Odla ditt vansinne – renovera ett hus!

Det har knappast undgått någon som följer min blogg att jag bor i ett torp anno 1890.

När jag i efterhand tittar på bilder på hur det såg ut invändigt när vi tog över torpet är det inte utan att jag inser att vi har odlat vårt vansinne, min sambo och jag.

Ett annat tillämpbart ord skulle kunna vara ”förälskelse”  – blind och döv för rationella argument. Ja, faktiskt smått besatt. Vilket kanske är en förutsättning för att man inte ska tappa energin och entusiasmen.

I hallens vänstra hörn fanns ett halvfärdigt skåp, stort som en ordinär garderob. I skåpet samsades elcentralen med en mackapär som jag för mitt liv inte kunde förstå vad det var – en rostig, cylindrig behållare med rörledningar som ledde både hit och dit.

*

skåp för varmvattenberedare!”Skåpet” där den märkliga mackapären stod

*

Vi hade bott några veckor i huset när mackapären pajade. Den ersattes med en modern variant som fick en betydligt mer undanskymd plats, under trappan som leder till övervåningen.

Någon som kan gissa vad det var för mojäng?

* * *

Om man lyfte blicken i hallen kunde man i taket se ett spindelbensformat rörsystem som utgick från ett eluttag. Spindelbenen spretade i alla riktningar och försvann in i väggarna, det verkade som om man byggt på systemet allteftersom elinstallationerna blivit fler. Plaströren, som helt sonika spikats fast i pärlsponten med krökta spikar, hade alla sett sina bästa dagar.

*

taket en katastrof*

I hallens högra hörn fanns en halvfärdig, nybyggd kub. Den visade sig innehålla det nya våtutrymmet som pressats in under trappan.

*

badrummet som syns*

Någon tidigare torpinnehavare har satt i system att ta rätt på färgslattar som sedan använts på ett synnerligen fantasifullt sätt, för att uttrycka det diplomatiskt.

*

före!_0011

*

När det var dags att åtgärda väggarna i hallen började vi med att ta bort plywoodskivorna som spikats dit för några decennier sen. Bakom dem dolde sig alltifrån gräs, torv, vass, tygremsor av gamla blåställ och  . . . jag kan ärligt säga att det fanns stunder då vi undrade vad vi hade gett oss in på.

*

före!_0003

*

Strax innanför hallens pardörrar står kakelugnen, torpets stolthet. Men det fanns ett och annat att önska om skicket, framför allt golvet framför kakelugnen var illa åtgånget:

*

slitet!

*

före!*

Murstenen hade krackelerat och fläckar (tjära?) missfärgade trägolvet.

Jag skulle kunna fortsätta uppvisning i eftersatt underhåll, ta rum efter rum, men jag stannar här.

Då infinner sig frågan: Noterade jag allt som behövde åtgärdas när jag först trädde in i huset? Icke, min hjärna framkallade bara mysstunder, jag såg mig själv sittande med en god bok, djupt nersjunken i favoritfåtöljen, medan jag då och då med skärskådande blick försjunker i brasans suggestiva lågor, begrundande det jag nyss läst.

Några år senare kan jag konstatera att de där timmarna med den goda boken inte blev särskilt många den första tiden.  För att fortsätta jämförelsen med förälskelse: Om förälskelsen kommer att övergå i bestående kärlek beror på hur man klarar de prövningar det nya förhållandet kommer att utsättas för.

Och – kärleken bestod proven – jag älskar fortfarande det här gamla kåkskrället! Åtskilliga arbetstimmar senare är jag ganska till freds med slutresultatet.

Numera ser det ut så här i den minimala hallen:

*

efter (1)

*

efter (8)

*

efter (3)

*

2012-12-05 13.31.48

*

Kakelugnen har verkligen blivit den centrala värmekälla som jag såg för mitt inre den där första gången jag klev in på visningen av torpet. Med nytt gnistskydd, nya ugnsluckor och ett nyslipat golv.

*

efter (3)

*

efter (2)

*

Vill du odla ditt vansinne, så är sätten säkert många. Men jag kan försäkra att du får utlopp för dina behov att kasta dig handlöst ut, utan några som helst garantier för att du ska lyckas, om du väljer att renovera ett gammalt hus.

Jag avslutar med ett par före- och efter-bilder, nu från kallfarstun . Hoppas det framgår vad som är vad.

*

före_0002*

efter (2)

*

före_0003*

efter (1)*

*

*

Till sist: Vad tror du det var för en mackapär som stod på paradplats i hallen?

