. (I Sverige, men absolut inte överallt.)

Vårt socialförsäkringssystem är väl utvecklat.

När vi blir gamla tas vi omhand av samhället, vi behöver inte bli beroende av släktingars välvilja.

Kort sagt, vi har ett välfärdssamhälle som trycker på individens frihet i alla åldrar.

Wikipedia: Enligt idéhistorikern Peter Antman är det ”få välfärdsstater [som] är lika konsekvent uppbyggda kring idén om individuell autonomi som Sverige. Nästan alla våra välfärdssystem är kopplade till den enskilda personen, inte till familjen eller till arbetet som är så vanligt i andra västländer.”

Statsindividualismen genomsyrar vårt samhällsskick på djupet. Man kan säga att det blivit synonymt med svenska värderingar. Och precis som det konstateras i Wikipedia så är Sverige unikt i sitt slag.

Jag tror du skriver under på att det är viktigt att vi värnar det socialdemokratin har kämpat sig till under flera decennier, och som inte på något sätt kan tas för givet. 

En socialdemokratisk skapelse ?

Om det i den tidiga socialdemokratin fanns någon uttalad plan för att åstadkomma detta unika kontrakt mellan varje medborgare och staten, eller är det ett oförutsägbart resultat ut andra, mer tillfälliga, ambitioner, vet jag inte.

Att statsindividualismen skulle vara en socialdemokratisk skapelse är min egen tes. Jag grundar det på att socialdemokratin dominerade det politiska livet under de decennier när statsindividualismen uppstod, och på det faktum att ”ismen” inte blivit så dominerande i något annat land. Även om Danmark och Norge också präglats av samma föreställning.

Om ordet ”statsindividualism”

Ordet myntades 2006 i boken Är svensken människa?: gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. Författare historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren.
Enligt dem finns en paradoxal kärna i det svenska sociala kontraktet: ett gemenskapsprojekt som strävar efter att frigöra individen från mellanmänskligt beroende.

är svensken människa

Lena Andersson om boken

Den filosofiskt orienterade författaren Lena Andersson skrev bland annat så här om boken:

”Det är detta skattekverulanterna och kärnfamiljskramarna aldrig har förstått. Anledningen till att motståndet mot skatterna är så mycket mindre än borgerligheten önskar är inte att svensken är solidarisk, utan att folk vet att skatterna är priset för oberoendet. Svensken har haft nog av brukspatroner, präster, fäder och andra patriarker som styrt och kuvat henne i den lilla världen, i civilsamhället.”

World Value Survey

World Value Survey bekräftar att Sverige är unikt, och det ska vi vara stolta över.

Från deras hemsida: ”World Values Survey (WVS) är ett globalt forskarnätverk som från 2012 har sitt sekretariat på Institutet för Framtidsstudier. WVS har sedan 1981 intervjuat hundratusentals människor i närmare hundra länder om deras värderingar. Tack vare de data WVS har samlat in och gjort allmänt tillgängliga, är det möjligt att studera geografiska och tidsmässiga skillnader i synen på en rad fenomen som har betydelse för våra samhällens framtida utveckling. Bland de saker som studerats finns demokratiutveckling, människors uppfattning om mänskliga rättigheter, synen på åldrande, ungas plats i samhället, korruption och förtroende visavi samhällets organ.”

Kulturkartan

svenska värderingar

”Kulturkartan är ett av de mest kända resultaten av World Values Survey. Den är baserad på ett urval frågor ur studien och visar hur olika länder i världen placerar sig utifrån medborgarnas värderingar.

Länderna placeras ut efter sina värden på två axlar. Den undre axeln, x-axeln, mäter synen på livet i en rangordning från ren överlevnad till livskvalitet, tillit och självförverkligande. Ju längre högerut ett land placerar sig, desto viktigare är individens frihet. Den vänstra axeln, y-axeln, mäter traditionella värderingar där religiösa föreställningar och respekt för auktoriteter hamnar långt ned och sekulära, rationella, hamnar högre upp på skalan.

