Världen är så stor, så stor . . .

Det här kortet är taget i slutet av 1800-talet. Husen uppfördes 1874 i Skutskär av Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag, och kallades för hyreskaserner. Kasern är från början ett begrepp som användes i det militära, en kasern var avsedd som bostad för militär personal av lägre grad. Fotfolket.

I hyreskasernerna i Svarthamn, som området på bilden kallades, bodde också ett fotfolk. Alla arbetade de för Bolaget. Varje kasern bestod av tolv lägenheter om ett rum och kök. Från början var det dass i uthuset som gällde, men när flickan flyttade in, hade man lyxat till det med wc i varje lägenhet och rinnande kallt vatten i zinkhon i köket. Det var på femtiotalet, då hade husen redan åttio år på nacken.

Badrum fanns inte, men ”Bolaget” hade byggt ett badhus, med bassäng och karbad. Dit vallfärdade familjerna en gång i veckan för att sköta sin hygien. Flickan minns fortfarande de frodiga tanterna som skrubbade ryggen på modern, där hon satt i det vattenfyllda träkaret och hela rummet ångade sinnligt av tvål och varma kroppar.

Bolaget använde spillvärme från fabriken för att värma upp vattnet i badhuset.

Bolaget bidrog också till byggandet av en idrottsplan, och ortens bandylag blev svenska mästare, inte bara en, utan två gånger.

Man kan inte säga annat än att orten blomstrade, även om alla var underställda Bolaget, och Bolagets vilja var kaserninnevånarnas lag. Det var en symbios som fungerade någorlunda, åtminstone var det flickans upplevelse. Världen var liten, gripbar och trygg.

Det är Bolaget som ”förstämmer”!

Flickans enda bekymmer var Kjell, en liten snorunge på tre och ett halvt. Han kunde inte låta bli att slita i flickans blonda lockar när hon började vara själv ute på gården. Det hjälpte inte ens att hon skrek till honom att:

”Du får inte göra så, för det är Bolaget som förstämmer!”

Nej, Kjell struntade blankt i Bolaget. Men värre skulle det bli. Ju längre flickan rörde sig bort från bakgården på sin egen kasern, desto mer lurade farorna.

En bild av samma fastigheter, 100 år senare.

*

Förlorad oskuld

Det är en varm försommardag. Mäktiga lönnar bildar allé längs gatan. Idag är de vackra och praktfulla, husen där hon bor. Idag är arbetarlängorna förvandlade till slott. Hon är fyra år, på det femte. Inte ser hon misären, inte ser hon sprickorna i fasaden.

Med en skatt i sin hand är hon på väg nedför lönngatan på väg mot gungorna. Träden bugar när den lilla prinsessan passerar. Hårt, hårt, men ändå varligt för att inte klämma sönder, håller hon sin dyrgrip i ena handen.

En skatt? Jo, nog är det en skatt. Det är tidigt femtiotal. Den frystorkade revolutionen har gjort sitt intåg även i deras lilla brukshandel. När modern handlar en förpackning Blå Bands Blåbärssoppa, följer en miniatyrförpackning, ett par centimeter lång, med. Den sitter fästad utanpå den stora, riktiga förpackningen. Tom, utan innehåll är den lilla asken, men för henne – en skatt! Den vackraste lilla förpackning hon skådat i sitt fyraåriga liv. Så riktig, så verklig, med text och färg och allt, och ändå så obegripligt liten!

Hon dansar gatan ner, eller svävar hon strax över marken? Den första hon möter är Gun, blivande klasskamrat. Äldst i en barnaskara av fem. Mamman, en gång säkert en attraktiv kvinna, nu sliten och vulgär. Pappan, vänlig men tärd, trasig och oförmögen. Gun bär den proletära stämpeln sedan länge inristad, inte bara i pannan, utan i hela sitt väsen. Allt det här vet flickan inget om. Inte än.

– Vad har du där?

Frågan är skarp, uppfordrande. Mer en befallning till flickan att öppna sin lilla näve än att ge ett svar. Fortfarande kvar i sitt lyckorus öppnar hon handen. Delar med glädje med sig. Låter gärna Gun beskåda undret.

