Det har knappast undgått någon som följer min blogg att jag bor i ett torp anno 1890.
När jag i efterhand tittar på bilder på hur det såg ut invändigt när vi tog över torpet är det inte utan att jag inser att vi har odlat vårt vansinne, min sambo och jag.
Ett annat tillämpbart ord skulle kunna vara ”förälskelse” – blind och döv för rationella argument. Ja, faktiskt smått besatt. Vilket kanske är en förutsättning för att man inte ska tappa energin och entusiasmen.
I hallens vänstra hörn fanns ett halvfärdigt skåp, stort som en ordinär garderob. I skåpet samsades elcentralen med en mackapär som jag för mitt liv inte kunde förstå vad det var – en rostig, cylindrig behållare med rörledningar som ledde både hit och dit.
*
”Skåpet” där den märkliga mackapären stod
*
Vi hade bott några veckor i huset när mackapären pajade. Den ersattes med en modern variant som fick en betydligt mer undanskymd plats, under trappan som leder till övervåningen.
Någon som kan gissa vad det var för mojäng?
* * *
Om man lyfte blicken i hallen kunde man i taket se ett spindelbensformat rörsystem som utgick från ett eluttag. Spindelbenen spretade i alla riktningar och försvann in i väggarna, det verkade som om man byggt på systemet allteftersom elinstallationerna blivit fler. Plaströren, som helt sonika spikats fast i pärlsponten med krökta spikar, hade alla sett sina bästa dagar.
*
*
I hallens högra hörn fanns en halvfärdig, nybyggd kub. Den visade sig innehålla det nya våtutrymmet som pressats in under trappan.
*
*
Någon tidigare torpinnehavare har satt i system att ta rätt på färgslattar som sedan använts på ett synnerligen fantasifullt sätt, för att uttrycka det diplomatiskt.
*
*
När det var dags att åtgärda väggarna i hallen började vi med att ta bort plywoodskivorna som spikats dit för några decennier sen. Bakom dem dolde sig alltifrån gräs, torv, vass, tygremsor av gamla blåställ och . . . jag kan ärligt säga att det fanns stunder då vi undrade vad vi hade gett oss in på.
*
*
Strax innanför hallens pardörrar står kakelugnen, torpets stolthet. Men det fanns ett och annat att önska om skicket, framför allt golvet framför kakelugnen var illa åtgånget:
*
*
*
Murstenen hade krackelerat och fläckar (tjära?) missfärgade trägolvet.
Jag skulle kunna fortsätta uppvisning i eftersatt underhåll, ta rum efter rum, men jag stannar här.
Då infinner sig frågan: Noterade jag allt som behövde åtgärdas när jag först trädde in i huset? Icke, min hjärna framkallade bara mysstunder, jag såg mig själv sittande med en god bok, djupt nersjunken i favoritfåtöljen, medan jag då och då med skärskådande blick försjunker i brasans suggestiva lågor, begrundande det jag nyss läst.
Några år senare kan jag konstatera att de där timmarna med den goda boken inte blev särskilt många den första tiden. För att fortsätta jämförelsen med förälskelse: Om förälskelsen kommer att övergå i bestående kärlek beror på hur man klarar de prövningar det nya förhållandet kommer att utsättas för.
Och – kärleken bestod proven – jag älskar fortfarande det här gamla kåkskrället! Åtskilliga arbetstimmar senare är jag ganska till freds med slutresultatet.
Numera ser det ut så här i den minimala hallen:
*
*
*
*
*
Kakelugnen har verkligen blivit den centrala värmekälla som jag såg för mitt inre den där första gången jag klev in på visningen av torpet. Med nytt gnistskydd, nya ugnsluckor och ett nyslipat golv.
*
*
*
Vill du odla ditt vansinne, så är sätten säkert många. Men jag kan försäkra att du får utlopp för dina behov att kasta dig handlöst ut, utan några som helst garantier för att du ska lyckas, om du väljer att renovera ett gammalt hus.
Jag avslutar med ett par före- och efter-bilder, nu från kallfarstun . Hoppas det framgår vad som är vad.
*
*
*
*
*
*
*
Till sist: Vad tror du det var för en mackapär som stod på paradplats i hallen?
*
Andra inlägg om att renovera hus:
Linoljefärg – när huset får bestämma
Man kan inte äga ett hus
Det är dom små, små detaljerna som gör det!
*
*
*
pyttiminpanna 