Man har svarat på frågor om hur man t.ex. ser på familj, arbete, religion, politik, samhälle, vetenskap, trygghet, säkerhet, våld, framtiden.

Länk för den som vill läsa mer.  https://www.iffs.se/world-values-survey/

Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att inse att det kan bli vissa kulturkrockar när man ser Sveriges position i förhållande till många av de länder som vi idag har stor invandring ifrån. Jag återkommer till det längre fram.

Jag stannar här för den här gången. Jag konstaterar att mitt liv har sammanfallit med socialdemokraternas storhetstid. En tid som gett varje individ en unik möjlighet att utifrån sina förutsättningar bygga upp sitt eget liv.

 

 

När vemodet lagt sig över Sjötorget . . .

. . . och lekplatsen för de minsta ekar av tystnad . . .

 

2016-10-11 15.18.53

2016-10-08 11.52.34

2016-10-08 11.53.032016-10-08 11.54.04

. . . när ungdomarnas skratt inte hörs vid volleybollplanen . . .

2016-10-08 12.00.19

. . . och fotbollsburen står stum och tyst . . .

2016-10-08 11.54.56

. . . när träningsredskapen står i stram givakt . . .

2016-10-08 11.56.34

2016-10-08 11.57.53

2016-10-08 11.57.00

. . . när kastanjeträden släppt sina frukter . . .

2016-10-11 15.17.54-1

2016-10-11 15.17.41

. . . och cykelställen gapar tomma . . .

2016-10-08 11.54.45

 

. . . när inte en enda Kanadagås är synlig på fjärden . . .

2016-10-08 12.06.56

 

. . . och bara gräsänderna är kvar . . .

2016-10-11 15.24.54

. . . förutom alla vackra djur och fåglar som trollats fram ur döende almar . . .

2016-10-08 12.12.32

2016-10-08 12.11.50

2016-10-08 11.53.20

2016-10-08 11.53.39

. . . när inget tonårsfnitter hörs inifrån paviljongen . . .

2016-10-08 11.57.24

 

. . . när gräsytorna ligger ödsliga . . .

2016-10-11 15.21.07

2016-10-11 15.20.12

. . . och enda spåren efter sommarens ambulerande tivoli är hjulspår i gräset . . .

2016-10-08 12.03.08

. . . när sista schackdraget är spelat . . .

2016-10-08 12.01.02

. . . och anläggningen som lockar barn i alla åldrar, med eller utan cykel eller skateboard, står övergiven och stum . . .

2016-10-08 12.03.30

2016-10-08 12.02.34

 

. . . när röken sedan länge lagt sig vid grillplatsen . . .

 

2016-10-08 12.05.02

. . . när inga människor syns vid de gamla magasinen . . .

2016-10-11 15.24.32

. . . och regnet letat sig in på kameralinsen . . .

2016-10-08 12.06.34

2016-10-08 12.06.10

 

. . . då vet man, att hösten har anlänt till min lilla stad.

 

2016-10-08 11.59.02

2016-10-08 11.59.37

 

Cinema Paradiso – filmernas film

 

Skärmklipp 2017-07-25 20.11.15

 

Cinema Paradiso. Det är titeln på filmen som tronar högst upp på min egen lista över favoritfilmer.

Cinema Paradiso. En meta-film. En film om film. Filmernas numero uno.

Cinema Paradiso. En film om en unik vänskap mellan en pojke, Salvatore med smeknamnet Toto och Alfredo, (suveränt gestaltad av Philippe Noiret) en gammal man som arbetar som maskinist i den sicilianska hålans enda nöjespalats, biografen Cinema Paradiso.