Hinner hon hålla handflatan öppen en sekund? Hur lång tid tar det innan orkanen sveper in och svischar den lilla asken ur hennes hand?

Vilken känsla kommer först, när hon hjälplös står och ser på hur Gun, besatt av Avund, omsorgsfullt smular sönder, förintar hennes Lycka, mellan sina långa, magra fingrar.

Är det Bestörtning över världens ofattbara Ondska?

Är det Sorgen över att asken, hennes lilla Pandoraask, som rymde världens alla möjligheter, en gång för alla är borta?

Eller är det Skammen över en medsysters skamlöshet?

Regntunga dagar – även i barnets värld

*

Idag är både Gun och flickan vuxna, de har levt merparten av sina liv. Flickan har mött många, alltför många, som liksom Gun, har tagit ut sin vrede och frustration på den som kunde vara en medsyster eller bror. Men en trängd råtta biter, heter det och klimatet hårdnar runtom i vårt land.

Kasernerna är rivna sedan länge, och har ersatts av små egnahem. Badhuset finns inte heller kvar.

Hur är det med ”Bolaget” då? Stora Kopparbergs Bergslags AB blev STORA som blev Stora Enso, som lade ner brädgården och sågverket, bara fabriken lever vidare. Blå Band ägs av multijätten Campbell. Det är inte lätt att veta idag vem det är som ”förstämmer”. Det heter att världen har krympt, men för den lilla flickan inom henne har den bara blivit större och större, ibland obegripligt stor . . .

– – –

 

Bland kommentarerna till det här inlägget finns det här svaret till Larz G:

”Svarthamnshusens trätrappor var mjuka och behagliga – och harmoniskt byggda. När husen revs var min far där och räddade en del av trappan till “vårt” hus. Han svarvade sedan fina förvaringskärl av trappträet – jag har ett av hans alster framme i köket. Där förvarar jag vispar, stekspadar, salladsbestick, vitlökspress, slickepott och annat som ska vara lättillgängligt. Känns fint att jag i min vardag har med mig en liten bit av min fars omsorg och Svarthamn!”

Så här ser min mest älskade ”pryl” ut:

 

2013-02-23 13.02.00

Nästa inlägg
Lämna en kommentar

29 kommentarer

  1. Varsamma APPLÅDEEERRR, Anita, för en skir, precis Krönika, som andas!
    Varmt tackkk:-)

    Svara
    • Hej, Sven-Erik, du morgonpigge man! Själv är jag nattsuddare, och det är alltid lika trevligt att vakna och notera att jag haft besök när jag sovit min skönhetssömn.

      Tack för din inkännande kommentar. Jag blir glad att du läst. Kanske finns det något i min berättelse som du känner igen från ditt eget liv?

      Svara
  2. Berättelsen säger väldigt mycket. Förlorad oskuld. Det är mycket vi förlorar på vägen. Inte underligt att vi blir luttrade och på vår vakt. Men ändå, vi stretar vidare, glömmer snart. I den åldern levs livet nu och stundens sår läker snabbt. Jag har liknande minnen, ett fåtal har ristats in, men de flesta har glömts. Någonstans finns dom förstås lagrade. Det ÄR sorgligt, jag ser ibland hur barn idag i mycket unga år får uppleva besvikelser. Det gör ont att se.
    Du skriver bra Anita, hur vore det med lite memoarer…?

    Svara
    • Tack för din uppmuntran och dina reflektioner! Det hör livet till att lära sig att tackla besvikelse och frustration. Men ibland blir mötet med livets realiteter i brutalaste laget. Det här är en sådan episod i mitt liv. Det var något som slocknade inom mig den där dagen. Jag kan inte säga att händelsen har präglat mig, men helt klart har den blivit sinnebilden för hur människor kan göra smärtsamma obegripligheter mot sin nästa.

      Frågan varför vi människor ger oss på varandra i stället för att tillsammans kämpa mot det som gör att vi far illa – ett samhällssystem som missgynnar vissa – har sysselsatt mig hela livet. Jag är fortfarande dåligt rustad mot människor som inte vill mig väl.

