Världen är så stor, så stor . . .

Det här kortet är taget i slutet av 1800-talet. Husen uppfördes 1874 i Skutskär av Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag, och kallades för hyreskaserner. Kasern är från början ett begrepp som användes i det militära, en kasern var avsedd som bostad för militär personal av lägre grad. Fotfolket.

I hyreskasernerna i Svarthamn, som området på bilden kallades, bodde också ett fotfolk. Alla arbetade de för Bolaget. Varje kasern bestod av tolv lägenheter om ett rum och kök. Från början var det dass i uthuset som gällde, men när flickan flyttade in, hade man lyxat till det med wc i varje lägenhet och rinnande kallt vatten i zinkhon i köket. Det var på femtiotalet, då hade husen redan åttio år på nacken.

Badrum fanns inte, men ”Bolaget” hade byggt ett badhus, med bassäng och karbad. Dit vallfärdade familjerna en gång i veckan för att sköta sin hygien. Flickan minns fortfarande de frodiga tanterna som skrubbade ryggen på modern, där hon satt i det vattenfyllda träkaret och hela rummet ångade sinnligt av tvål och varma kroppar.

Bolaget använde spillvärme från fabriken för att värma upp vattnet i badhuset.

Bolaget bidrog också till byggandet av en idrottsplan, och ortens bandylag blev svenska mästare, inte bara en, utan två gånger.

Man kan inte säga annat än att orten blomstrade, även om alla var underställda Bolaget, och Bolagets vilja var kaserninnevånarnas lag. Det var en symbios som fungerade någorlunda, åtminstone var det flickans upplevelse. Världen var liten, gripbar och trygg.

Det är Bolaget som ”förstämmer”!

Flickans enda bekymmer var Kjell, en liten snorunge på tre och ett halvt. Han kunde inte låta bli att slita i flickans blonda lockar när hon började vara själv ute på gården. Det hjälpte inte ens att hon skrek till honom att:

”Du får inte göra så, för det är Bolaget som förstämmer!”

Nej, Kjell struntade blankt i Bolaget. Men värre skulle det bli. Ju längre flickan rörde sig bort från bakgården på sin egen kasern, desto mer lurade farorna.

En bild av samma fastigheter, 100 år senare.

*

Förlorad oskuld

Det är en varm försommardag. Mäktiga lönnar bildar allé längs gatan. Idag är de vackra och praktfulla, husen där hon bor. Idag är arbetarlängorna förvandlade till slott. Hon är fyra år, på det femte. Inte ser hon misären, inte ser hon sprickorna i fasaden.

Med en skatt i sin hand är hon på väg nedför lönngatan på väg mot gungorna. Träden bugar när den lilla prinsessan passerar. Hårt, hårt, men ändå varligt för att inte klämma sönder, håller hon sin dyrgrip i ena handen.

En skatt? Jo, nog är det en skatt. Det är tidigt femtiotal. Den frystorkade revolutionen har gjort sitt intåg även i deras lilla brukshandel. När modern handlar en förpackning Blå Bands Blåbärssoppa, följer en miniatyrförpackning, ett par centimeter lång, med. Den sitter fästad utanpå den stora, riktiga förpackningen. Tom, utan innehåll är den lilla asken, men för henne – en skatt! Den vackraste lilla förpackning hon skådat i sitt fyraåriga liv. Så riktig, så verklig, med text och färg och allt, och ändå så obegripligt liten!

Hon dansar gatan ner, eller svävar hon strax över marken? Den första hon möter är Gun, blivande klasskamrat. Äldst i en barnaskara av fem. Mamman, en gång säkert en attraktiv kvinna, nu sliten och vulgär. Pappan, vänlig men tärd, trasig och oförmögen. Gun bär den proletära stämpeln sedan länge inristad, inte bara i pannan, utan i hela sitt väsen. Allt det här vet flickan inget om. Inte än.

– Vad har du där?

Frågan är skarp, uppfordrande. Mer en befallning till flickan att öppna sin lilla näve än att ge ett svar. Fortfarande kvar i sitt lyckorus öppnar hon handen. Delar med glädje med sig. Låter gärna Gun beskåda undret.

Hinner hon hålla handflatan öppen en sekund? Hur lång tid tar det innan orkanen sveper in och svischar den lilla asken ur hennes hand?

Vilken känsla kommer först, när hon hjälplös står och ser på hur Gun, besatt av Avund, omsorgsfullt smular sönder, förintar hennes Lycka, mellan sina långa, magra fingrar.

Är det Bestörtning över världens ofattbara Ondska?

Är det Sorgen över att asken, hennes lilla Pandoraask, som rymde världens alla möjligheter, en gång för alla är borta?

Eller är det Skammen över en medsysters skamlöshet?

Regntunga dagar – även i barnets värld

*

Idag är både Gun och flickan vuxna, de har levt merparten av sina liv. Flickan har mött många, alltför många, som liksom Gun, har tagit ut sin vrede och frustration på den som kunde vara en medsyster eller bror. Men en trängd råtta biter, heter det och klimatet hårdnar runtom i vårt land.

Kasernerna är rivna sedan länge, och har ersatts av små egnahem. Badhuset finns inte heller kvar.

Hur är det med ”Bolaget” då? Stora Kopparbergs Bergslags AB blev STORA som blev Stora Enso, som lade ner brädgården och sågverket, bara fabriken lever vidare. Blå Band ägs av multijätten Campbell. Det är inte lätt att veta idag vem det är som ”förstämmer”. Det heter att världen har krympt, men för den lilla flickan inom henne har den bara blivit större och större, ibland obegripligt stor . . .

– – –

 

Bland kommentarerna till det här inlägget finns det här svaret till Larz G:

”Svarthamnshusens trätrappor var mjuka och behagliga – och harmoniskt byggda. När husen revs var min far där och räddade en del av trappan till “vårt” hus. Han svarvade sedan fina förvaringskärl av trappträet – jag har ett av hans alster framme i köket. Där förvarar jag vispar, stekspadar, salladsbestick, vitlökspress, slickepott och annat som ska vara lättillgängligt. Känns fint att jag i min vardag har med mig en liten bit av min fars omsorg och Svarthamn!”

Så här ser min mest älskade ”pryl” ut:

 

Publicerat av anita den oktober 21, 2012

https://pyttiminpanna.wordpress.com/2012/10/21/varlden-ar-sa-stor-sa-stor/