Den som varit inne på min blogg tidigare vet säkert att jag bor i ett torp, centralt beläget i en småstad i Roslagen. Torpet byggdes 1890 och har förstås målats ett antal gånger under årens lopp. En expert som skrapat i färglagren har konstaterat att det går att ta sig ända ner till husets ursprungliga färg. Det innebär att fasaden aldrig har skrapats ner till trärena ytor utan lager på lager har fogats till de befintliga. Det finns en gräns för hur många färglager man kan stapla på varandra, till slut spricker och flagar färgen, oavsett hur väl arbetet är utfört. I våras såg oroväckande många ytor ut så här:

Färgen hade kritat, spruckit och flagat. Dags att måla om från grunden, alltså. Vi började leka med tanken på att byta kulör. Gult, kanske? Fram åkte burken med linoljefärgen järnoxidgul. Den blandade vi i olika procentsatser mot vit grundfärg.  Blandningarna testades på en lös bräda mot det engelskt röda, som pryder husets dörrar och fönster.

Jag är som många andra mycket förtjust i gula hus. Med gul fasad skulle vårt hus med andra ord  bli ett bland alla andra gula hus. Inget fel i det, men med åren har jag lärt mig att uppskatta vårt gröna torp, även om jag aldrig skulle ha valt att måla huset grönt. Nu råkade huset vara grönt när vi köpte det. Det allt överskuggande skälet till att torpet trots allt får förbli grönt är att det helt enkelt är ”gröna huset” i backen intill hembygdsgården. Många äldre invånare har berättat för oss nyinflyttade att det här huset ”alltid” har varit grönt. Så den kromoxidgröna färgpytsen togs till nåder.

Jag fick en idé: Varför inte försöka skapa en ny kulör genom att blanda de båda färgerna. Rent gröna färger blir lätt kalla och lite dystra. Lite gult i det gröna skulle kanske upplevas som lite varmare, lite gladare?

Att blanda till nya kulörer är ett jobb som kan vara tålamodsprövande, men mest roligt, ändå!  Det gäller att vara exakt, man blandar små, små doser med hjälp av en liten doseringsspruta. Efter mycket trixande och många förtvivlade misslyckanden fick vi så äntligen fram en kulör som kändes helt rätt. Det är färgen längst upp på bilden nedanför och den finns också med längst ner på brädan med de gula nyanserna. Lindblomsgrönt? Eller varför inte lönnblomsgrönt, som jätteträdet som är planterat intill torpet.

När beslutet om kulör väl var fattat gick färden till Gysinge Byggnadsvård. Testbrädan hade vi förstås tagit med oss och expediterna lät uppriktiga när de sa att färgen var lyckad. Jag är sällan så nöjd och glad som när jag varit på en inspirerande tur till Gysinge och får packa ur bilen!

Titta på alla vackra burkar, penslar och pryttlar – allting av högsta kvalitet – kan man bli annat än rusig av lycka?

Att ta bort gamla lager av hård färg på ett hus skulle vara hart när omöjligt utan en speedheater, en apparat som till skillnad från värmepistoler använder infravärme. Ljudlöst (stor fördel!) smälter den bort färgen ända ner till träytan, istället för att bränna bort den. Genom att den inte blåser in het luft i springor och hål är den också överlägsen varmluftpistolerna ur brandskyddssynpunkt.

Ytan värms upp och skrapas därefter. Det gäller att ha vassa skär på redskapen.

Där färglagren är tjocka kan man få bearbeta en yta i flera omgångar.  Då framträder tidigare kulörer tydligt. Lägg märke till den mörkt brunlila kulören – caput mortuum – någon gång i tidernas begynnelse var huset alltså mörkt lila. Vad caput mortuum betyder? Dött huvud.    🙂

Så småningom är träet någorlunda rent från färg. Virket är friskt och hårt. Och visst är det fantastiskt att det börjar rinna kåda ur en panel som är drygt 120 år! Jag tror knappast det går att finna liknande virke idag. Det som nu odlas på virkesåkrarna (så kallar Göran Greider det som allmänt går under namnet ”skog”) får inte växa till sig på samma sätt.

När ytan är trären, färgen är tillblandad och vädret tillåter – det gäller att ha koll på att det inte ska regna ett par dagar efter att man målat – är det dags att köra i gång. Linoljefärg behöver ett par dygn för att torka mellan strykningarna. Den här sommarens/höstens eviga regnande har varit det stora bekymret vid målningsarbetet.

En trären yta ska först ha ett lager grundfärg. Gysinges grundfärg är mögel- och alghämmande genom sitt innehåll av rent zinkvitt pigment. Den är baserad på kallpressad linolja av högsta kvalitet.  Det lönar sig också att ha penslar av hög kvalitet, det underlättar arbetet och ger en jämnare strykning. Grundfärgen är vit men det går bra att blanda den med de pigment man valt för slutfärgen. Då får man också en uppfattning om hur färgen tar sig ut på en större yta. Efter grundning är det dags för slutstrykning.

Färgen läggs på med en anstrykare, en rund pensel.

När man arbetat in färgen ordentligt (linoljefärg ska man arbeta in) slutstryker man med en bred pensel för att få en jämn yta. Att måla med linoljefärg skiljer sig ganska mycket från att arbeta med moderna färger. Linoljefärgen är levande till skillnad från en modern färg, och eftersom den inte torkar direkt kan man bearbeta en yta tills man är nöjd. En modern färg känns kliniskt död och hård.  Tillfredsställelsen när man använt linoljefärg är så mycket större när man ser resultatet! Dessutom mår träet så gott, så gott, eftersom linoljefärgen går i symbios med träet i stället för att lägga som som ett stelt och kvävande hölje utanpå.

När fasaden är klar, är det dags att måla detaljerna, som foder och knutar. Till detta har vi valt en mycket ljus grön umbra, så ljus att ögat uppfattar den som vit. Den kallas följdriktigt för bruten vit. Proceduren är densamma som med fasadfärgen, först anstrykare, sedan en jämn och fin yta med hjälp av en bred pensel. Den runda anstrykaren fungerar ypperligt till alla detaljer.

Linoljefärgen fungerar lika bra på metaller som på trä. Även de gamla stuprören får en uppfräschning. Vi har till och med målat stengrunden med linoljefärg, med mycket gott resultat!

Uppsamlingstratten längst upp vid taket är innovativ och man blir lycklig av den uppkäftiga designen.

Återstår bara fönstren. Men eftersom de är relativt nymålade valde vi i stället att  halvolja dem. Halvoljan består av hälften balsamterpentin och hälften linolja. 

En glasburk med lock fungerar utmärkt för förvaring av halvoljan. Det är viktigt att märka upp burken, efter ett tag glömmer man lätt vad som finns i alla olika burkar.

Ett tunt lager av halvoljan stryks på den linoljefärgade ytan, den suger åt sig, glänser och blir som ny! Här ligger ett par av fönstren, som nyss blivit halvoljade, på tork.

Fönstren är på plats igen. Färgerna harmonierar och torparna är mycket nöjda med sitt färgval!

Nästa säsong ska förhoppningsvis hela huset vara lika nymålat och fint som den lilla kallfarstun.

Om du som läst det här har några frågor så är du välkommen med dem. Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter. Har du någon fråga som du vill ha privat svar på, glöm inte att skriva din e-postadress.

Mer om torpet här  och  här !