      Svara
  3. Janne H

     /  december 29, 2012

    Hej Anita! Jag lockades hit av dina kommentarer hos ”Åsman & Kilden”, som jag följer.

    Det här var en fin liten berättelse om en bruksort och villkoren för arbetarfamiljerna där.
    Dom där barackerna, eller kasernerna, upplevdes nog som fina då i slutet på 1800-talet.
    Men många tänker nog inte på att standarden fortfarande var mycket låg för en stor del av befolkningen under 50-talet. Miljonprogrammet gjorde en hel del för att förändra detta, även om misären i det avseendet levde kvar på sina håll en bit in i 70-talet.

    Fina bilder, som får en att tänka sig in i hur det var.

    Svara
    • Hej Janne! Roligt med ”främmande”!

      Jag följer också Åsman & Kildén – alltid mycket läsvärda, båda två!

      Ett rum och kök, oavsett storlek på familj, det var vad en arbetare fick nöja sig med då, trots att barnaskarorna ofta var mycket stora. Min far bodde som barn i en av kasernerna på bilden, ett rum och kök och tio barn! Han berättade om hur farmor staplade madrasser på morgonen för att göra plats för alla.

      Det är inte svårt att förstå glädjen och stoltheten när ”egnahemmet”, tre rum och kök på dryga sjuttio kvadratmeter, blev verklighet i mitten av femtiotalet. På mark som tilldelats arbetarna av Wallenberg. Förstås! Så bolaget fortsatte att ”förstämma” över sina undersåtar. 🙂

      Svara
  4. LARZ GUSTAFSSON a k a Zluggo Pop

     /  januari 18, 2014
    Svara
    • Larz!

      Så glad jag blir! Jag skriver inte längre på poeter, men går ibland in och läser där, följer bland annat ditt skriveri.

      Vet inte om du gör kopplingen, men jag är Håkan Ahlströms kusin. Vi hade kontakt, du och jag, på poeter för några år sedan.

      I första huset till vänster på färgfotot bodde jag, Håkans familj bodde rakt över gatan (men då var Håkan inte född). Sedan byggde bröderna Ahlström varsitt ”egnahem” på Trekanten och där föddes så småningom sladdiskusinen Håkan, din kompis.

      Jag får gåshud över hela kroppen när jag läser din starka dikt. Tack!

      Vill också passa på att tacka för de många fina poesistunder du ger mig på poeter!

      Svara
      • LARZ GUSTAFSSON a k a Zluggo Pop

         /  januari 18, 2014

        Hjärtliga tack för dina underbara ord!
        Visst minns jag dig nu, men jag gjorde inte kopplingen direkt.
        På gymnasiet delgav jag ofta Håkan mina texter.
        Min dikt handlar om en turkisk flicka i Svarthamn. Hon måste ha existerat. Eller också var hon en dröm.

      • Hon var en dröm som har existerat, det är vad jag tror . . .

      • LARZ GUSTAFSSON a k a Zluggo Pop

         /  januari 18, 2014

        Så kan det ha varit. Vi åkte förbi där i bil, mina föräldrar och jag. Och när jag nyss börjat gymnasiet gick vissa bussturer om Svarthamn. Sedan revs husen. Kanske runt 1978 eller 1979. Då gick turerna via Trekanten/Kolningen istället. Förbi Willy Franssons tvättinrättning.

      • Jag minns inte exakt när husen revs, jag hade flyttat till Uppsala då. Ja, det gällde att hinna med ”rätt” buss när man skulle hem under gymnasietiden i Gävle, i värsta fall fick man gå från viadukten till Trekanten i stället för att åka runt Svarthamn. (Jag bodde i andra änden av Håkans gata.)

      • LARZ GUSTAFSSON a k a Zluggo Pop

         /  januari 18, 2014

        Just det.
        Vintervägen.

      • Från början var namnet vackrare – då bodde vi på Vintergatan. Men det ändrades av något byråkratiskt skäl.