Kärleken till film för Alfredo och Toto samman, och kommer att ha en avgörande betydelse både för deras vänskap och deras fortsatta liv.

vänskap

Cinema Paradiso. En film om kärlek. Kärleken till filmens värld. Men också en film om den romantiska kärleken, den allra första, trevande, spirande, som hör ungdomen till. En italiensk film utan ”amore” har jag svårt att föreställa mig. Tonåringen Toto förälskar sig i den nya flickan på skolan, Elena, något som kommer att påverka resten av hans liv.

bikt

Guiseppe Tornatore är mannen som har regisserat detta mästerverk. Filmen kom 1988, den dränktes i prestigefyllda priser, bland annat en Oscar för bästa utländska film.

Skärmklipp 2017-07-25 20.11.07

Filmen är delvis självbiografisk

Tornatore växte upp i en liten stad i norra Sicilien. Han tillbringade massor av tid i den lokala biografen och hade liksom Toto en djup vänskapsrelation med biografens maskinist. Maskinisten, som hette Pintacuda, gav även han den unge Tornatore en filmkamera i present.

tornatore

Mimmo Pintacuda, Giuseppe Tornatore and Paolo Pintacuda (Mimmo’s son). Photo by Giovanni Maria Falcone, from sicilymag.it

*

Cinema Paradiso inleds med att Salvatore, nu vuxen och framgångsrik, får ett samtal från Sicilien. Det är hans mor som har något att berätta. Salvatore har då inte besökt sin hemstad på 30 år.

Ett telefonsamtal, och ett klirrande vindspel utanför fönstret till Salvatores lyxvåning för hans tankar till barndomen. För sitt inre ser han korgossen med pinglan i sin hand.

Skärmklipp 2017-07-25 20.20.19

Korgossen  sover sig igenom mässan eftersom han inte gått till sängs som han borde kvällen innan. Han har (förstås) varit på sena bioföreställningen. Precis som alla andra kvällar, till hans mors stora förtvivlan.

young toto

Därefter spelas berättelsen om Totos barndom och ungdom upp. Film fungerar bättre än alla andra konstformer när det kommer till att skildra att någon gör  drömska återblickar. Ibland spelar minnet oss spratt, vissa bilder förstoras, andra förminskas, vissa bilder minns vi kanske fel, vissa bilder minns vi inte alls. Vissa bilder etsar sig för alltid fast i våra hjärtan.

 

toto på biografen 2

toto på biografen

totos rum

Handlingen tar sin början på 40-talet, andra världskriget är slut, men många sicilianska män som deltagit i kriget saknas fortfarande. Det enda Toto vet om sin far är att han liknar en känd filmstjärna. Överhuvudtaget blir det många referenser och till och med långa citat ur filmer i de fascinerande samtalen mellan Alfredo och Toto.

 

clark gable

 

Behöver jag säga att det här är en oerhört vacker film? Tornatore låter ofta kameran gå från översiktsbild till närbild. Tempot är lugnt, bilderna arkaiska – stillastående och i rörelse på samma gång.

klockstapel

 

stadsbild

staden uppifrån

skolan

Det finns många likheter mellan Federico Fellinis Amarcord (en annan favorit) och Cinema Paradiso, men där Fellinis minnesbilder framställs aningen drastiskt, ja snudd på skruvat så är Tornatores minnesbilder skildrade med stor värme och ömsinthet. Tornatore balanserar skickligt mellan vemodig nostalgi och lågmäld humor, filmen växlar ständigt mellan allvar och skratt, pappersnäsduk anbefalles för den lättrörde.

Stora delar av filmen utspelas inte oväntat i biograf Cinema Paradisos maskinrum.

projektorrum

Men kameran följer också med in i biosalongen. Ibland ligger fokus på biografbesökarna – den lilla sicilianska stadens invånare verkar alla gå på bio samtidigt. Där sitter den ammande kvinnan med sitt spädbarn, där hittar vi mannen som löst biljett för att få sova i en skön fåtölj, vi anar de som längst bak i salongen gör allt annat än tittar på filmen som visas, och vi ilsknar till när överklasskillen på balkongen spottar ner på ”pöbeln”.