*

Andra inlägg om att renovera hus:

Linoljefärg – när huset får bestämma

Man kan inte äga ett hus

Det är dom små, små detaljerna som gör det!

 

*

*

*

Linoljefärg – när huset får bestämma

Den som varit inne på min blogg tidigare vet säkert att jag bor i ett torp, centralt beläget i en småstad i Roslagen. Torpet byggdes 1890 och har förstås målats ett antal gånger under årens lopp. En expert som skrapat i färglagren har konstaterat att det går att ta sig ända ner till husets ursprungliga färg. Det innebär att fasaden aldrig har skrapats ner till trärena ytor utan lager på lager har fogats till de befintliga. Det finns en gräns för hur många färglager man kan stapla på varandra, till slut spricker och flagar färgen, oavsett hur väl arbetet är utfört. I våras såg oroväckande många ytor ut så här:

Färgen hade kritat, spruckit och flagat. Dags att måla om från grunden, alltså. Vi började leka med tanken på att byta kulör. Gult, kanske? Fram åkte burken med linoljefärgen järnoxidgul. Den blandade vi i olika procentsatser mot vit grundfärg.  Blandningarna testades på en lös bräda mot det engelskt röda, som pryder husets dörrar och fönster.

Jag är som många andra mycket förtjust i gula hus. Med gul fasad skulle vårt hus med andra ord  bli ett bland alla andra gula hus. Inget fel i det, men med åren har jag lärt mig att uppskatta vårt gröna torp, även om jag aldrig skulle ha valt att måla huset grönt. Nu råkade huset vara grönt när vi köpte det. Det allt överskuggande skälet till att torpet trots allt får förbli grönt är att det helt enkelt är ”gröna huset” i backen intill hembygdsgården. Många äldre invånare har berättat för oss nyinflyttade att det här huset ”alltid” har varit grönt. Så den kromoxidgröna färgpytsen togs till nåder.

Jag fick en idé: Varför inte försöka skapa en ny kulör genom att blanda de båda färgerna. Rent gröna färger blir lätt kalla och lite dystra. Lite gult i det gröna skulle kanske upplevas som lite varmare, lite gladare?

Att blanda till nya kulörer är ett jobb som kan vara tålamodsprövande, men mest roligt, ändå!  Det gäller att vara exakt, man blandar små, små doser med hjälp av en liten doseringsspruta. Efter mycket trixande och många förtvivlade misslyckanden fick vi så äntligen fram en kulör som kändes helt rätt. Det är färgen längst upp på bilden nedanför och den finns också med längst ner på brädan med de gula nyanserna. Lindblomsgrönt? Eller varför inte lönnblomsgrönt, som jätteträdet som är planterat intill torpet.

När beslutet om kulör väl var fattat gick färden till Gysinge Byggnadsvård. Testbrädan hade vi förstås tagit med oss och expediterna lät uppriktiga när de sa att färgen var lyckad. Jag är sällan så nöjd och glad som när jag varit på en inspirerande tur till Gysinge och får packa ur bilen!

Titta på alla vackra burkar, penslar och pryttlar – allting av högsta kvalitet – kan man bli annat än rusig av lycka?

Att ta bort gamla lager av hård färg på ett hus skulle vara hart när omöjligt utan en speedheater, en apparat som till skillnad från värmepistoler använder infravärme. Ljudlöst (stor fördel!) smälter den bort färgen ända ner till träytan, istället för att bränna bort den. Genom att den inte blåser in het luft i springor och hål är den också överlägsen varmluftpistolerna ur brandskyddssynpunkt.

Ytan värms upp och skrapas därefter. Det gäller att ha vassa skär på redskapen.

Där färglagren är tjocka kan man få bearbeta en yta i flera omgångar.  Då framträder tidigare kulörer tydligt. Lägg märke till den mörkt brunlila kulören – caput mortuum – någon gång i tidernas begynnelse var huset alltså mörkt lila. Vad caput mortuum betyder? Dött huvud.    🙂

Så småningom är träet någorlunda rent från färg. Virket är friskt och hårt. Och visst är det fantastiskt att det börjar rinna kåda ur en panel som är drygt 120 år! Jag tror knappast det går att finna liknande virke idag. Det som nu odlas på virkesåkrarna (så kallar Göran Greider det som allmänt går under namnet ”skog”) får inte växa till sig på samma sätt.

När ytan är trären, färgen är tillblandad och vädret tillåter – det gäller att ha koll på att det inte ska regna ett par dagar efter att man målat – är det dags att köra i gång. Linoljefärg behöver ett par dygn för att torka mellan strykningarna. Den här sommarens/höstens eviga regnande har varit det stora bekymret vid målningsarbetet.