        Larz, jag länkade till din fina dikt på en facebook-grupp för oss som växte upp i Skutskär med omnejd. Tyckte att dina gamla klasskamrater från Rotskär skulle få läsa. Är du med i FB?

      • LARZ GUSTAFSSON a k a Zluggo Pop

         /  januari 18, 2014

        Oh…The Milky Way. Mycket poetiskt. Typiskt fyrkantiga Älvkarleby kommun att sabba.

      • 🙂

  5. Aira Raatesalmi (Ahma)

     /  februari 22, 2014

    Den turkiska flickan har bott i svarthamn för jag minns henne hon hette NN och kom från Turkiet. Mina föräldrar kom från Finland 1963. Jag kommer så väl ihåg min barndom i Svarthamn och badhuset som nämns har jag badat i så många gånger, där lärde jag mig att simma. Gungorna och lekplatsen får mig att minnas tillbaka i barndomen

    Svara
    • Hej Aira! Så roligt att du hittat till min blogg och att det väckte minnen i dig att läsa. Positiva minnen, hoppas jag. Jag valde att inte skriva ut namnet på den mystiska, turkiska skönheten – vem vet, det kanske finns flera? 🙂

      Svara
    • LARZ GUSTAFSSON a k a Zluggo Pop

       /  februari 22, 2014

      Verkligen?? Detta är ju fantastiskt! Ett tag började jag faktiskt undra om mitt minne spelade mig ett spratt. Det var i alla fall inte Nuran Camuz. Henne lärde jag känna på högstadiet, eftersom vi gick i parallellklasser. Hennes lillebror Erol spelade gitarr med mitt band på en spelning i Boulognern 1980.

      Svara
      • Hej Larz! Trevligt att du tittar in!

        Då kanske namnet som föreslogs i den senaste kommentaren (Aira) var det korrekta, men jag valde som sagt att låta din dröm förbli din dröm.

      • LARZ GUSTAFSSON a k a Zluggo Pop

         /  februari 23, 2014

        Aaawww… Hej! Och tack…
        Jag har en minnesbild av en tjej på en trätrappa.

      • Svarthamnshusens trätrappor var mjuka och behagliga – och harmoniskt byggda. När husen revs var min far där och räddade en del av trappan till ”vårt” hus. Han svarvade sedan fina förvaringskärl av trappträet – jag har ett av hans alster framme i köket. Där förvarar jag vispar, stekspadar, salladsbestick, vitlökspress, slickepott och annat som ska vara lättillgängligt. Känns fint att jag i min vardag har med mig en liten bit av min fars omsorg och Svarthamn!

      • LARZ GUSTAFSSON a k a Zluggo Pop

         /  februari 23, 2014

        Tack för denna trevliga och ingående beskrivning! Tyvärr besökte jag aldrig någon av familjerna i deras hem. Jag var blyg, och i Sverige måste man ju alltid ha ett speciellt ärende…
        Underbart detta som du skriver om din fars omsorg och Svarthamn!

      • Nu fick du i stället en dröm som följt dig ett helt liv . . .

        Jag har lagt ut en bild på min favoritpryl i slutet av inlägget.

      • LARZ GUSTAFSSON a k a Zluggo Pop

         /  februari 23, 2014

        Ja, det är märkligt…

        Coolt!

  6. Lasse Mikkelson

     /  april 27, 2020

    Jag bodde i ett av de där husen när jag var barn 1960- 1963. Min pappa arbetade då på Skutskärsverken. Om jag inte är helt felinformerad så bodde vi i den trappen bakom tjejen där på bilden och jag tror faktiskt att det är min pappas cykel som syns där med barnsadeln på. Jag hette Seise i efternamn på den tiden. I samma hus fast trappen innan bodde min då bäste vän Robert Värnbom ( Paul och Maud hette föräldrarna )

    Svara
    • Roligt att du hittat hit, Lasse!

      Tjejen är jag i början av femtiotalet, så det är nog inte din pappas cykel. Jag bodde i den trappuppgången, en trappa upp i första lägenheten till vänster.

      Svara

Lämna en kommentar