Ibland är fokus på den film som för tillfället visas i salongen. Vi ser då samma film som biobesökarna. Chaplin, förstås, till allas förtjusning, och publiken viker sig av skratt. Många stönar och suckar blir det bland stadens unga pojkar i salongen när Brigitte Bardot dyker upp på filmduken. Men vi får även se glimtar ur nyhetsjournaler, där kameran förevigat tröstlösa, ringlande karavaner av krigsfångar på vintriga vägar.

Censur

Det är bara en enda person, utöver maskinisten (och Toto) som ser alla filmer i sin helhet. Det är stadens präst.

 

Skärmklipp 2017-07-25 20.27.12

 

Han censurerar filmerna och alla ekivoka scener klipps bort innan filmen får visas för publiken, som buar och protesterar våldsamt när de inser att de (återigen) gått miste om konfekten. Prästens censur får för övrigt en dråplig upplösning i filmens slutscen.

Filmmusik = Ennio Morricone

Till sist: Vad vore en italiensk film utan musik av maestro Ennio Morrocone.

 

morricone

Ennio Morricone
Filmmusikens padre padrone

med Clintans hjälp och med sin sisu
han snärjt mig för evigt i Cinema Paradiso

Här har jag skrivit mer om honom. Dessutom finns där ett klipp med ledmotivet ur filmen.

*

Den som blivit nyfiken på filmen har möjlighet att se den på youtube-klippet här nedan, tyvärr en nedbantad version. Director´s cut verkar inte längre finnas tillgänglig. Filmen är textad på engelska, och både ljud och bild kunde vara av bättre kvalitet. Men det glömmer du snart, om du börjar titta, det kan jag försäkra.

Föreställningen kan börja!

toto o elena

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Musik för mig – kanske för dig (10)

En artist som knappt hunnit starta sin karriär förrän hon rycktes bort, bara 33 år gammal, är Eva Cassidy. Hon hade kunnat bli hur stor som helst om hon hade fått leva.

Wikipedia:

Eva Cassidy, (1963 – 1996) var en amerikansk sångerska.

”Cassidy sjöng jazz, blues, folkmusik, gospel och pop och trots sin begåvning var hon under sin livstid främst känd i hemstaden Washington. Utanför Amerika blev hon först känd i Storbritannien där en radiokanal började att spela hennes musik. 2001  nådde hennes album de brittiska topplistorna och sålde i miljonupplagor. Hon var extremt blyg och hade svårt att uppträda inför mycket folk, vilket troligen bidrog till att hennes framgång blev främst postum.”

Eva Cassidy vägrade låta sig sorteras in i ett fack, hon ville sjunga musik som hon gillade, oavsett genre. Jag väljer en vacker ballad, Anniversary Song.

Anniversary Song

Today has been a special day
An anniversary, a request
That you play your piano
As the evening sun slowly sets

[Chorus]
I never thought I’d get this old dear
Never had a reason to live so long
And the Lord’s been like my shadow
Even when I was wrong
No I never thought it would turn out this way

A birthday with apologies
For all the tears and the rest
And I’ve always saved your poetry
For those years when you forget

[Chorus]

So sing with me softly
As the day turns to night
And later I’ll dream of paradise with you
I love you and good night

 

 

 

 

För den som uppskattar den musik jag valt ut och vill lyssna på den har jag sammanställt en lista på Spotify:

https://open.spotify.com/embed/user/anitalindblad/playlist/10tAYfN102z7H2h3rcR7VU

Musik för mig – kanske för dig (9)

Dags för avdelningen dragspel/tango, denna härliga kombination. Jag har svårt att välja ut en enda representant för den genren, det får bli tre. Alla goda ting är som bekant tre.

1. Astor Piazolla, argentinsk dragspelsvirtuos, för alltid förknippat med genren tango nuevo.

 

2. Maria Kalaniemi, finländsk dragspelare, arrangör och kompositör.

 

3. New Tango Orquesta, (senare ombildat till New Tide Orquesta), en svensk kammarmusikgrupp.