En trären yta ska först ha ett lager grundfärg. Gysinges grundfärg är mögel- och alghämmande genom sitt innehåll av rent zinkvitt pigment. Den är baserad på kallpressad linolja av högsta kvalitet.  Det lönar sig också att ha penslar av hög kvalitet, det underlättar arbetet och ger en jämnare strykning. Grundfärgen är vit men det går bra att blanda den med de pigment man valt för slutfärgen. Då får man också en uppfattning om hur färgen tar sig ut på en större yta. Efter grundning är det dags för slutstrykning.

Färgen läggs på med en anstrykare, en rund pensel.

När man arbetat in färgen ordentligt (linoljefärg ska man arbeta in) slutstryker man med en bred pensel för att få en jämn yta. Att måla med linoljefärg skiljer sig ganska mycket från att arbeta med moderna färger. Linoljefärgen är levande till skillnad från en modern färg, och eftersom den inte torkar direkt kan man bearbeta en yta tills man är nöjd. En modern färg känns kliniskt död och hård.  Tillfredsställelsen när man använt linoljefärg är så mycket större när man ser resultatet! Dessutom mår träet så gott, så gott, eftersom linoljefärgen går i symbios med träet i stället för att lägga som som ett stelt och kvävande hölje utanpå.

När fasaden är klar, är det dags att måla detaljerna, som foder och knutar. Till detta har vi valt en mycket ljus grön umbra, så ljus att ögat uppfattar den som vit. Den kallas följdriktigt för bruten vit. Proceduren är densamma som med fasadfärgen, först anstrykare, sedan en jämn och fin yta med hjälp av en bred pensel. Den runda anstrykaren fungerar ypperligt till alla detaljer.

Linoljefärgen fungerar lika bra på metaller som på trä. Även de gamla stuprören får en uppfräschning. Vi har till och med målat stengrunden med linoljefärg, med mycket gott resultat!

Uppsamlingstratten längst upp vid taket är innovativ och man blir lycklig av den uppkäftiga designen.

Återstår bara fönstren. Men eftersom de är relativt nymålade valde vi i stället att  halvolja dem. Halvoljan består av hälften balsamterpentin och hälften linolja

En glasburk med lock fungerar utmärkt för förvaring av halvoljan. Det är viktigt att märka upp burken, efter ett tag glömmer man lätt vad som finns i alla olika burkar.

Ett tunt lager av halvoljan stryks på den linoljefärgade ytan, den suger åt sig, glänser och blir som ny! Här ligger ett par av fönstren, som nyss blivit halvoljade, på tork.

Fönstren är på plats igen. Färgerna harmonierar och torparna är mycket nöjda med sitt färgval!

Nästa säsong ska förhoppningsvis hela huset vara lika nymålat och fint som den lilla kallfarstun.

Om du som läst det här har några frågor så är du välkommen med dem. Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter. Har du någon fråga som du vill ha privat svar på, glöm inte att skriva din e-postadress.

Mer om torpet här  och  här !

Man kan inte äga ett hus *

Shopping är inte min starka sida. Nej, att handla hör till det man helt enkelt är tvungen att göra, oavsett om det gäller livsmedel, kläder eller annat som hör livet till. Men det finns en butik som är ett stort undantag i mitt liv, nämligen:

GYSINGE – CENTRUM FÖR BYGGNADSVÅRD

Mitt paradis på jorden!

 

Paradis kanske var att ta i, men för den som renoverar gamla hus är det åtminstone – Mecca. Vi  vallfärdar till Gysinge Byggnadsvård minst ett par gånger varje år, min sambo och jag. Där utrustar vi oss  med allt som behövs för det renoveringsprojekt som pågår för tillfället. Enda begränsningen för hur mycket vi handlar är att det måste rymmas i bilen. I Gysinge finns nämligen allt, precis allt man kan behöva vid renovering av gamla hus! Där finns elektriska tillbehör, hornsuggor, ådringskammar, nubbremsor, färg, tapeter, stifttråd, vägglampetter, ledstänger, fönsterbeslag, klinker, kakel, textilier, mattor, lunetter, handsmidd spik, luckventiler, drevjärn, ankarkrok, brödstångskrokar, bygelslutbleck, gardiner, möbler, socklar och listverk, you name it. Och allt är tillverkat med stor omsorg och skicklighet efter gamla förlagor.

Vårt roslagstorp, som jag berättat om här, byggdes 1890. Visst har huset moderniserats en del genom åren, men förvånansvärt mycket var fortfarande i ursprungligt skick när vi tog över. Åtminstone efter att vi invändigt rivit loss masonitskivor som tidigare ägare lagt utanpå pärlspont både i tak och på väggar. Likaså har vi ägnat åtskilliga timmar till att slita bort korkmattor som lagts ovanpå trätiljorna.

Varje gång vi lämnat Gysinge – med bilen knökfull med material och huvudet sprängfyllt av nya idéer och alla goda råd som personalen gett – har det känts som om vi fått en vitamininjektion som gett nya krafter. För det ska medges: att renovera gamla hus är inte alltid en dans på rosor. Tanken ”vilken tur att vi inte visste hur mycket jobb det var!” har ploppat upp inte bara en gång, utan ganska många gånger under de här åren, om jag ska vara ärlig.

Men att renovera hus är som att föda barn – smärtan är som bortblåst när man skådar slutresultatet!  🙂

Bilderna som följer visar nytillverkade och ibland begagnade, tidstypiska detaljer, alla inköpta i Gysinge. (Vill du gå in på deras hemsida så finns den här )

Eftersom vi har två hundar var grindar det första som behövde fixas på torpet . Vi hittade ett par begagnade järngrindar som passade på centimetern i vårt grindhål. Det var som om de bara stått där i boden i Gysinge och väntat på oss!

Perfekt, tycker hundarna som har en jättetomt där de kan springa och leka fritt. Hundarna är inte köpta i Gysinge, de får vara med på en bild ändå.   🙂

Kvarnlyktan med handblåst glasskärm pryder sin plats på uthuset.

Fotskrapan i gjutjärn är ett smycke.

Dörrvred i mässing med tillhörande rosetter. Lägg märke till den lilla kläppen på nyckelskylten. Så här ser det ut på husets utsida . . .

. . . och så här ser det ut på dörrarnas insida.

I ”salen” i vårt lilla hus stoltserar en praktfull kakelugn.

Men både spjällsnören och spjälltofsar saknades när vi flyttade in. Hur fixar man det? Gysinge Byggnadsvård, så klart! Se vilka utsökta detaljer! De tål att skärskådas på nära håll.

För att veden i kakelugnen ska komma en bit upp och göra det möjligt för  luften att cirkulera under veden används så kallade kakelugnshundar. Beprövade och mycket funktionella!

Nygamla klinkers framför kakelugnen, när de gamla vittrat sönder.

Elledningar och elkontakter finns i alla upptänkliga varianter och för olika tidsepoker i Gysinge.  Själv är jag förtjust i utanpåliggande tvinnad sladd och porslinsknoppar.

Så var det alla dessa strömbrytare. De sätter onekligen sin speciella prägel på huset. Som den här utanpåliggande strömbrytaren i bakelit med kuloledning . . .

. . . och den här . . .

. . . eller den här, lite ”modernare” varianten, lite nedsänkt i pärlsponten, med en ”vippa” . . .

. . . medan den här har två . . .

Lampa med porslinssockel.

Tidstypiska snickerier – här en golvsockel från sent 1800-tal

Gardinstänger i trä med eleganta handsvarvade ändknoppar i björk. Fästes i väggen med hjälp av handsmidda skruvkrokar. Gardinsstången köper man omålad. Att måla rundstav med linoljefärg är ett pillgöra!

Sommarluftigt . . .

Det bästa med Gysinge har jag sparat till sist:

Gysinges LINOLJEFÄRG! Tillverkad enligt månghundraårig tradition. Består enbart av äkta färgpigment och kokt, kallpressad linolja. Och alldeles, alldeles underbar att jobba med! Finns i en massa spännande kulörer. Det fina i kråksången är att man kan blanda till sin egen kulör genom att blanda olika färgpigment.  Den gröna fasadfärgen, till exempel, är eget recept. Grått i stället för vitt på knutar och foder, allt enligt sent 1800-tal. Den röda färgen kallas engelskt röd.

Linoljefärgen lever verkligen, den har en lyster som är en ren fröjd för ögat. Den skiftar också i olika nyanser på ett spännande sätt beroende på hur ljuset faller.

Grön umbra kallas den härligt, murriga färgen som används till så mycket vid renovering av gamla hus. Lämplig till trösklar . . .

. . . och gnistskydd.

Så tack Göran Gudmundsson och alla ni andra i Gysinge som hjälper oss fantaster att hålla liv i de hus vi är satta att förvalta! Utan er skulle det inte vara möjligt.

Till sist en bild på huset när det var nybyggt. Det verkar vara dop på gång, barnet i kvinnans knä ser ut att ha en dopklänning på sig.

Lägg märke till det knappt meterhöga vårdträdet – en lönn – som stagats upp framför huset. Idag ser det ut så här:

 

Trädet står stadigt rotat, det gamla torpet likaså. Tre sekler har de upplevt. Människorna på fotografiet, däremot,  är borta sedan länge. Jag känner stor  tacksamhet över att det nu är min tur att leva här, i skuggan av det vårdträd som människorna före mig planterade för mer än 120 år sedan. Jag vill förvalta det väl och aldrig vill jag glömma: att man kan inte äga ett hus. *

– – –

 

* Travesti på Bernt Rosengrens fina dikt ”Man kan inte äga en katt”:

Man kan inte äga en katt
det finns dom som tror att man kan

Man kan inte äga ett träd
det finns dom som tror att man kan

Man kan inte äga ett barn
det finns dom som tror att man kan

Detta är mycket viktigt att veta
om kattor, om träd och om barn

(och hus)   🙂

Det är dom små, små detaljerna som gör det!

Jag hade surfat runt på Hemnet. Bara ändå. Där hade jag hittat ett litet torp ute i Roslagen. Det såg så rart ut. Vi bodde på den här tiden i en modern villa i Uppsala, min sambo och jag, kunde väl egentligen inte ha det bättre. Vi hade ingen direkt orsak att flytta.

Men vi for ut till kusten den där visningsdagen. Och – det var kärlek vid första ögonkastet!

Jag var nog såld redan innan vi sett huset invändigt. Titta bara på snickarglädjen på verandan –  ljuvligt oproportionerlig – med alla tillbehör som anstår en veranda anno 1890. 

Stupröret  har det rätta, gamla stuket med konformad ”uppsamlingstratt” längst upp.  Oemotståndligt för den som älskar gamla hus!

Färgerna var förstås inte så här klara då, den där första gången. Huset hade inte fått ett penseldrag på år och dag. I själva verket rörde det som om väldigt många dagar och många, många år som huset hade stått ganska orört, om jag säger så. Vilket innebar att färgen hunnit både flagna och ”krita”. Men verandaräcket var vackert, och ”med lite färg skulle det bli som nytt”.

Det var mycket med det där huset som skulle bli som nytt med hjälp av lite färg. Både invändigt och utvändigt. Men såg jag det? Nej, trots att jag intensivt sög i mig alla spännande detaljer så var jag både döv och blind för att det fanns en hel del arbete att göra på det här objektet. Man kan säga att jag var ett offer för ”selektiv perception”.  Så visst är upplevelsen jämförbar med häftig förälskelse, det där tillståndet när man bara ser det man vill se.    🙂

* * *

Innanför verandans pampiga pardörrar hamnade vi  i en liten hall – med betoning på ”liten”! –  och när vi passerat genom ytterligare ett par vackert ekimiterade pardörrar stod vi mitt i ”salen” – husets hjärta. Ett kvadratiskt rum dominerat av en kakelugn där man inte sparat på sirliga detaljer.

Det känns tryggt att veta att brandsprutan är på plats!  🙂

Från salen gick husesynen vidare genom den minimala matsalen och ut i köket. Där fanns den gamla värmekällan bevarad, en järnspis med snirkliga och spännande detaljer –  ett smycke. Titta bara! Är det så underligt om jag föll pladask för det jag såg!

Konsthantverk på hög nivå!

Här råder det ingen tvekan om vad man ska göra.

Från köket vidare upp på övervåningen. Trapphuset är byggt helt i pärlspont, både väggar och tak, allt i original från 1890! Här har tiden stått stilla. Och jag blir fyra år, kanske fem. Hamnar  hos mormor. Allt andas trygghet och harmoni.

Inte gör det saken sämre att man har bevarat handhyvlade dörrar och ursprungliga lås.

Behöver jag säga att vårt moderna hus i Uppsala stod ganska lågt i kurs när vi kom hem den kvällen? Jag säger bara – löstagbara plastspröjs!

Vi bestämde oss snabbt. Dessvärre var det fler än vi som också hade bestämt sig , så vi var många som bjöd på det ilsket giftgröna men charmiga huset, ett stenkast från den lilla stadens kyrka. Men vi var envisast av alla och den första november, för sju år sedan, på min födelsedag, skrev vi på köpehandlingarna till vårt nya hem.

Nya och nya, allt är relativt. Torpet hade etthundrafemton år på nacken, men sprillans nytt var det  för oss. Och även om det bar sina år med värdighet så fanns det ett och annat som behövde åtgärdas. Men det är en annan historia, som du kan läsa en del om här.